Jordgubbssaft i bersån bland humlesurr och doftande syren. Mor serverade färsk junipotatis, far knattrade med gräsklipparen. Flaggan fladdrade lätt i den ljumma söndagsbrisen.
Ja, det var på den tiden då man ännu slogs, drack och grät.
”Kritikern har en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv: att genom att visa exempel på en reaktion, exempel på ett personligt förhållande till ett konstverk bana väg för andra reaktioner, lika personliga.”
Birgitta Trotzig, författare.
Stilla och andäktig faller snön i det milda gryningsljuset. Som Gud ville strö ett förlåtande oskuldens vita puder över människovärlden.
Bara för att mötas av plogbilens ilskna skrammel.
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
”En ovärderlig turistattraktion för Karlskrona”, sa kommunalrådet K-G Svenson (M) vid invigningen av Rizah Kulenovics privata konstmuseum i Vattenborgen förra sommaren. Det var även där K-G Svenson nyligen höll sin avtackningsfest när han efter valet lämnade politiken. För honom är tillkomsten av museet juvelen i kronan under femklöverns styre. Uppslutningen från stadens etablissemang har också varit stor.
Jag tycker att Vattenborgens restaurang är väldigt trevlig. Men museet är knappast någon attraktion för en konstpublik, möjligen en ironisk drift med den. Utställningshallen är förbluffande sunkig, tavlorna är lika dåligt hängda som uselt belysta. Påståendet att det osköna huvudnumret bär Leonardo da Vincis signatur utmanar löjet, liksom att kopian av Fragonards Den stulna kyssen är originalet (det kan i verkligheten beskådas på Eremitaget, S:t Petersburg).
Om det finns äkta verk i resten av samlingen, tillhör de definitivt inga av konstnärernas mest framstående prestationer. ”Det värsta skräp jag sett under mina 67 år i konstvärlden”, konstaterade Nationalmuseums tidigare överintendent Per Bjurström i Aftonbladet redan 2007.
I marknadsföringen av museet uppges att Rizah Kulenovics anfader är Kulin Ban, Bosniens nationella grundare på 1100-talet. Konstsamlingen ska ha tillhört denna förnäma ätt i generationer. Jag bad en journalistkollega från Bosnien kontrollera uppgiften. Resultatet? Några nu levande släktingar till Kulin Ban existerar inte. Dra era egna slutsatser.
Jag uppfattar dock inte Kulenovic som en medveten skojare. Snarare som en underhållande fantast, lite av en Münchhausenfigur, som genuint tror på vad han själv säger. Tja, än sen?
Problemet är att Karlskrona kommun tagit alltsammans på allvar, skänkt museet karaktär av officiell legitimitet, till och med släpat dit kulturministern på besök. Vad säger detta om kultursynen, omdömet och bildningsnivån hos ansvariga politiker och tjänstemän? Bland seriösa kulturintressenter äventyras kommunens namn som okvalificerat och dilettantiskt. Inte underligt att utvecklingen av Karlskronas verkliga turistattraktion, världsarvet, aldrig blivit mycket att hurra för. Eller att kulturlivet i övrigt är så torftigt.
H C Andersen skrev en saga med titeln Kejsarens nya kläder. En uppdaterad version skulle kunna heta Vattenborgens nya skepnad.
Från sin ställning såg han horisonten. Ett längtande steg ut
och tillvaron tumlade genom rymden.
Hoppet blev ett fall i Oklara avdelningen.
En upprörd notis på Aftonbladets kultursida fångar mitt öga. Den amerikanske författaren James Frey, rubricerad som ”rovgirig”, uppges ha startat en bokverkstad där han genom anställda skribenter ska massproducera kommersiell läsunderhållning. Citerad från The Guardian säger Frey: ”Jag gör detta av kärlek till litteraturen”. Denna replik menar Aftonbladet bör förvåna alla bokälskare.
Vi som en gång hänfört slukat Greven av Monte Cristo, De tre musketörerna och Mannen med järnmasken är nog inte särskilt häpna. Den penningsugne kulturentreprenören Alexander Dumas var omtalad för att ha skapat sin oblygt kommersiella underhållningslitteratur enligt samma process. Inhyrda medarbetare fick skriva brödtexten, Dumas svarade för grundidéer och konstnärlig uppiffning. Böcker bokstavligen vällde ur firma Dumas AB. Sammanlagt blev det 277 stycken, enligt en siffra jag sett någonstans. Åtminstone de tre ovan nämnda titlarna håller ju ganska bra klass.
Men James Freys kärlek till denna litteraturtradition har komplicerats. Knegarna vid hans löpande skrivbordsband klagar över usel betalning och deras namn måste hållas dolda för allmänheten – vilket måhända är ett än värre öde på dagens allt mer narcissistiskt präglade bokmarknad.
Freys industriförfattare kan möjligen trösta sig med att diktare som Homeros och William Shakespeare varit superkändisar för generationer, men ändå förblivit så anonyma att många tvivlar på att de ens existerat. Deras odödliga verk ska istället, enligt återkommande spekulationer, skapats av helt andra okända mästare. Vem vet? Kanske har pennans galärslavar i tidigare författarverkstäder fabricerat både Odysseus och Hamlet. Vore så fallet kan man åtminstone hoppas att de fick någorlunda lön efter förtjänst.
Hur Dumas lönade sina brödskrivare saknar jag kunskap om. Själv tjänade han storkovan. Men blev också gravt slösaktig, skuldberget växte snart större än intäkterna. En tid tvingades Dumas fly utomlands undan ilskna kreditorer. Rovgirigheten straffar sig själv? Fast några av hans böcker blev, som sagt, inte så pjåkiga.
Till Alléskolans lågstadium kom jag som en sjuårig analfabet. Vi fick lära oss att erövra det mystiska chiffret genom att nedteckna enkla ord på papperskort och katalogisera dem i en bokstavslåda av brun plast.
Premiären blev fatal. Jag skulle skriva ”sa”. Tillrättavisad upplyste man mig om att det istället stod ”as”.
Sedan dess har jag oförtrutet försökt ge liv åt språkets kadaver.
Färsk av trycksvärta anländer morgontidningarna till ön. Nyheter som funnits värda att rapportera från omvärlden: Sparkdräkter för vuxna är det senaste inneplagget. Designbyrån Doberman låter sina medarbetare bygga företagets budget i Lego.
Måndag och veckan är bara barnet.
Vargtimmarna tickar, oväder. Det rister i fogar och väggar. Jag vaknar ur en undflyende dröm. Vad handlade den om? Några ord, en strof, något bekant som kaljedoskopiskt visualiserats och blixtrat förbi. Försöker hålla kvar de nästan bortdunstade fragmenten. Så klickar det till, mönstret blir klarare.
Bläddrar fram trettonde sången i Harry Martinsons Aniara. Omöjligt att inte förnimma Ulf Palmes klassiska uppläsning, hans majestätiska röst ekar i versraderna:
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Jag lämnar sängen för köket, värmer en kopp choklad, vispar i lite grädde. Nattens mörker utanför fönstret smälter ihop med rymdens, trotsad endast av strandlyktans gula, flämtande sken. Snöpuder virvlar i den stränga vinden som drar in från havet. Våra liv är omärkliga irrbloss i evigheten. Må vi åtminstone inte likt Aniaras skepp störta ohjälpligt vilse under den korta tid vi fått oss till del.
”Enda vägen till frihet: genom någon annan. Enda vägen till gemenskap: att icke stödja sig vid någon.”
Birger Norman, ur Vinterfiske (1970).
Christian Dahlgrens Blogg 