Alla dessa dagar…

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (13/8) om de vänsterhäntas dag:

Okej, vänsterhänta har varit stigmatiserade genom historien. Måhända kan vi härleda skulden till de gamla faraonerna.  I egyptisk mytologi är det ”solens vänstra öga” som sprider allmänt elände, medan ”solens högra öga” skänker lycka och välgång.

Bibeln för traditionen vidare genom att systematiskt associera vänster med otrevligheter. Två bibliska gestalter finns exempelvis utpekade som vänsterhänta (Joab och Ehud), bägge är givetvis mördare. Toleransen var låg fram till slutet av 1960-talet ungefär, då vänsterhänthet ännu betraktades som ett lyte. Men numera?

Jag har svårt att se vänsterhäntas problem år 2010 som så pressande att man måste utlysa en särskild dag för detta. Även om syftet är gott, tenderar uppmärksamheten ändå att gå förlorad i inflationen av alla dessa dagar som redan finns för allting. Geologins dag. Tangons dag. Grannens dag. Kanelbullens dag. Och så vidare.

Lite ransonering, snälla. Annars riskerar verkligt viktiga dagar som Världsaids-dagen (1/12) eller Förintelsens minnesdag (27/1) att drunkna i almanackans kakafoni.

Ramadan, snart lika svenskt som julen

Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.

”Mama don’t take my Kodachrome away”

Ack, ur led är tiden. Vem ska vrida den rätt igen? Ingen. Den digitala epokens ettor och nollor invaderar tillvaron med full kraft och förpassar färgfilmen till ett sorgligt spindelvävshörn i historiens dammiga arkiv. 

Jag läser i tidningen om Kodachrome, som tillverkaren Eastman Kodak tydligen gett upp hoppet om. Den sista rullen, den bokstavligt sista från fabriken, gavs till fotografen Steve McCurry. 36 bilder kunde han ta och han valde självklart motiven med stor omsorg.

Ett av dessa var förstås givet: Paul Simon. Här är låten. Farväl, Kodachrome and those nice bright colors…

Ta på dig skorna!

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (11/8) med anledning av att skoförsäljningen ökar i Sverige:

”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt”, sjöng Povel Ramel i en av sina mest älskade låtar från mitten av 60-talet.

Även om Ramels uppmaning fortfarande låter frestande, så tycks den numera klinga ohörd i folkhemmet. Tvärtom vill svenskarna ha allt mer på fötterna, vilket gett skobutikerna glada dagar. Även försäljningen av kläder visar ljusa siffror.

Att konsumtionen ökar är en viktig indikator på förnyad framtidstro efter finanskrisens bottenkänning. Svensk ekonomi verkar återhämta sig snabbt. Många branscher börjar få snurr på affärerna igen, vilket förhoppningsvis snart ger positiva effekter på det allmänna sysselsättningsläget.

Politiskt är vändpunkten guld för regeringen, som måste sägas ha skött den ekonomiska skutan väl genom krisen. Inför valet kan jag därför inte låta bli att föreslå att finansminister Anders Borg reviderar Ramels klassiska text en smula.

Ungefär så här:  ”Varje gång du tar på dig nya skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att konjunkturen för oss har än en framgång rönt.”

Var kommer barnen in?

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (10/8) om att den populära lekplatsen på Valla i Linköping tillåtits förfalla:

Barn har ingen rösträtt. Som bekant. Hur ska de då göra sina röster hörda? Barnen får helt enkelt hoppas på att vuxenvärlden är välvilligt inställd till deras behov.

Annars får de göra som i Tage Danielssons underbara filmsatir Sopor från 1981: ockupera kungliga slottet i Stockholm och låta kronprinsessan Victoria (då fyra år, spelad av Lena Nyman) bli deras språkrör.

Sopor var förkortningen på de upproriska barnens egen aktionsgrupp och ska uttydas ”Sveriges onödigförklarades protestorganisation”. Humanisten Tage Danielssons budskap var att vi måste ta bättre hand om varandra och skapa ett varmare samhälle där alla kan få plats.

