Bokförlaget Modernista har återutgett tre av Pär Rådströms sena romaner. Om dessa och Rådströms författarskap skriver jag i dagens Borås Tidning (30/1):

Det var alltid fart och värld kring Pär Rådström. För dryga halvseklet sedan tycktes han finnas överallt, rastlöst glidande från det ena sammanhanget till det andra, ständigt med fingret på tidens puls.

Sågs han inte vid Stockholms krogbord, livligt diskuterandes Hemingways böcker och Sophia Lorens nya film, dök det upp en kolumn i Aftonbladet från ett franskt kafé om de Gaulles förmodade comeback. Eller så hörde man honom i radio, kåserandes om kulinariska upptäckter under något strövtåg i Italien.

Ingen genre, inget ämne verkade honom främmande. Noveller, resereportage, samhällsengagerande artiklar, filmmanus, vis- och kabarétexter skrevs med kvick, flyhänt och inte sällan dräpande penna. Den ivriga produktiviteten och mångsidigheten framstår som häpnadsväckande. I synnerhet som han gick bort så ung, bara 38 år, en augustidag 1963.

Pär Rådström var en av de mest namnkunniga yngre profilerna på 50- och det tidiga 60-talets svenska kulturscen. Måhända också den största begåvningen vid sidan av Lars Forssell i kamratgänget Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Stig Claesson, Sven-Bertil Taube, Petter Bergman. Det var en generation som efter andra världskrigets gråmurriga isolering ville riva folkhemmets provinsiella väggar och vädra ut det litterära fyrtiotalets estetiskt högdragna och symboltyngda modernism, främst personifierad av diktarfursten Erik Lindegren.

Om 50-talisterna hade något program, formulerades det av Lars Forssell och Pär Rådström. På ett hotellrum i Paris (var annars?) ingick de ett ”heligt avtal” att frimodigt skriva vad de ville, hur de ville, oavsett om det ansågs fint eller inte. En ny epok var inne då man oförskräckt skulle sträva mot att blanda stilar, genrer och uttryck. I praktiken en tidig postmodernism. Fast långt innan begreppet kom i svang, förstås.

Kanske var det ovanan att hantera kulturella diversehandlare av detta slag, som gjorde att Pär Rådström inte togs på fullt allvar som seriöst syftande skönlitterär författare. Ty det var i första rummet detta han var. Efter debuten som 21-åring med den ofullgångna Men inga rosor vissnade (1946), utvecklade Rådström ett författarskap av allt större originalitet och konstnärlig halt.

Men kåsören, underhållaren, den slagfärdige debattören och resenären tenderade att skymma sikten. Paradoxalt bidrog möjligen även hans suveräna språkbehandling till att han aldrig fick ett riktigt erkännande. Rådströms fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet. Texten har ett musikaliskt, jazzigt sväng som om Coleman Hawkins eller Miles Davis suttit vid skrivmaskinen. Stilistiken berömdes gärna av recensenterna, vilka också brukade ge Rådström uppskattning för hans precisa iakttagelser av samtida fenomen. Men.

Någon ”äkta” litteratur var det knappast. Ytliga, tjusande bagateller till böcker snarare, dömda att snabbt bli daterade. Sett i backspegeln är det omdömen som måste anses förvånande. Visst kan man läsa Rådström enbart för det rena nöjet, njuta av hans sköna stil.

Dock är han betydligt djupsinnigare och komplex än vad dåtidens kritikerparnass kunde, eller ville, uppfatta. DN:s Olof Lagercrantz tvivlade vid nyheten om Rådströms död på att romanerna skulle överleva sin upphovsman. Att tre av Rådströms sena verk – Ballong till månen (1958), Sommargästerna (1960) och Översten (1961) – nu på nytt gjorts tillgängliga i tryck borde vara svar nog.

Ballong till månen är på ett plan en satirisk betraktelse av kommersialismens USA. Huvudpersonen Cyril Berrac är en liberal drömmare med en karriär som misslyckad brittisk diplomat i bagaget. Han irrar omkring bland skyskrapor, barer och andefattiga cocktailpartyn. Blir först motvillig föredragshållare åt en skrupulös talaragentur, sedan manager inom showbranschen.

Tempot är raskt, nästan filmiskt. Parallella tillbakablickar rullar upp Berracs komplicerade europeiska bakgrund och hans tidigare stationering på den fiktiva kronkolonin Magnoöarna. Det dråpliga anslaget mörknar fort. I grunden handlar boken om hemlöshet och desperation. Vad vi möter är den globaliserade välfärdsmänniskans flykt undan skam och leda.

Det är ett tema som ofta återkommer och varieras hos Rådström. Skenet av elegant bohem kunde blända. Vid närmare anblick framträder en existientiell sökare, obekväm både i sitt eget skinn och i moderniteten. ”Han var kosmopolit, med allt vad det innebär av rotlöshet, medvetenhet och ständigt hotad integritet, ibland så ensam och osäker, så nära panik i sin flykt in i nya skepnader just därför att en ny europeisk människa endast under vånda kan stiga fram ur tidens sprängda miljöer”, menade poeten Karl Vennberg i en träffsäker karaktäristik.

Rådström skulle på ett fascinerande sätt brottas med den egna identitetsproblematiken i Sommargästerna, romanen många räknar till hans bästa. Undertiteln Provisoriska memoarer är talande. Och lurig. Det är en märkligt mångbottnad, gäckande bok. Huvudpersonen är författaren ”Pär Rådström” som i ett ljuvligt skildrat, dåsigt Sommarstockholm söker spåra den mystiskt undanglidande reklamkillen Paul Renberg.

