Häftigare kan ingen vara. Miles Davis inkarnerar den perfekta kombinationen mellan jazzgud och rockstjärna, därtill en av 1900-talets främsta musikaliska banbrytare. Aldrig nöjd, ständigt ivrig att ömsa skinn och söka sig vidare mot nya uttryck. Kolla bara detta suveränt hippa klipp från 1971. Vem annan än Miles kommer på idén att spela trumpet med wah-wah pedal?
Råkar upptäcka att någon fantastisk person laddat upp Ken Burns berömda PBS-dokumentär Jazz från 2001 på Youtube. Alla avsnitt. Nästan 20 timmar. Play it again, Sam… Ännu ett bevis på att kulturutbudet är rikare, bättre och lättillgängligare än någonsin tidigare. Dessutom har människor numera generellt sett mera tid, mera möjligheter och större ekonomiskt utrymme att lägga på väsentligheter. Som jazz då exempelvis. Don’t worry, be happy!
I somras gav hon ut sin första bok som möttes av lysande recensioner. I torsdags belönades hon med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris. En ny stjärna från Motala är född: Susanna Lundin, författare till den prisade romanen Hindenburg. (Intervju i Corren 23/2):
Det är förmiddag i Borås, dagen efter den stora debutantgalan i stadens kulturhus. Fem nykläckta författare var nominerade av Borås Tidnings litteraturjury. Bara en kunde vinna. Det blev Susanna Lundin. Motiveringen löd: ”För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter”.
Under tordagskvällen fick hon champagne, blommor och en rejäl check på 100 000 kronor. Nu har hon precis blivit intervjuad i radio, är lite stressad. Hon är på språng mot stationen, tåget hem ska strax gå, men hinner ändå med ännu en nyfiken journalist.
Den klassiska sportfrågan: hur känns det?
– Det känns jättekul! Särskilt om man tänker på vilka som fått Borås Tidnings debutantpris innan.
Det är ingen dålig krets som Susanna Lundin numera tillhör. Bland tidigare vinnare märks Lotta Lotass (som senare hamnat i Svenska akademin), Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Martina Lowden…
– Ja, man är verkligen i ett fint sällskap! Och det är här priset kan man ju dessutom bara få en gång.
Vad ska du göra med pengarna?
– Jag ska nog ta mig tid att skriva. Men hittills jag har inte riktigt kommit gång med någon ny bok.
Kritikerna öser lovord över dig, debutantpriset är ytterligare en bekräftelse. Finns inte risken att detta även kan bli en slags ”kiss of death”?
– ”Kiss of death”, haha! Du menar att det skulle vara hämmande? Nej, jag tror inte att det blir det. Jag tar väldigt lugnt på allt det där, egentligen. När man skriver sin första bok har man ingen sådan kontakt med omvärlden, det finns ingen press utifrån eller några förväntningar från andra. Jag ska försöka hålla fast vid den känslan och inte bara skriva en uppföljare för att få det hela överstökat.
Du använder ett mycket poetiskt och associativt språk i Hindenburg. Hur vill du själv beskriva boken?
– Hmm… (tystnad)… Jag har svårt att beskriva den själv. Men på bokens omslag står att den är ”en roman om jordens undergång och om hur man blir människa”. De orden täcker berättelsen väldigt bra, tycker jag.
”Film är intressantare än böcker”, har du sagt. Förklara!
– Jag gillar att se film mer än jag gillar att läsa böcker. Det går att uttrycka andra saker, andra känslor i film än i text. Bilder är starkare. Jag tycker att upplevelsen blir mer direkt av filmer.
Ändå blev du författare?
– Jag vet inte om jag vill titulera mig författare än…
I dag bor du i Malmö, men är född och uppvuxen i Motala. Vad har den staden betytt för dig?
– Det är främst skogen, jag vistades mycket i skogen när jag bodde där. Skogen spelar också en stor roll i min bok. Det kanske känns hemskt att säga, men jag tyckte faktiskt det var ganska tråkigt att växa upp i Motala. Det var väl därför jag började skriva. Det fanns inte mycket annat att göra. Men numera har jag försonats med Motala.
Susanna Lundin
Ålder: 26 år
Familj: mamma, pappa, syskon
Bor: Malmö
Oanad talang: bra på imitationer
Inspireras av: film, musik, böcker
Favoritfilm: Lars von Triers Melancolia
Favoritförfattare: Margaret Atwood
Berg är till för att flyttas.
Champagne är till för att drickas.
Skatt är till för att avskaffas.
Föreningar är till för att läggas ner.
Möten är till för att avslutas.
Medlemskap är till för att aldrig lösas.
Livet är till för att levas. I fred och frihet.
Det sammanfattar, så vitt jag förstår, ungefär min uppfattning.
”Man kommer aldrig ifrån Paris och minnet av varje enskild människa som har bott där skiljer sig alltid från varje annan individ. Vi återvände alltid till det, oavsett vilka vi var eller hur det förändrades eller hur pass svårt eller lätt det var att komma dit.
Paris var alltid värt det och man fick utbyte för vad man än förde med sig dit. Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.”
– Ernest Hemingway, En fest för livet, 1960.
Skrivit i Corre
n 6/2:
Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.
Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.
Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.
Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?
I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.
Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.
Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.
Skrivit i Corren 26/1:
Diskussionen kring lunchbordet blev plötsligt livlig. Vi råkade nämligen komma in på ämnet Kevin Costner. Hade inte han drabbats av ett orättvist öde?
Av någon anledning har Costner fått rykte om sig att vara medioker, träig och kass. Man vinner liksom inga kulturellt kreddiga poäng på att gilla honom. Costner ska bara dissas. Den som inte håller med är en tönt utan smak. Så är normen. Jag kan inte fatta varför.
Ta filmer som Dansa med vargar, JFK och Drömmarnas fält. Lysande rullar. Faktum är att de flesta kring bordet instämde. Costner förtjänar att återupprättas. En skeptisk kompis invände dock att ingen skådis är bättre än sin sämsta film och pekade på fiaskon som Waterworld och Tin Cup.
Själv hävdar jag motsatsen: en skådis bör dömas efter sina bästa rullar. Det är ju där som ribban lagts. John Travolta exempelvis är briljant i Saturday Night Fever.
Att han sedan skämt ut sig bortom ord i Battlefield Earth är hemskt. Men detta magplask förminskar väl inte Travoltas suveräna rolltolkning som Tony Manero? Väldig få höjdhoppare rankas utifrån sina rivningar, sa en annan kompis klokt.
Kevin Costner, vi diggar dig!
”Life is God’s novel. Let him write it.”
– Isaac Bashevis Singer
Claude Monet, Ice Flows Misty Morning, 1894.
”Write something, even if it’s just a suicide note.”
– Gore Vidal
Christian Dahlgrens Blogg 