En stor skådespelare och filmskapare är borta.
Dennis Hopper vann många konstnärliga segrar under sin långa karriär. Men förlorade till sist kampen mot prostatacancern, 74 år gammal.
Hopper var en förnyare och en inspiratör som gjorde tillvaron rikare, cineaster världen över kommer aldrig att glömma honom.
Ikväll är vi alla easy riders.
(Prostatacancer är för övrigt Sveriges vanligaste cancersjukdom bland män. Öka medvetenheten om denna farsot. För mer information, klicka här).
Det lugna, varma omslutande mörkret; ön vilar, tiger, ruvar våra själar.
Världen är blott några andetag i natten. Stilla månskensdrömmar.
Igår krönikerade jag i Sydöstran om Gordon Gekkos återkomst på vita duken. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:
Håll i er, nu är han tillbaka! Gordon Gekko, den slemmige finanshajen som sjöng girighetens lov i regissören Oliver Stones succérulle Wall Street från 1987. I uppföljaren Wall Street: Money Never Sleeps (premiärvisades i Cannes förra veckan) repriserar skådespelaren Michael Douglas sin mest berömda roll.
Man får väl bara livligt hoppas att herrarna Stone och Douglas lyckats bättre med budskapet i tvåan. Den första filmen var ju tänkt som en satirisk skildring av yppie-decenniets rovdjurskapitalism. Gekko skulle bli en avskräckande symbol för alla dessa kortsiktiga börsspekulanter och cyniska företagsstyckare, vilka spelade roulette med USA:s ekonomi.
Men vad hände? Istället för filmskurken som publiken förmodades bua ut, promenerade Gordon Gekko rakt igenom vita duken som hjälte och ikon.
Michael Douglas har ofta i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur många personer i blanka kostymer han under åren träffat på gatan som tackat honom, varmt och översvallande. Som unga hade de sett Wall Street på bio och älskat hans Gekkotolkning. Och inspirerats att själva göra karriärer i finansvärlden!
Det yrkesvalet har vi alla fått betala dyrt och bittert för. Den 15 september 2008 kraschade Lehman Brothers, den fjärde största investmentbanken på verklighetens Wall Street. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna med skattebetalarnas pengar. Konkursen var ett faktum.
I samma stund hördes en gigantisk smäll. Det var den globala spekulationsbubblan som sprack.
Regeringarna i land efter land tvingades sedan vräka ut pengar i stödaktioner för att rädda vad som räddas kunde. När Lehman Brothers brakade ihop riskerade nämligen chockvågen att utlösa en total systemkollaps.
Oräkneliga andra finansiella institutioner – som spelat lika högt, girigt och lättsinnigt – höll på att falla likt dominobrickor. Världskonjunkturen rasade rakt ner i källaren. Där sitter vi idag tillsammans med finansfolket som en gång lämnat biofåtöljen och trott sig kunna bli Gordon Gekko i levande livet.
Oliver Stone och Michael Douglas bedyrar dock att de lärt sig läxan. Det nya porträttet av Gekko ska vara av helt annan kaliber. Be en bön för att det funkar. Vem vet annars vad ännu en generation av Gekkofans kan ställa till med i framtiden…
”Kungafamiljen är de som Göran Hägglund kallar verklighetens folk. De får förmodligen större sympati för att de inte är särskilt kulturintresserade.”
Carl Johan De Geer, konstnär (DN 4/5).
Regeringen Reinfeldt visste tydligen vad den gjorde, när Victoria uppvaktades med en platt-TV häromåret.
Tintin ligger pyrt till. Det är visserligen den tecknade journalisten från Belgien van vid efter alla rafflade strapatser jorden runt – och även utanför, han var som bekant först på månen.
Denna gång är det dock inga lömska bovar som är ute efter honom. Utan politiskt korrekta censurivrare, som vill förbjuda det klassiska albumet Tintin i Kongo. En belgare av kongolesiskt ursprung har känt sig förorättad och dragit äventyret till domstol.
Men Tintin har varit i samma knipa förr. Då i Sverige. För tre år sedan menade Fatima Doubakil, styrelseledamot i Afrosvenskarnas riksförbund, att albumet var rasistiskt och JK-anmälde det för hets mot folkgrupp. ”Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle”, förklarade hon (Expressen 21/8 2007).
