Åke Hodell – maktens gisslare

SkrivitCorren. i Corren 14/11:

”Jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill, jag vill, jag vill…” Första gången jag stötte på Åke Hodells ljud- och bilddikt General Bussig från 1964 både skrattade jag högt och blev djupt fascinerad, även som den varma försvarsvän jag är.

Det gick bara inte att värja sig mot hur Hodell gisslade soldatkulturen, gjorde löje av dess indoktrinerande konformism och fyrkantiga kommandospråk.

Demokratiska samhällen behöver intelligenta narrar som väcker oss till eftertanke och med lyhörd känslighet håller vakt vid gränserna där humanismens värden riskerar att överträdas.

Hotet från de små stegens tyranni bör aldrig underskattas, hur goda skäl än statsapparatens och våldsmonopolets herrar må anföra för frihetsinskränkande åtgärder. Som FRA-lagen exempelvis.

Åke Hodell (1919-2000) var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk konstnär, anarkist och pacifist.

Likt en rödglödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa mening gjorde Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Flygvapenmuseet i Linköping har precis öppnat en förträfflig utställning om honom. Upplev den!

Vriden filmsyn

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Några biografer inom Folkets hus och parker, däribland proggiga Bio Rio i Stockholm, har börjat A-stämpla filmer enligt Bechdeltestet.

Det betyder att filmen anses genusgodkänd om den innehåller minst två stycken namngivna kvinnliga rollfigurer, som för en dialog med varandra, om ett ämne som inte kretsar kring män. Även för den publik som tycker att graden av jämställdhet mellan könen är det intressantaste på filmduken, torde det vara ett tämligen trubbigt mått.

Men vill enskilda biografer A-märka sitt utbud som något slags hipsteraktigt marknadsföringsjippo, så varför inte? Problemet är att Statliga Filminstitutet (SFI) hoppat på tåget. SFI:s vd Anna Serner, som redan tidigare flaggat för genusaspekterna som hennes högsta prioritet, förklarade nyligen att Bechdeltestet ska användas som ett officiellt filmpolitiskt verktyg.

”Vi är ju de som ger stöd till film. Med konsulenterna pratar jag om de här frågorna hela tiden”, sa hon till SVT:s Kulturnyheterna den 16/10. Kritiken om att det riskerar leda till torftig agitprop viftar Serner nonchalant bort med orden: ”Men vad är alternativet? Att inte göra det och fortsätta som man alltid har gjort? Det är väl upp till dem att göra ett annat test, då. Och tills det har kommit, tycker jag att Bechdeltestet räcker ganska långt.”

Ja, vad är alternativet? Det är inte att ropa efter bättre genustester. Det är att värna konstens oberoende och stå upp för kvalitetsbegreppet som överordnat kriterium för stödpengarna, annars saknar den statliga interventionen på filmområdet existensberättigande.

Men Anna Serners fyrkantiga filmsyn vittnar snarare om en motbjudande instrumentell hållning där kulturen underkastas ideologiska mål och korrumperas politiskt. Något som borde anses förkastligt, i synnerhet när en icke-socialistisk regering bär ansvaret för SFI och kulturpolitiken.