Träliga trälar

Corren.Skrivit i Corren 2/1:

Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms Trälarna i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt.

De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.

Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop.

Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers.

Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för Trälarna säger en hel del om 70-talets tidsanda.

Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet Biblioteket (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och ”reta borgarna”.

Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.

Till bords, till bords!

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

Mat, dryck och sällskapsliv står i fokus dessa dagar. En njutning för både kropp och själ innan vardagens allvar åter tar vid. Så vad sägs om en kulturhistorisk resa genom gastronomins underbara värld? Häng med!

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Det är inte så dumt sagt. Att äta och dricka gott, helst i glatt sällskap med kära vänner, tillhör otvivelaktigt livets stora fröjder.

Det visste om inte annat Jean Anthelme Brillat-Savarin. Fransk advokat och politiker som var med om revolutionen 1789, bara för att sedan tvingas fly utomlands från Robespierres galenskaper.

Under exilen spelade han bland annat fiol i New York. Han kom hem när giljotinhysterin i Paris lagt sig och återgick till juridiken. Men framför allt gillade Brillat-Savarin att sitta till bords.

”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”, skrev han i Physiologie de Goût (Smakens fysiologi).

Boken utgavs 1825 som en spirituell hyllning till gastronomin och blev samtidigt Brillat-Savarins testamente. Han dog bara två månader efter publiceringen. Smakens fysiologi har levt vidare som en klassisk betraktelse över mat som konst och poesi.

Brillat-Savarin har för övrigt fått en ost uppkallad efter sig, vilket onekligen passar en man som menade att ”en dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”.

Att mat och matlagning handlar om vida mer än att enbart fylla magen märks inte minst i vår egen tid. Frågan kring vad som dukas – och hur – är kultur, statusmarkör och underhållningsindustri.

Folk skryter över sina lyxrenoverade kök, en oändlig rad TV-kockar trängs i rutan och matböcker fyller hyllorna som aldrig förr. Numera lär det ges ut i genomsnitt en kokbok om dagen i Sverige. Marknaden tycks omättlig.

Men ingen av alla nyare kokböcker slår förstås kokboken med stort K – Cajsa Wargs berömda från 1755. Denna Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber gjorde massiv succé, trycktes i fjorton upplagor fram till 1822 och fick ett inflytande som knappast kan överskattas.

Tyvärr är Cajsa Warg i dag mest ihågkommen för ett yttrande hon aldrig fällt (”man tager vad man haver”). Det är synd, ty mamsell Warg förtjänar ett bättre öde än så. Vad sägs exempelvis om hennes spännande recept på äppelsoppa?

”Skala äpplen, skär dem i skivor och lägg dem strax i vatten, så rodna de icke, låt dem sedan koka med ett stycke kanel, och när de äro väl mosade, så riv dem genom durkslag, späd sedan med vatten så att soppan bliver lagom tjock, låt henne litet koka och giv henne smak med vin och socker; russin och korinter böra ock läggas uti, men de måste koka för sig själva, eljes svärta de soppan; när hon anrättas, så läggas rostade brödskivor däruti och strös socker och kanel över.”

Vad som är mest intressant med Cajsa Warg är dock hennes bländande ordkonst. Hon tillhör det svenska skriftspråkets förnyare, om än märkligt förbisedd. Poeten Gunnar Ekelöf läste gärna Cajsa Warg, han fascinerades av hennes stilistik.

Inte undra på. För att vara 1700-talsprosa är den förbluffande klar och direkt, vacker och enkel, en njutning i sig. Som hon själv slår fast i bokens förord:

”Vad skrivarten angår, så hoppas jag att den är begripelig, fast enfaldig, utan minsta smink av lånad penna; ty, som jag alltid funnit den rätten osmaklig, som med onödiga kryddor blivit överhopad, så skulle jag ock räkna de vältalighetsblomster illa använda, som voro strödda på beskrivningar, vilket endast av tydelighet och sanning böra njuta sitt värde.”