Tintin i Kongo kom dock ut 1930. Att verket är genomsyrat av den nedlåtande, föraktfulla syn på Afrika som var allmänt förekommande i västvärlden råder inget tvivel om. Senare medgav Tintins skapare Hergé (Georges Remi) att han skämdes för albumet och tonade ner de värsta inslagen i kommande utgåvor.
Pikant nog blev Tintin i Kongo omåttligt populärt i just Kongo och många andra afrikanska länder under efterkrigstidens avkoloniseringsepok. Läsarna tyckte nämligen att albumet på ett hejdlöst komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska kolonialherrar var.
Kanske något betänka innan det sätts fyr under bokbålet.
Igår hade jag ett kulturreportage om glaskonst i tidningen Östra Småland. Finns att läsa på www.ostran.se eller här:
Det våras i Glasriket. Efter en bister vinter öppnar Kosta Boda dörrarna för nya utställningar av både yngre och äldre förmågor. Östran har tagit pulsen på säsongens glaskonst. Häng med!
Inne i hyttan på Kosta, i en lokal endast nödtorftigt avskild från blåsarna och deras ugnar, dansar Kjell Engmans sprudlande skapelser till tonerna av regnbågens hela register. Dancing on the Rainbow är också titeln på denna föreställning av veteranen Engmans omisskännliga märke.
Svängiga glasgitarrer och fioler, fantasieggande figurer som tar ut virvlande steg, en lustfylld explosion i färg och form.
– Glas är musik för mig. Föremålen är mina artister. Här försöker jag återskapa en anda som jag har inombords. Jag ville ha utställningen i glasfabrikens miljö. Man ser det färdiga glaset och får närheten till hur det görs. Kontrasten ger en helhet, säger Kjell Engman.
Dina verk har ofta en glädjefylld laddning. Vad driver dig?
– Att jag tycker det är kul! Kan man sedan locka fram ett litet smajl även hos betraktaren är det ju fantastiskt.
I den angränsande utställningshallen pågår en resa, In transit av Bertil Vallien. Också han är en av hyttans sedan länge inarbetade namn inom glaskonst och formgivning. Med sina suggestiva glasbåtar, gjutna i sand, avser han att skicka ut oss på en färd i både ”horisontell och vertikal” riktning.
– Jag vill förmedla en känsla och ett budskap som inte bara är dekorativt, förklarar Bertil Vallien.
Du återkommer ständigt till båtarna. Vad är grejen?
– För mig är båtformen som duken för en målare. Det finns en utsatthet i båten, den är ett slags sätt att vara. Fyller man båten med en historia blir den en förbindelse mellan jorden och andra liv, andra världar, yttre och inre.
Från konstglas till bruksglas, om än av det exklusivare slaget. Åsa Jungnelius representerar den nya generationen på Kosta. Hon är född i mitten av 70-talet och knöts till bruket för tre år sedan. Hennes Sugar Dandy är en uppsättning champagneglas, tallrikar och vaser vars estetik andas smart och lekfull dekandens.
– Detta är det mest funktionella jag gjort för Kosta Boda. Kollektionen handlar mer om mode och stil, än om vett och etikett. Jag vill att det ska vara opretantiös lyx. Som att leva det goda livet utan snobbism, säger hon.
Kollektionens titel är onekligen talande. Vad har inspirerat dig med dandykaraktären?
– Dandyn är ett socialt monster, en lite jobbig figur som håller hov i vilket sällskap han än hamnar. Det är en person som går utanför könsnormen och tar ut svängarna.
Åsa Jungnelius är inte rädd för att utmana, tvärtom. Hon har kallats glasfeminist och arbetar gärna med klassiska stereotyper som utgångspunkt. Dessa ting ur hennes rent konstnärliga produktion ges prov på i utställningen Imagination vid Kostas ”systerhytta” Åfors.
Massor av stora läppstift fyller ett rum som mest liknar en skruvad beautyshop. Men de till synes typiskt kvinnliga makeup-redskapen är bedrägliga. Ty har inte läppstiften också något fallosaktigt över sig? Ungefär som missiler.
