Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.