Kategoriarkiv: Kultur

Montaigne och plikten att åka skateboard

Publicerad den av
Svara

Söndagkväll och en märklig, skavande känsla av tomhet. Söker mig till Montaigne, den stora franska humanisten.”Jag strävar efter omväxling, hur som helst och i uppsluppen förvirring”, skriver han till oss från sitt tidlösa 1500-tal.

Ja, varför inte? Är inte det ett ganska bra riktmärke för livet ändå? Om man bara vågade mer, var mindre bunden av konventioner, slappt invanda tänkesätt, plikter.

Enligt Montaigne hade människan främst en plikt. Och det var mot sig själv, att forma och utveckla den egna karaktären. ”Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. Allt annat – att härska, att samla ihop en förmögenhet, att bygga – är i stort sett bara små tillägg och oväsentligheter.”

Okej. Imorgon ska jag för omväxlings skull ägna mig åt genuint väsentliga saker. Som att äntligen lära mig åka skateboard.

Ja, se pengar…

Publicerad den av
4

Våra nya papperskronor har fått vissa debattörer att gå i spinn rakt upp i taket. Trots att riksbanken naturligtvis varit politiskt jämställdhetskorrekt och varvat hälften män med hälften kvinnor på sedlarna, sjuder ändå missnöjet.

Bonnie Bernström, ordförande i Liberala kvinnor, är upprörd över den patriarkala härskarstruktur som riksbanken tydligen lömskt vill befästa. På debattsajten Newsmill skriver Bernström följande: ”Summan av alla valörer som kvinnor pryder, blir mindre än hälften av valörerna med män. 1250 kr för män mot 620 kr för kvinnorna. Den hierarkiska ordningen kan därmed sägas vara symboliskt bekräftad”.

Nog är det fruktansvärt. Liberala kvinnor får väl rekommendera sina medlemmar att använda kort istället. Arg är också frilansskribenten och scenkonstproducenten Emelie Bergbohm. På SVT:s sajt Debatt dundrar hon mot att Evert Taube ska skylta på 50-lappen. Denne nationalskald har ju klassikern Flickan i Havanna på sitt samvete, vilket självfallet borde varit grovt diskvalificerande:

”Valet att trycka upp Evert Taubes leende läppar på en av de nya sedlarna är ett sätt att legitimera någon som förskönat prostitution. Snart kan svettiga svenskar stoppa nytryckta sedlar i någon annans hand som profiterar sig på svenska sexturismen, som fortfarande pågår i Thailand, Tyskland och Belgien”.

Alltså. Jag vet inte hur det är med er. Men själv tycker jag att sån här typ av kverulantisk skendiskussion är fantastiskt rolig i all sin idioti. Mera, mera! Kan ingen exempelvis tipsa Riksförbundet för Suicidprevention om det djupt förkastliga i att låta Astrid Lindgren pryda 20-lappen? Hennes bok Bröderna Lejonhjärta kan faktiskt tolkas som att självmord är en bra lösning på problem (barnsjälvmord dessutom!).

Vidare borde Lärarnas Riksförbund känna sig kränkta över Ingmar Bergmans förekomst på 200-lappen med tanke på hur han framställde skolan i filmen Hets.

Och att den borgerliga alliansregeringen inte rasat mot Greta Garbo på hundralappen är fullkomligt obegripligt. Garbo avbröt ju karriären i förtid och vägrade jobba i decennier. Vilka signaler sänder det till ett folk som ska ägna sig åt den heliga arbetslinjen? Tror dem att pengarna i samhället bara ska komma som gudomlig manna från sedelpressarna i Tumba?

Bergman, snart i din plånbok

Publicerad den av
Svara

Sverige ska få nya sedlar. Tyvärr inte euro. Utan samma gamla kronor. Fast i uppiffat format. Bland annat ska vi ges möjligheten att handla med en 200-lapp, prydd av Ingmar Bergman. Intressant val av motiv.

Enligt egen utsago var Bergman nämligen ”rädd för pengar”, och tillbringade åren 1976-1982 i utländsk exil efter att han misstänkts för skattebrott. Men nu ska han alltså bli en symbol för vår ekonomi. Någon på riksbanken har tydligen humor.

Lyckorecept á la Ebba Lindsö

Publicerad den av
Svara

Idag bevistade jag en inspirationsföreläsning av Ebba Lindsö på Hotell Rival vid Mariatorget. Det var mycket intressant. Du kanske ofta undrat över vägen till glädje och harmoni?

Tag då ett jobb som du absolut inte vill ha, säg VD för Svenskt Näringsliv. Se till att bli konstant motarbetad av illasinnade kollegor, löp därtill offentligt gatlopp hela tiden och avsluta med att få sparken under förnedrande former efter 800 dagar.

Komplettera sedan gärna med att börja importera keramik från ett land där du vilar upp dig på långa lyxsemestrar. Egypten exempelvis. Keramiken misslyckas du förstås kapitalt med att sälja i Sverige. Men att skänka bort hela restlagret till Röda korsets ungdomsförbund ger en oanad inre tillfredsställelse.

Tja, efter detta är du i hamn och lever lyckligare än någonsin. Svårare än så är det inte.

Tack för den fina inspirationen, Ebba!

I huvudet på en hårdrockare

Publicerad den av
Svara

Det där med subkulturer är onekligen ganska skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Tag bara succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Men det fanns en tid när hårdrock var något hemskt, mystiskt och farligt – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Här är ett fint klipp ur Barnjournalen. Året är 1983 och programmets undersökande reporter gör en vågad sociologisk fältstudie i det svenska ungdomslandskapets mörkaste utmarker. ”Hårdrockarnas intresse för våld och ondska gör det lätt att tro att de också är för krig”. Those were the days!

Solna – en bit av Malmö, Jämtland och Kamratposten

Publicerad den av
Svara

Solna, mitt i smeten, där har jag precis slagit mig ner för tillfället. Det är slående likt senmodernismens Malmö. Klungorna av höghus har samma opersonliga och något kyliga atmosfär, att vandra i det stora köpcentrumet är som att besöka Mobilia. Märklig upplevelse.

Men mest fascinerande är utsmyckningen av Solna centrums T-banestation. Ett totalkonstverk med glesbygdstema signerat Karl-Olov Björk och Anders Åberg. Gestaltningen är lätt naivistisk och småproggig i lysande rött och skogsmullegrönt, det är som att stiga rakt in i ett väldigt, tecknat uppslag av Kamratposten från mitten av 70-talet.

Jag står på perrongen, väntar på vagnen och förnimmer en varm, skön känsla av barndom, Beppe – och Jämtland faktiskt. Man får liksom lust att kramas lite. Jo, jag tror att jag kommer gilla Solna ändå.