Det feminina och maskulina flyter ihop, vilket givetvis är meningen. Åsa Jungnelius konstnärskap är idémässigt ett gränsöverskridande befrielseprojekt, som syftar till att bryta ned könmaktsordningens traditionella föreställningsvärld.
– Jag är kvinna, men också man. Jag vill varken identifiera mig med det ena eller det andra. Det viktiga är att vi ser varandra bara som människor. Det är dit jag vill nå.
Glas med attityd och djärvhet bjuder oss även Ludvig Löfgren. Liksom Åsa Jungnelius räknas han till Kosta Bodas yngre framtidshopp. Bakom samlingsbeckningen We are the world på hans utställning i Åfors, döljer sig urnor av megaformat, olika sorters djur och färgskimrande, dekorerade dödskallar.
– Dödskallen är en intressant och stark symbol. Den har följt människan sedan urminnes tider. Jag blandar gärna referenser till konsthistorien och till populärkultur som rockmusik och skräckfilm, säger Ludvig Löfgren.
Att han gillar skräck förstår man snabbt. Hans vita glaskaniner med stora silverögon inger en subtil, men mycket påtaligt krypande obehagskänsla. Ludvig Löfgren ser nöjd ut:
– Kaninen är ju förknippad med gullighet. Men om man vrider upp volymen ett snäpp, förvränger den lite… Jag tycker djur är spännande att arbeta med. Inte som djurarter i sig. Utan som ett sätt att ge uttryck för en känsla.
Men varför lockades du till just glaset?
– Glas är ett bråkigt material, det aldrig slutar att överraska. Glas kräver envishet och metodiskhet. Man kan inte tveka. Det är inte som lera. Man måste alltid sätta det man gör i stunden.
Ekonomiskt har Kosta Boda genomgått en bekymmersam period med sviktande lönsamhet. Nu börjar emellertid siffrorna arta sig igen. Med Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius tycks även den konstnärliga successionen säkrad. Konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien, som arbetat på glasbruket sedan 1972, säger:
– Vi är tuffa och överlever. Det ljusnar! Vi har fått två nya fantastiska förmågor. Vårt hem är i goda händer.
”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”
Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972.
Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen.
Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967.
Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande:
”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.
Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.”
Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.
Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa:
”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”
Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.
Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen.
Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna.
Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen.
Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor.
Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.
Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?)
Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.
I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”.
I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?
Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.
Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte.
Jag vet inte hur det är numera. Men under min egen uppväxttid i Kungsbacka spreds ett återkommande rykte om en vinddriven existens i samhällets marginal, som brukade ses rota efter pantflaskor ur stans papperskorgar. Denne härjade man i trasiga kläder må ingett sken av fattigdom och allmän misär.
Fast egentligen, viskades det initierat i kompisgänget, var han stenrik. Bergsäkert, alltså!
Samma story hörde jag av vännerna i stora stygga grannkommunen Göteborg. Men då var den hemligt förmögne pantsamlaren en luggsliten äldre kvinna som drog omkring på Avenyn.
Jag antar att varje ort hade sin variant på den här visan. En klassisk vandringssägen, typ ”råttan i pizzan” som folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrivit roande böcker om.
Häromdagen såg jag en av Karlskronas uteliggare leta buteljer och burkar nere vid Hoglands park. Jaha, också en av dessa excentriska miljonärer i förklädnad? Tänkte jag vid minnet av barndomens skepparhistorier och skakade bistert på huvudet.
Döm sedan om min monumentala förvåning. I tidningen snubblar jag över notisen rörande en arvstvist kring en hädangången herre i Skellefteå:
”Mannen som kallades för Burk-Curt samlade under många år flaskor och burkar och fick ihop pengar som han förvaltade så bra att han lämnade drygt 12 miljoner kronor efter sig när han dog hösten 2008.”
Oj, vad ska man tro? Fanns det kanske substans i de gamla ryktena ändå?
Tomma flaskor klirrar mest…
Uppdatering:
Burk-Curts förmögenhet var inte 12 miljoner. Nya uppgifter om vinsterna efter hans pantsamlande pekar på ett annat belopp. 18 miljoner. Läs mer här.
Christian Dahlgrens Blogg 