Kategoriarkiv: Kultur

Platsar östgötar på Moderna museet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:

När coronapandemin lagt en kvävande blöt filt över kulturlivet är många konstnärer hårt drabbade. Regeringen har därför nådigt ryckt ut med 50 miljoner kronor i extra anslag för offentliga inköp av samtida svensk konst.

Stödet är verkligen viktigt, faktiskt något av en tvingande nödvändighet, om vi vill ha kvar en aktiv och vital konstsektor efter krisen. Den stora vinnaren är allmänheten som får tillgång till fler spännande konstverk av skilda slag. Att investera skattepengar i dem som verkar i Apollons tjänst – konstens, diktens, vetenskapens och ljusets gud – är för oss mer räntabelt än vad regeringen måhända anar.

Ty som den brittiska författaren Jeanette Winterson skriver i sin underbara bok Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995): ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Med detta principiellt och vackert sagt, så kommer vi till den praktiska fördelningssidan av saken. Dels är det Statens konstråd, dels är det Moderna museet i Stockholm, som fått ansvaret för konstinköpen med 25 miljoner friska extrakronor vardera i sina respektive budgetkassor. Statens konstråd har precis utlyst en öppen process där professionella konstnärer, gallerister och utställningsarrangörer landet runt är välkomna att lämna förslag.

Samma process ska Moderna museet initiera, heter det. Men i DN (8/2) tvivlar kulturjournalisten Dan Jönsson på att museet har kompetens för sitt nationella uppdrag. Till skillnad från Statens konstråd med sitt inarbetade regionala nätverk, har man på Moderna ingen koll på konstlivet ute i riket, menar han. Lämnar museets intendenter Stockholm åker de ”till Berlin eller New York. Inte Kalmar eller Borlänge”.

Inköpsstatistiken är symptomatisk. Förvärven sker nästan totalt uteslutande från andra länder eller innanför huvudstadens tullar. De senaste tre åren har Moderna museet bara köpt ett (1) samtida svenskt konstverk från ett galleri i landsorten. ”Det är inte statistik, det är apartheid”, fräser Jönsson.

Frågan är given. Klarar Moderna att ge skattebetalarna valuta för de 25 stödmiljonerna och vara ett museum för hela Sverige? Sanningar som varar torde väl även gå att finna hos representanter för det lokala konstlivet i Linköping och Östergötland. Vem vet, om intendenterna på Skeppsholmen äntligen tvingas börja hitta hit, kanske de blir riktigt överraskade!

Mörkret är vår vän

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:

Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.

Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.

Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?

Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.

Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.

Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.

Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.

Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.

Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.

83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.

På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).

Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.

På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.

Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.

Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:

”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.

Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?

Vår Gud är oss en väldig skog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:

Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.

Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.

Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.

Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.

Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.

Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.

Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.

Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.

Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?

Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.

Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.

Inga fler mardrömmar av glas och betong!

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 23/1:

Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.

”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.

Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.

Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).

Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.

”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.

Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”

Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.

”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.

”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.

Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.

I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.

I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.

Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!

Jobbigt med snö, is och kyla?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Det varnades om klimatet även när jag var en liten parvel för länge sedan. I mitt dåvarande husorgan Kamratposten, barntidningen som kom i brevlådan var tredje vecka, uppmärksammades problemet med kylskåpseffekten.

I ett nummer jag sparat – Kamratposten 11/1978 – möts vi av en teckning där en familj sitter rejält påpälsad i sitt insnöade vardagsrum och huttrar framför TV:n. I rutan huttrar en lika påpälsad nyhetsuppläsare. Bakom familjen syns ett väldigt lurvigt djur med betar mellan två gardiner. Bildtexten lyder: ”Ny istid? Hur länge dröjer det innan mammutarna tittar in genom fönstret?”

Ur artikeln: ”Vi går mot kallare tider. Ja, inte bara mot höst och vinter utan mot en ny istid… Istiden har funnits i olika omgångar på jorden sen många miljoner år tillbaka och därför kommer en ny så småningom, tror forskarna. Den senaste var för 13 000 år sen, när kommer nästa? Kanske påverkar människan själv luftens temperatur med avgaser och andra luftföroreningar.”

Dock avrundar Kamratposten med ett lugnande besked. Hoppet om fler somrar med sol och bad är inte utsläckt på ännu ett tag: ”Hur som helst, du behöver inte vara orolig, istiden dröjer”. Det var ju skönt för oss barn att veta i augusti 1978 – intet ont anande om att vi skulle växa upp till en värld där snö, is och kyla tvärtom börjat bli en bristvara.