Att bägge figurer har samma initialer är ingen slump. Renberg visar sig ha förbluffande likheter med ”Rådström”. De har umgåtts i samma kretsar, har samma vänner och bakgrund, kanske även samma minnen. Men känner inte varandra. Eller?

Man kan tolka Renberg som bilden av det Rådström såg som mindre smickrande hos sig själv. Gamängen, mannen som sålt sig till glättliga estrader, förrått ambitionerna, svikit. ”Pär Rådström” jagar ångestladdad och maniskt sitt förflutna. Och det förflutna jagar i lika hög grad honom. Befrielse och inre ro kan bara uppnås genom att hugga loss det gamla, det falska, detta som Paul Renberg representerar.

Berättaren Peter Renner i nästföljande roman Översten är också PR-man (ja, notera åter dubbeltydigheten i yrke/initialer). Han är den rotlösa världsnomaden dragen till yttersta konsekvens. Vad Renner egentligen heter, har för nationalitet eller bakgrund framgår aldrig. Bara att han är europé, vars hemmahörighet skiftat beroende på ”vem som vinner krigen”, och att han ”levt under falskt namn i många länder”. Dessutom är han efterlyst av polisen. I sin svårfångade skepnad blir Renner som en monstruös variant på Renberggestalten.

Här har vi att göra med en person som i sin intensiva vantrivsel inte ens vill vara en person. Peter Renner strävar efter nollställd identitet, att skapa mening genom att tömma själen för att kunna bli den ultimata tjänaren åt Översten – en gåtfull symbol för all makt och historia, alla gudar och ideologier. Renners idé är att skänka Översten det totala herraväldet med planen att radera individualitetens värde genom kopiering.

Som Rådström låter honom säga i boken: ”Jag såg att om jag kunde göra en värld till som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras.” Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till populärkulturella ikoner som Gina Lollobrigida och Ingrid Bergman.

Översten är en minst lika intrikat roman som Sommargästerna. Den vrider sig i flera dimensioner, är medvetet konstruerad för att destabilisera varje fast position och lämnar öppningar åt många håll. Även Ballong till månen bjuder på åtskilligt sådant, men saknar samma raffinerade skarpslipning. Det må vara en smaksak, själv tycker jag Översten är Rådströms största triumf i författarskapet.

Romanen belyser icke-retoriskt galant maktens mekanismer och den nivellerande masskulturens konformism. Men är framför allt en vibrerande psykologisk studie i alienation och flyktmentalitet. Symptomatiskt är att bokens Överste också är flykting; den 1809 avsatte kungen Gustav IV Adolf, ännu levande och kringflackande i exil under sitt berömda alias överste Gustavsson.

Läs, roas och oroas! Det slående med dessa tre romaner är hur förbluffande angelägna och vitala de fortfarande känns. Pär Rådström var uppenbarligen så rastlöst brinnande i sin egen tid, att han brände in sig i tidlösheten.

Mer att läsa: En Rob Roy med Pär Rådström

Borås, kan det va’ nått? Jodå, även om det regnar mycket där. Men kulturellt är Borås en ovanligt intressant landsortsstad. Konstlivet är vitalt och spännande, teaterutbudet är inte heller dumt och så har vi förstås Borås Tidnings litterära debutantpris. Årligen delar BT ut 100.000 kronor till spirande författartalanger.

Första gången var 2001, då Lotta Lotass fick priset för romanen Kallkällan. Sedermera hamnade Lotass på stol nr 1 i Svenska Akademin. Så kan det gå.

Drivande kraft bakom priset var länge BT:s förre kulturchef Stefan Eklund, en av våra främsta kännare av nyskriven svensk litteratur. Att ögonen föll på honom när Svenska Dagbladet behövde rekrytera en ny kulturchef häromåret säger väl en hel del. Nyligen valde dock Stefan Eklund att återvända till BT, som chefredaktör. SvD:s förlust, BT:s vinst.

Årets debutantpris delas ut den 24 februari, kl 18.30 på Folkan mitt i stan. Själv fann jag precis att en inbjudan letat sig till min lilla ö, och jag rekommenderar verkligen ett besök om någon har vägarna förbi Borås. BT brukar alltid ordna festliga tillställningar. Inte minst finns ju chansen att personligen bekanta sig med lovande framtidsnamn på författarfronten.

De fem nominerade till priset 2011 är följande:

Elin Levén för romanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (Norstedts).

Stephan Mendel-Enk för romanen Tre apor (Bonniers).

Anna Ringberg för romanen Boys (Ordfront).

Elin Ruuth för romanen Fara vill (Bonniers).

Helena Österlund för diktsamlingen Ordet och färgerna (Bonniers).

Vem som vinner? Tja, personligen tror jag att Tre apor borde göra att Stephan Mendel-Enk har hyfsade möjligheter. Torsdagskvällen den 24/2 vet vi. 2009 hette vinnaren Sara Mannheimer, som debuterat med romanen Reglerna. En högklassig, underfundig bok som ännu dröjer i minnet. Faktiskt var jag bombsäker på att Mannheimer skulle kamma hem priset den gången. Strax efter att hon blivit nominerad gjorde jag en längre intervju med henne på Moderna museet i Stockholm, finns att läsa här. Eller ännu hellre, läs boken. Borås Tidning kan det där med litterär kvalitet.