Jag tycker nog det är lite skruttigt att Tages egen hemstad nonchalerat att hålla lekparken på Valla i ordentligt skick och sedan skylla på bristande resurser. För barnen är lekparken viktig. Onödigförklara dem inte.

Det vore mig främmande att uppmana barnen till ockupation av kommunhuset i protest. Men det skulle inte skada att visa Sopor där vid nästa fullmäktigesammanträde.

Grisar – eller skulpturer?

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (7/8) om Motala, som brottas med hur kommunen ska få fart på besöksnäringen. Bland annat satsas det på ”grissafari”:

På kartan! Där vill Motala vara för att locka turister och få snurr på hjulen. Nog finns en del bra förutsättningar med Göta kanal, etc. Räcker det?

Avgörande för att hävda sig inom besöksnäringens hårda konkurrens är bilden, känslan, vibrationerna som kommunen förknippas med. Jag vet inte vad grissafari innebär för Motalas varumärke, men låt mig ge ett annat exempel på vågat nytänkande.

Liksom Motala är Borås en gammal industristad där traditionella näringar sett bättre tider. Vidare är Borås ofta stämplat som trist och regnigt. Den bilden är i förändring.

Politikerna, näringslivet och kultursektorn samverkar framgångsrikt för att profilera Borås som skulpturstad. Verk av spännande konstnärer som Jim Dine, Tony Cragg och Carl Fredrik Reuterswärd tar plats på gator, torg och i parker.

Snarare än tråkig och grå, omtalas kommunen idag som intressant och progressiv. Från att ha varit i kartans marginal gällande attraktionskraft glider Borås mot ett betydligt centralare läge.

Motalas beslutfattare borde göra ett studiebesök.

Trumpetstöt för Erik Lindegren

På kulturfronten gör vi en fanfar för ”mannen utan väg”, poeten Erik Lindegren, som denna dag skulle fyllt hundra år jämt om han inte avlidit under majrevolten 1968. En liten ironi måhända, eftersom han ju själv var en banbrytande modernist. Och stundtals även eldfängd.

Berömd är episoden då han kastade en grogg i ansiktet på Lars Forssell, efter att denne dristat sig till att hylla Evert Taube (detta var innan Taube blivit en allmänt folkkär, överskattad nationalklenod).

Erik Lindegrens produktion är sparsmakad men utsökt, och har precis utkommit  i en samlingsvolym på bokförlaget Themis. Lars Gustafsson skriver en uppskattande och mycket läsvärd artikel om Lindegren i Expressen (här) och citerar bland annat Promenad i vinterskymning:

Vi går i stelnad, glasklar
svindel
(det blå är outsägligt,
skymtar fram som havet)
vi går som svalan flyger med
sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra
kroppars guld
och vintersolen smälte sitt
silver i våra lemmar
och som en månes stigande
fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt
strålande, stigande hav
                Thalatta

Har kärlekens och erotikens låga någonsin fångats bättre på svenska språket?

Sensommar i Kålösundet

Augustisöndag,
några sista varma andetag
en övergiven brygga i sundet,
väderbitna plankor, sneda pålar
vid vattnet vilar jag
i glitterspelande solblänk
vassens vajande sus
en gungande, vaggande färjesång
under mig kluckande vågor,
drivande långsamt västerut
mot fjärden
och skärgården
och Östersjön
och bort

Livet efter FN

För alla som undrar vad Kofi Annan egentligen sysslar med nu för tiden, så finns svaret i dagens Sydöstran. Han har tagit hammaren i vacker hand och bygger sig en friggebod i Blekinge.

En stilla hyllning till Birgit Friggebo månne? I år firar nämligen friggeboden 3o-årsjubileum och det kan vi alltså tacka tidigare FP-statsrådet Friggebo för.

Giftiga tungor brukar hävda att hennes reform också är den enda minnesvärda insatsen under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Men eftersom Sverige är ett land befolkat av hemmasnickrande Martin Timelltyper kanske det inte är så dåligt ändå. Till och med Kofi verkar ju blivit inspirerad.