Kamratposten hade fel och rätt. Jordens klimat höll verkligen på att skifta fas. Men inte i generellt kallare riktning. Människans egen påverkan genom fossila utsläpp var inte en fråga om ”kanske”. Forskningsläget har numera klarnat och bevisen är helt överväldigande. Vi hade skäl att vara oroliga. Inte för att bli permanent insnöade i en avlägsen framtid. Utan för att mänskligheten snart står inför utsikten att förlora begreppet om vad snö överhuvudtaget är.

Att ordentliga köldknäppar fortfarande inträffar förändrar ingalunda faktum. Temperaturnivåerna stiger världen över och snötäckets utbredning krymper i förskräcklig fart. Hälften av glaciärerna i Alperna riskerar att ha smält bort 2050. Ett barn som idag är i samma ålder som jag var 1978 (9 bast) och lever till slutet av vårt århundrade, kan få se Alpernas majestätiska bergskedja naken och isfri.

Ska vintersäsongens turistindustri hållas igång måste snökanoner laddas i en tidigare aldrig skådad omfattning. Annars hotas två tredjedelar av Europas skidorter att tvingas stänga inom 30 år, enligt prognosen i en FN-rapport. I den ytterst läsvärd boken Snöns historia av författaren och journalisten Mats Ekdahl (Carlssons 2019) hävdas att det är mycket möjligt att skidåkningen dött ut vid nästa sekelskifte.

Mats Ekdahl fruktar, vid sidan av de väder- och naturkatastrofer som följer på den globala uppvärmningen, snöns försvinnande som ett hårt slag mot människan som kulturvarelse. Ty vad händer om vi tappar de erfarenheter och känslor som snön är sammanbunden med?

Min barndoms vintrar på västkusten brukade ofta vara snörika. Jag minns tydlig magin och förväntningarna som ett alldeles färskt vinterlandskap utanför husknuten rymde. Det riktigt pirrade i kroppen. Men om gröna vintrar blir normen?

Jag ömkar, likt Mats Ekdahl, ”de nya generationernas barn som aldrig får leka fritt och kreativt i snön, som inte fått krama en snöboll eller som författaren Pär Rådström kåserat om ’kunnat lägga upp ett ammunitionsförråd av färdigkramade snöbollar’. Eller som det står i romanen Boktjuven: ’En snöboll i ansiktet är ju utan tvekan den perfekta inledningen på en varaktig vänskap’.”

Även som vuxen beklagar jag aldrig ett snöfall, trots de praktiska olägenheter det kan medföra. Det vita pudrets försköning av stad och land, snöns rent estetiska kraft, har jag alltmer kommit att uppskatta och längta efter. Priset i form av hala gator, skottning, långkalsonger, dubbar, försenade tåg och bussar, uthärdar jag med stilla jämnmod.

Få har uttryckt det bättre och sannare än salig mäster Lars Gustafsson: ”Esteten upplever snön som poetisk, snökristallen som betagande i sin sexkantiga, alltid sexkantiga, komplikation och sin spröda tillväxt, en mycket liten katedral, ett av dessa den oorganiska kemins underverk som härmar liv. Och snöfallet, särskilt den milt lugnande rit som är att betrakta från ett nattligt fönster där narcisser står vakt på fönsterbrädan. Ett sakta snöfall försonar oss med livet. En snöstorm påminner oss snarare om dess faror och om att vi inte är fullt så starka som vi tror.”

Skulle till äventyrs några mammutar från Kamratposten råka titta förbi på kuppen är de enbart hjärtligt välkomna.

Kunglig glans över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:

”Hitta inte på undanflykter som skulle göra din aktivitet okej”, predikade Stefan Löfven i november när den svenska coronastrategin stramades åt. Vi vet ju hur bra statsapparatens höjdare sedan själva var på att föregå med gott exempel.

I synnerhet Dan Eliasson, vars herostratiskt ryktbara ”nödvändiga” solskenstripp till Kanarieöarna gjorde denne olycksalige generaldirektör omöjlig även som MSB-chef. Men det betyder förstås inte att vi andra måste vara dumma och göra oss skyldiga till äventyrligheter i strid mot smittskyddsrekommendationerna.

Varför ens tänka på riskabla grejer som att resa till Spanien? Att hålla sig på hemmaplan är många gånger bättre upp. Ty äntligen lite skojiga nyheter i bedrövelsen. Ett enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner coronasäkert besök i Motala torde vara en helt okej aktivitet. Rent av nödvändig om man är populärkulturellt intresserad.

