Kategoriarkiv: Kultur

Sisu behövs i Akademien

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 14/Corren.3:

På dagens kultursida i Corren skriver historikern Christer Nilsson om den hårt trängda svensktalande minoriteten i Finland. Det är en viktig artikel, läs den! Ty utvecklingen är lika sorglig som oroande.

Svenskans grundlagsfästa status som nationalspråk jämte finskan ifrågasätts allt högljuddare. Extremistpartiet Sannfinländarna (motsvarigheten till SD här hemma) kräver enfaldens inskränkta konformism. Medvetenheten om vårt månghundraåriga förflutna som gemensamt rike håller på att förloras i historielöshetens töcken – även på denna sida Östersjön.

Överhuvudtaget lämnar Sveriges intresse för den finlandssvenska skaran åtskilligt övrigt att önska. Märkligt, inte minst mot bakgrund av dess imponerande traditionsrika och vitala kultursfär. Tänk bara på författare och poeter som Bo Karpelan, Monika Fagerholm, Edith Södergran, Jörn Donner, Elmer Diktonius…

Själv har jag länge undrat varför inte Svenska Akademien har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade och fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan riket klövs 1809 har Akademiens dörr österut varit både stängd och låst. Är detta verkligen förenligt med Gustav III:s intentioner? Jag tvivlar.

Som grundare slog han fast att Akademiens centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan varit därvidlag.

Jämför med Gustav III:s förebild, Franska Akademien. De bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap, utan väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den väldigt mycket större än den svenskspråkiga.

Vårt eget område begränsar sig till Sverige och omkring 300 000 människor i Finland. Men desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop. Eller vad säger du, Peter Englund?

I love Joan Jett

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 8/3:

Hurra! Det är internationella kvinnodagen. Då brukar jag spela den självklara låten i sammanhanget: I love rock’n’roll. Denna svängiga klassiker toppade den amerikanska Billboardlistan i sju veckor våren 1982 och artisten var naturligtvis Joan Jett. Tuffare brud med gitarr får man leta efter.

Som ung tonåring 1975 bildade hon gruppen The Runaways som lirade hårt, punkigt och svettigt. Bakom instrumenten och mikrofonerna fanns enbart tjejer. Då var ett sådant band inom denna musikstil praktiskt taget unikt.

Rocken har ju alltid varit männens värld, och trots dess kultur av rebellromantik vilar ändå konservatismen tung. Sex, drugs and rock’n’roll? Javisst. Fast endast på killars villkor.

The Runaways utmanade djärvt dessa konventioner och fick betala ett kostsamt pris på vägen. Många bland både publik och i branschen vägrade ta dem på allvar. Hån, förolämpande kritik och sexistiska spyor haglade över bandet. Knappast för att de lirade dåligt.

Utan snarare för att de gjorde sin grej väldigt bra. Lyssna gärna på skivan Live in Japan från 1977 så förstår ni. Tjejer som bevisligen kunde spela med samma äkta hängivelse och aggressiva uttryck som män, det – om något – var hotfullt. Könsmaktsordningen skakade.

När The Runaways upplöstes gjorde Joan Jett solokarriär. Men gubbarna på skivbolagen var inledningsvis kallsinniga. Efter att ha nobbats av 23 bolag (!) i USA, startade hon helt sonika ett eget. Snacka om lång näsa åt belackarna att sedan kunna damma in en listetta på Billboard!

Joan Jett är still going strong. Dock upplever hon fortfarande ofta samma vissna attityder från männen i rockbranschen som på 70-talet: ”Den enda förklaring som jag ser det är att rock’n’roll är sexuellt. Kvinnor som spelar gitarr visar att de äger sin egen sexualitet. Vissa kan inte hantera det.”

Till sådana grabbar säger jag bara: väx upp!

Dinosaurien vaknar?

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 2/3:

Marken skakar, elefanterna rusar, tordönet ljuder över världen! Hårdrockens mäktigaste dinosaurie visar livstecken och kommer snart att betvinga oss igen. Kanske.

Ända sedan Led Zeppelin upplöstes efter trummisen John Bonhams död 1980 har vi längtat och trånat, hoppats och vädjat. De kvarvarande medlemmarna har gjort några enstaka gig, men det har förstås aldrig varit nog. Senast de spelade var 2007 i London. Till denna enda konsert såldes 20 000 biljetter. Registrerad efterfrågan på internet: 20 miljoner!

Det ryktades om en uppföljande turné. Det blev ingen. Sångaren Robert Plant var inte intresserad. Han har alltid varit mest ovillig att ånyo låta Zeppelin stiga till väders. Men nyligen kläckte han plötsligt ur sig att han var öppen för förslag inför 2014. Lite kryptiskt, men ändå ett slags besked. Chansen finns!

Som alla andra fans gick jag naturligtvis omedelbart i spinn. Det enda som slår detta är väl möjligen om Jesus gör comeback. Fast så tänkte jag också när Deep Purple återförenades 1984. Euforin svalnade snart när gruppen mest lät gammal och trött. Måhända är det, nyktert sett, bäst att 70-talets rockmonster får vila i frid.

Dags att lämna DDR-Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Jimmy Giuffre jazzar loss

Publicerad den av
Svara

Jimmy Giuffre

Helt frälst på Jimmy Giuffre. Faktiskt tack vare Claes Dahlgren (no relation) i New York, vars gamla Jazzglimtar i public service-radion jag fann på nätet. Giuffre var en musikalisk pionjär i klass med Miles Davis och Ornette Coleman, men fick märkligt nog aldrig det erkännande som han förtjänade.

Rekommenderar särskilt den äventyrliga skivan Free fall (1962), totalt banbrytande för sin tid och fortfarande häpnadsväckande fräsch och radikal. Alla seriöst hängivna musikvänner borde ha den. Finns också på Spotify.

Men här är en annan klassiker av Giuffre: låten The Train and The River från den sköna festivalfilmen Jazz on a Summer´s Day (Newport 1958). Håll till godo!

Tre heta boktips det svänger om

Publicerad den av
Svara

Bokrea

Jazz är farligt, punk är trevligt. Och tvärtom. I Corren den 26/2 tipsade vi om de bästa fynden på årets bokrea. Jag svarade för det musikaliska urvalet och rekommenderar varmt följde kap: 

Vincent Bessieres: Miles Davis – We Want Miles

Porträtt av jazzens främsta revolutionär, ständigt rastlöst sökande efter nya horisonter att nå. Jag säger bara Bitches Brew! Dessutom den tveklöst coolaste mannen som någonsin stått på en musikscen.

Ed Van Der Elsken: Jazz
Jazz gör sig lika bra i bilder som i toner. Om ni inte tror mig, kolla in nyutgåvan av denna klassiska fotobok från 1959. Det svänger, det är superläckert, närvarokänslan är total. Vem behöver skivor?

Hugh Fielder: Punk – The Brutal Truth

70-talet var grått och trist. Tills punken räddade showen. Säkerhetsnålar, skinnjackor, provokationer, massor av hård, kul och snabb musik. Vuxenvärlden förfasades, ungdomen jublade. Upplev allt igen!

Kanonisera inte Strindberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.