Axel Törneman, Vid balkongen, 1921.
Vintertid i stan
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Aces High på tidningen
Sitter på redaktionen och försöker skriva klart artiklar innan deadline. Lyssnar på Iron Maidens klassiker Aces High samtidigt för att få bättre flyt i texten. Det slår mig plötsligt att denna låt bara skenbart handlar om Battle of Britain. Snarare är den en metaforisk tolkning av det dagliga journalistiska arbetet:
Jump in the cockpit and start up the engines,
Remove all the wheelblocks there’s no time to waste.
Gathering speed as we head down the runway,
Got to get airborne before it’s too late.Running, scrambling, flying,
Rolling, turning, diving, going in again.
Running, scrambling, flying, Rolling, turning, diving,
Run, live to fly, fly to live, do or die.
Won’t you run, live to fly, fly to live, Aces high!
Så är det!
Säg champagne till livet
Säg JA till livet. Så lyder en gammal käck paroll. Men jag tycker faktiskt inte att det där duger riktigt.
Nej, säg istället hovmästarn, kan jag få ett glas champagne till livet! Det måste ju bubbla lite om det också. Som Perrier-Jouët exempelvis.
Paris, Paris!
Skrivit i Corren 13/11:
Vill du rymma till Paris? Linköping i all ära och jag trivs verkligen förträffligt här. Men ni vet: städernas stad, kulturens centrum, romantikens högborg… oh, la la.
Ingmar Bergman rymde till Paris ibland när han hade förälskat sig i någon ny donna, så vi är i gott sällskap. Tveka inte. Det är skojigt att rymma lite, räcker med ett par dagar, häng på!
I mitt fall vill jag dock inte som Bergman rymma för kärlekens skull (sorry), utan för konstens. På Grand Palais öppnade nämligen häromveckan en maffig retrospektiv med den amerikanske målarlegendaren Edward Hopper, min absoluta favoritkonstnär.
Hans suggestiva, kontemplativa realism har alltid fascinerat mig djupt. Och tydligen även parisarna, ty det råder rena Hopperfebern i den franska huvudstaden. Dagstidningen Libération illustrerade nyligen ett av sina nummer med verk av Hopper. Enbart. Ja, också vanliga nyhetsartiklar!
Det kan man kalla passion, inte sant? Precis vad vi behöver mitt i mörka november för att sätta fart på livsandarna. Få se nu, om vi tar tåget till Arlanda om en timme, hinner vi nog med planet som landar på Charles de Gaulle vid fyrasnåret. Redo?
Himmel över Notre Dame
Paris i november är också Paris. I morgondagens Corren skriver jag om vikten av att rymma lite. Till städernas stad, givetvis.
Rött, blått och svart
Skrivit i Sydöstran 7/11:
Alltid rött, alltid rätt. Så sjunger 80-talsgruppen Imperiet i en av sina kända låtar från när det begav sig. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.
Politiskt associerar vi röd med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, vilken traditionellt spänner från socialdemokratins trygga folkhemsideologi till den stalinistiska kommunismens falska och blodbesudlade jämlikhetssträvanden.
Något förvirrande blir det dock när vi européer blickar mot USA, särskilt i dessa presidentvalstider. Ty vilka har draperat sig i den röda kulören där? Det är det republikanska partiets färg, en höger som många här hemma snarast förknippar med hjärtlöshet, aggression och George W Bush.
Den amerikanska vänstern (nå, allt är ju relativt) som företräds av Barack Obama och demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till hur de ser på Mitt Romney. Dennes åsiktsfränder kan å andra sidan med samma rätt associera demokraternas blått till nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbara och bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.
Jag läste nyligen i New York Times att blått faktiskt är den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har tydligen både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen favoritfärg är svart. Jag tycker den är elegant, cool, en smula farlig och punkig. Svart är som att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande maktägarklassen av blå och röd kulör, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.
Fordon för en president
Kolla bilen! När den franske presidenten François Mitterrand var ute och åkte, färdades han onekligen med smak och stil. Citroën SM, säger jag bara. Det du, Barack Obama.
Ett flygbolag med framtiden bakom sig
Skrivit i Corren 30/10:
Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.
När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.
Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.
Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.
Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.
Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.
Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.
Färgstarkt om Yngwie Malmsteen
Recenserat i Corren 27/10:
Bok: Yngwie Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden
Författare: Anders Tengner
Förlag: Bokfabriken
”Less is more”, brukar det heta. Icke så i Yngwie Malmsteens värld. Hans motto är berömt: ”More is more!”. Det gäller inte bara fantomgitarristens övermänskliga förmåga att spruta ut kaskader av distade toner från sin Fender Stratocaster. Utan även tillvaron i övrigt.
Musikjournalisten Anders Tengners icke-auktoriserade biografi bjuder på en hisnande resa genom Malmsteens liv och leverne, där gränslösheten är norm och begreppet lagom inte existerar. Delvis är detta en klassisk skandalbok; flödande av sprit, droger, kraschade bilar, förstörda hotellrum och polisingripanden.
Underhållande? Nja, efter ett tag blir det mest tragiskt, särskilt hans ex-fruars berättelser om Malmsteens påstått våldsamma svartsjuka.
Men det är också en historia om konstnärlig hängivenhet, en kompromisslös vilja att satsa rubbet på att göra rockstjärnedrömmen till verklighet. I dessa stycken kan man inte annat än känna en djup beundran för Malmsteens envisa strävan.
Dessvärre har tunnelseendet ett pris, vilket många av hans musikerkollegor vittnar om. Han är extremt svår att samarbeta med, kräver allt på eget sätt, något som fått negativa konsekvenser för låtmaterialet. Som är ganska svagt.
Till skillnad från idolen Ritchie Blackmore har Malmsteen aldrig lyckats komponera hits typ Smoke on the Water. Teknisk briljans i rockmusik är inte nog, det måste svänga också. Faktiskt är det nästan intressantare att läsa den här färgstarka biografin än att lyssna på Malmsteens plattor.
Uppmuntra läsandets frihet
Skrivit i Corren 28/9:
”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att grå.”
Raderna är ur Olof Lagercrantz’ klassiker Om konsten att läsa och skriva, en härligt lustfylld hyllning till boken, skriftspråket och läsandet. Hos Lagercrantz finns inga moderiktiga genuspedagogiska pekpinnar, eller andra politiskt färgade ängsligheter. Han vill enbart egga till fria upptäcktsfärder i böckernas myllrande värld.
Sätt det i kontrast till dessa förnumstiga kulturkommissarier, vilka manar till normerande korståg bland bibliotekshyllorna mot allt som kan uppfattas som olämpligt eller stötande. Ta exempelvis Tintin som i veckan bannlystes på Stockholms Kulturhus, då berättelserna påstods innehålla förgriplig exotisering och orientalism. Innan Kulturhuset backade från beslutet, förklarade dess ansvarige censurivrare att Tintin bara var början: ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”.
Lagom till att årets Bokmässa under gårdagen öppnade i Göteborg, larmade den statliga litteraturutredningen om att de ungas läsvanor är i utförsbacken. Därför rekommenderar man en bred kampanj för att stärka läsandet och läsförmågan. Utmärkt.
Men håll då för farao denna kampanj kemiskt ren från dagens olyckliga tendenser att slå ungarna i huvudet med politiska korrektheter. Inget dödar läsningens underverk mera effektivt. Författaren PO Enquist gav en gång följande råd om vad barn bör läsa: ”Ni får läsa precis vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.
Det tycker jag är en klok utgångspunkt.
Christian Dahlgrens Blogg 