En dag för Raoul

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!

Konceptkonst

Vore jag omåttligt rik skulle jag låta köpa upp en kollektion tavlor av berömda konstnärer. Sedan skulle jag mycket noga och omsorgsfullt måla över motiven. Med vit, heltäckande färg. Och vidtala en gallerist att ställa ut dem med titlar enligt följande mönster:

Peder Severin Krøyer, Hip hip hurra – transformed.

Caspar David Friedrich, Vandraren över dimhavet – transformed.

Nils von Dardel, Den döende dandyn – transformed.

Carl Larsson, Självporträtt – transformed.

August Malmström, Grindslanten – transformed.

Fattigmansalternativet är att man bara hänger upp några vita dukar direkt från Kreatimas butik på Kungsgatan och döper dem på samma sätt. Redan nu går det bra att beställa valfritt exemplar. 53 000 kronor styck, tack. Men det är inklusive moms också. Min signatur, diskret i högra hörnet, bjuder jag på.

Vad klappar Ronnebys hjärta för?

Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.

”Nice meeting you kid”

”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.

Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.

Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.

Strindbergs stjärnfall

Man har sina ständiga följeslagare genom livet, gestalter vilka aldrig upphör att fascinera och nästan blir likt en slags vänner. I min egen bekantskapskrets finns fantasten Salomon August Andrée och hans stolleförsök att flyga till nordpolen i ballong 1800 iskallt. Alltså var jag till sist tvungen att läsa Jan Wallentins uppmärksammade raffelroman Strindbergs stjärna, där expeditionen har en central roll i intrigen. Första kapitlet var inte oävet. Därefter en enda lång utdragen kraschlandning som får verklighetens Andréeäventyr att framstå som en total succé ur alla aspekter. Att mankulera samtliga ex i upplagan vore en insats för den litterära folkhälsan.