Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.