Tunnelbanan, en monstruös bläckfisk med långa slemmiga armar. Varje morgon under vintern sög den fast hans kropp och kastade ut honom från Slussens pulserande folkvimmel, över Skanstullsbron, bort till Skogskyrkogårdens enslighet. I en brunmurrig, dåligt ventilerad 70-talsbyggnad satt han bunden vid ett skrivbord och såg Globen trona bortom de snötäckta hustaken. Allt medan blinda, krökta, av tillvaron skadeskjutna människor kom och gick i sitt eviga horisontlösa mörker utanför hans dörr. Han höll den ständigt stängd, som ett skyddsvärn mot korridorvarelsernas förgrämda mummel. Aldrig att något skratt lyckades bryta den dova atmosfären, inte ens från tillfälliga besökare. Skämten kvävdes innan de blivit tänkta. Mellan byggnadens tegelväggar rymdes åtskilligt. Men varken humor eller glädje, knappast egentligt liv. Istället hekatomber av inlagor, skrivelser, remisser, rapporter som förbereddes, skrevs och justerades med militärmässig nitiskhet. Förutom de oändliga pappershögarna, producerade enkom för att mata den glupskt tuggande byråkratikvarnen, segades tiden fram på vindlande sammanträden i fönsterlösa mötesrum. Pratbubblor steg mot taket och sjönk till golvet i ett flöde som hölls igång av ömt vårdad offermentalitet, allmänkonspiratorisk bitterhet och litervis beskt automatkaffe. Detta var verkligen en begravningsplats, ett själarnas fängelse i underjorden. En dag vid Slussen kändes plötsligt luften hög, frisk och klar. Det var första förnimmelsen av vår, snön och isen skulle ge vika. Han fyllde lungorna. Och högg armen av bläckfisken. När den släppte sitt grepp började lyriken åter sjunga.