Man kunde nog önska att fler än författare till kokböcker följde Cajsa Wargs kloka råd att på detta vis uttrycka sig ”enfaldigt”.

På inre resa med Jules Verne

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Jag överväger semester på Island. Detta ensliga örike långt uppe bland Nordatlantens kalla vågor. Eftersom jag aldrig varit där, plockade jag under juldagen fram en reseskildring ur bibliotekets gömmor för att bilda mig en smula.

Ska man tro författaren låter dock landet knappast lockande: ”Överallt var det grått och trist. Inga träd, nästan ingen växtlighet. Det mesta man såg var de vulkaniska klippornas vassa kammar. De flesta husen på Island är uppförda av jord och torv.”

Inte verkar käket vara något vidare heller: ”Värden serverade oss först soppa på renlav… och därefter följde en ofantlig portion torkad fisk som simmade i smör. Smöret var minst tjugo år gammalt, surt och härsket, men isländarna vill ha det så – de tycker inte om färskt smör. Dessutom fick vi ‘skyr’, ett slags filmjölk, smaksatt med enbärssaft, och till det åt vi skorpor. Måltidsdryck var en blandning av vassla och vatten, som kallades ‘blanda’. Jag kan inte avgöra, om den konstiga maten smakade bra eller inte.”

Det är dock Jules Verne som hållit i pennan till raderna ovan och vad visste han? Utanför Frankrikes gränser reste han sällan och inte särskilt långt heller. Men som kammarlärd fåtöljäventyrare hade Jules Verne ändå förbluffande bra koll. Som exempelvis att den slocknade vulkanen Snæfellsjökull på Island är porten till vägen mot jordens medelpunkt.

Voyage au centre de la Terre, som den berömda romanen hette i original, utkom 1864. Inledningen är dramatisk och omedelbar som i ett Tintinalbum av Hergé. En stilla, hemvävd idyll i Hamburg bryts när plötsligt ett pergament med hemligt budskap faller ur en gammal bok. Chiffret, skrivet på latin i runor av en isländsk alkemist för flera hundra år sedan, forceras under viss möda och lovar möjligheten till en fantastisk färd mot klotets inre.

Upptäckarna, den monomane geologiprofessorn Liedenbrock och dennes till början skeptiske brorson Axel, störtar genast iväg med tåg och båt. Framme på Island kompletteras forskarteamet av Hans, en tystlåten stoiker ur lokalbefolkningen, och därefter klättrar trion raskt till botten enligt chiffermakarens instruktioner.

Numera har Jules Vernes verk degraderats från att vara vuxenlitteratur till att hamna på hyllan för barn- och ungdomsböcker (om de yngre ens läser honom i våra dagar). Själv slukade jag denna bok som tioåring och det kan vara riktigt spännande att återvända till barndomens klassiker.

Vad handlar den här romanen om? Egentligen? Det är ingen ordinär berättelse, precis. Efter preludiet till nedstigningen genom Snæfellsjökulls klaustrofobiskt mörka tunnellabyrinter händer det sannerligen grejer.

Till jordens medelpunkt är Freud innan Freud så det skriker om det. Ty vad frodas där i underjorden, om inte alla monster som evolutionen tidigare trängt bort från världens yta! I det inre möter vi vildliv med urtidsdjur, skildrat likt en våt feberdröm.

Och Jules Verne som ofta påstås vara en sådan teknikfixerad Sci-Fi-torris? Fan tro’t.

Vad den slocknade vulkanen dolde.

Tomten 2.0

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård,
trist att inte va’ i stan och stimma.

Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Men på Riche är hela lokalen vaken.

Gläns över sjö och skola

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går.

Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter.

Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året – långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den ”tramsiga debatten” i frågan.

En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås. Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.

När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det.

Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.

Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp Gläns över sjö och strand i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället.

För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?

Kassetten lever

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.

En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.

Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).

Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!

Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.