Kategoriarkiv: Kultur

Vitala obsceniteter på Borås konstmuseum

Publicerad den av
Svara

Det vibrerar hallucinatoriskt från konstmuseets väggar i Borås. Köttigt, burleskt och svidande svindlande. Ulf Rahmberg, en märklig konstnär, ett omisskännligt uttryck. Det är som han går sinnligt visslande genom febriga mardrömsvisioner, förmedlade med frenetisk, sugande energi. Biologi, sex, politik och teknik flyter ihop i en frätande anarkistisk häxbrygd, samtidigt som man förnimmer smaken av ett och annat frikostigt garv i anrättningen.

Nu var det lördag, vi är ett femtiotal personer som bevistar vernissagen på Ulf Rahmbergs första stora retrospektiv. Konstmuseets nye chef Pontus Hammarén har lyckats låna ihop en imponerande samling. Bland annat den berömda 34 alnar, målningen på tjugo meter vilken bildar en omslutande demonisk cirkel kring betraktaren. Här står man helt fångad i rahmbergsk världsmytologi, ljusa och mörka krafter i en uppsluppen, färgsprakande dödsdans. Mest känd är väl emellertid Målning nr 21, den ursinniga äckelmonster-tolkningen av kalla krigets cyniska maktspel, ett verk som fortfarande slår på knock.

Alltsammans är ohämmat obscent i ordets bästa och vitalaste mening. Men efter en stund blir man ganska matt. Ulf Rahmbergs energifyllda detaljrikedom tar ut sin rätt. Det finns ändå en gräns för hur mycket det går att smälta på en gång. Och utställningen innehåller verkligen mycket. Rekommendationen är därför att ta en bit Rahmberg i taget. Hans verk finns kvar i Borås till den 30 september.

Missa dessutom inte den mindre parallellutställningen med Lena Svedberg. Hon tillhörde samma konstnärsgeneration som Ulf Rahmberg, var liksom honom medlem av redaktionen för anarkovänstertidningen Puss (där även Carl Johan de Geer och framför allt Lars Hillersberg figurerade). Detta var i brytningen mellan 60- och 70-tal, radikalismens vildaste år och inga var vildare än Puss-gänget.

Lena Svedberg dog ung, men var i sin självförbrännande iver extremt produktiv. Borås konstmuseum har gjort ett sparsmakat och inspirerat urval. Hennes satirkonst är hudlös, manisk, komplett respektlös, fullkomligt ogarderad och rasande vass mot samhällets överhet utan bli plakatmässigt stel. Måltavlor som Nixon, Sträng och Erlander är förstås sedan länge daterade. Dock har Lena Svedberg ett unikt bett som dröjer i medvetandet även på dagens publik.

Saknas: kultur!

Publicerad den av
8

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.

Tonårsdrömmar

Publicerad den av
Svara

Obetalbar, närmast rörande naiv insändare i OKEJ nr 10/1984:

”Vi är två tjejer på 15 bast som undrar hur man blir en groupie, eftersom vi vill bli David Lee Roths och Paul Stanleys groupisar.
1) Är det några speciella krav som ställs på en groupie?
2) Hur många år måste man vara?
3) Kan man behålla sina nuvarande intressen (hästridning och körsång) och kommer skolarbetet att komma i kläm?
4) Vad gör en groupie mer än att guida runt popsångarna på stans sevärdheter?
Snälla ni, om det är någon som har svaren på våra frågor, så skriv till OKEJ. Skriv snabbt. Vi MÅSTE få veta!
– GROUPIES FOREVER?”

Blekinge – en driftkuku på kulturkartan

Publicerad den av
Svara

”I Blekinge Läns Tidning hade jag i ungdomen roat mig med att recensera böcker som inte fanns, med citat och allt”, skriver Per Wästberg i sin tredje memoarvolym Hemma i världen.

Jag ströläser boken en marsgrå eftermiddag vid ett Östermalmsfik och funderar en kort stund på varför Wästberg valde just Blekinge Läns Tidning för sina kulturjournalistiska pojkstreck.

Kanske för att Blekinge är en både geografisk och intellektuell avkrok. Det är tyvärr, om man ska vara krass, den råa sanningen. Atmosfären i residensstaden Karlskrona har traditionellt präglats av inkrökt militär konservatism och arbetarklassens mer handfasta intressen. Något borgerligt medvetet, kulturbärande och bildningsfrämjande skikt har egentligen aldrig funnits. Varken då eller nu. En förädlande bjälke fattas i samhället, vilket gör dess invånare till tacksamma offer för diverse gyckelspel.

Ett aktuellt exempel är bröderna Kulenovic, två pizzabagare från Bosnien som lyckats intala inte bara Blekinge Läns Tidning, utan också Karlskronas lika aningslösa lokalpolitiker, att de äger en äkta målning av Leonardo Da Vinci. Med välsignelse av kommunen har pizzabröderna mitt på Stortorget öppnat ett privat konstmuseum, som mest av allt för tankarna till en turkisk loppmarknad.

Da Vinci-målningen, avfärdad av all seriös expertis som brytt sig om den, har verkligen blivit en tavla. Häromåret drog kommunstyrelsens blåögde ordförande entusiastiskt dit den till Karlskrona besökande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för att låta henne beundra örlogsstadens stora ”konstskatt”.

Jag antar att kulturministern och akademiledamoten Per Wästberg kunde fnissa ganska gott tillsammans nästa gång de råkades vid någon middagsbjudning i Stockholm. Blekingeborna, vilka efterblivna stollar!

Synd. Blekinge är annars ett bedårande vackert län som förtjänar bättre. Kultur inte minst.