Motormuseet i stan har nämligen precis fått dit en gul Cadillac från 1975 som Elvis Presley ägt och rattat. Kärran finns tillfälligt att beskåda tills slutet av augusti och ska tydligen sedan säljas. Jag som hyser en passionerad fascination för Elvis 70-talsperiod skulle gärna lagt ett bud. Dock är prislappen på två-tre miljoner kronor en smula häftig för min plånbok. Men blotta möjligheten att få ta sig en ordentlig titt på åkdonet är inte fy skam.

Jag vill dessutom hävda att medan The King körde denna Cadillac stod han i konstnärlig zenit. En tveklöst lämplig aktivitet är att lyssna igenom Elvisboxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70’s Masters, särskilt delen som samlar Presleys alla singlar 1970-77. Det mesta är fullkomligt suveränt.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är i Sinatraklass. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har satt spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag. Strikt konstnärligt sett lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär. Och hör sen! 70-talets Elvis skriker efter omvärdering.

För övrigt har meddelats att Baz Luhrmanns film Elvis, med Austin Butler i Presleyrollen och Tom Hanks som superstjärnans manager Tom Parker, ska ha premiär framåt höstkanten. Vad än 2021 har att bjuda så vamkas åtminstone tillfällen att återstifta bekantskapen med Kungen. Och det är ju inte det sämsta.

I väntan på Iron Maiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.

Lyx att leva, lyx att finnas till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

Död, covid-pest och pina. Är det så vi kommer att minnas det 2020 som Tennysons klocka på Skansen snart äntligen ringer ut i den bistra nyårsnatten? Nog har detta sannskyldiga annus horribilis varit en plåga.

Men en dag som denna, i väntan på det befriande tolvslaget, varför inte släppa allt det dystra och vända på det. Vad har 2020 bjudit på som varit positivt? Den mest omedelbara ljuspunkten är förstås corona-vaccinet, framtaget och godkänt på rekordtid. En fantastisk bedrift av den medicinska vetenskapen.

Tänk att vaccineringen redan är igång. Det är verkligen inte dåligt. Och tänk på vilka heroiska insatser vårdpersonalen i Sverige gjort under det gångna året för dem som insjuknat i pandemin. Mycket hårt och livsräddande arbete har skett i vårdens frontlinje, som förtjänar den djupaste uppskattning och varmaste tacksamhet.

Om regeringens prestationer lämnat en hel del övrigt att önska och coronakrisens elände överskuggat agendan, så finns det ändå fina grejer att notera på det inrikespolitiska pluskontot. Januariavtalet fortsätter att leverera lovande reformer med det ansvarstagande Centern som den numera viktigaste pådrivande liberala kraften i riksdagen. Heja Annie Lööf!

Nyligen blev en exempelvis en utredning klar om ett flexiblare strandskydd, något som är betydelsefullt för landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Synnerligen glädjande är att ett moderniserat LAS ser ut att vara i hamn efter många och långa förhandlingsturer mellan arbetsmarknadens parter. Att detta, som stått på borgerlighetens önskelista i decennier, skulle hända under trycket från en S-ledd regering är faktiskt direkt remarkabelt.

Goda nyheter saknas inte heller utrikespolitiskt. Den segdragna, tröttsamt trassliga Brexitprocessen har precis nått sin lösning genom ett färdigt avtal mellan EU och Storbritannien. En svår huvudvärk i de europeiska relationerna är borta och ett nytt konstruktivt kapitel kan ta vid. Men det bästa för världen: Donald Trump led ett svidande nederlag i USA-valet – en lika härlig seger för den liberala demokratin som det är en rejäl smäll för den frihetsfientliga högerauktoritära populismen och dess ärelösa medlöpare.

Slutligen måste vi uppmärksamma att 80-talets nyromantiska kultband Lustans Lakejer är i gasen med en rykande färsk singel, Lyx, som påpassligt släpptes den 27 december – alltså samtidigt som vaccineringen mot coronan inleddes i Sverige. Refrängen kan, som Johan Kinde & Co skriver i ett pressmeddelande, tolkas som en bejakande hyllning till livet självt: ”Lyx att leva, lyx att finnas till”. Visst är det så! Håll ut, vänner. Fram med champagnen och lyxa på. Hoppet stiger vid horisonten.

Ge ålen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.