Loja vågor nere vid strandkanten, lekande måsar i skyn. Omsluten av idel flytande blått vilar dagen på årorna och det är skönt att leva. Ett stilla jubel i bröstet. Underbara juni med frihet, ljus och prunkande rikedom.
Har någon tolkat känslostämningen bättre än gamle Israel Kolmodin i psalmen, den mest älskade av dem alla, det svenskaste av soundtrack: ”Den blomstertid nu kommer / med lust och fägring stor. / Du nalkas, ljuva sommar, / då gräs och gröda gror. / Med blid och livlig värma / till allt som varit dött, / sig solens strålar närma, / och allt blir återfött.”
Ja, lyrisk är sommaren, den efterlängtande. Det svalkar härligt från sundet där båten är förtöjd. Jag ligger på klippan, ser ut över vattnet och himlen, dricker kaffe, äter en fralla och bläddrar lite förstrött bland nyheterna i tidningen. En anspråkslös picknick i naturens vänliga famn. Vem kan väl vara inomhus dessa dagar, om man inte tvunget måste?
Det är också tydligt att mitt tillfälliga smultronställe frekventerats av andra utelivsnjutande personer, vilket jag självklart inte har något emot – om det inte vore för spåren som de lämnat. Några tömda läskburkar, sladdriga matförpackningar i papper och plast, en använd engångsgrill. Allt nonchalant kringspritt på marken intill ett buskage i närheten. Det är sånt som får ilskans mörka moln att fara genom sinnet.
Den blomstertid nu kommer, hand i hand med den stora nedskräpningstiden då konsumtionssamhällets sopor bland gräs och gröda gror! Svärande tog jag ansvaret för mina okända medmänniskors ansvarslöshet och plockade upp eländet, givetvis. Men ska det verkligen vara nödvändigt? Saknar folk grundläggande vett och hyfs och basal miljömedvetenhet? Den hedervärda organisationen Håll Sverige rent har tagit fram intressanta siffror.
Förra året i juni uppskattades att 35 miljoner skräpföremål, motsvarande 60 ton skräp, kastades på marken bara under en vecka i vårt avlånga konungarike. Vanligast är cigarrettfimpar, följt av snusprillor, därefter (i fallande skala) material i plast, papper/kartong, metall och glas. Varför dessa skamliga 60 veckovisa ton överhuvudtaget kunnat hittas, mätas och vägas är dock gåtfullt.
Enligt den opinionsundersökning som Håll Sverige rent redovisar på sin hemsida tycker nämligen 99 procent av oss, alltså i princip varenda kotte, att nedskräpning är fel. Ändå ligger skräpet där. Konstigt va? Att agera dumt, trots att man vet att det är dumt, är dummare än dummast. Skärpning, medborgare.
Hälsa inte sommaren välkommen med ovälkommet avfall, undvik att skita ner Sverige när det är som vackrast. Var glad, var vettig. Det är inte huvudet du ska stoppa i närmaste soptunna, det är ditt skräp.
”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt.
Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga.
Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”.
Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då.
Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt.
Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras).
Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen.
Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom.
Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande.
Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans.
Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater.
Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism.
Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal.
I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).
Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”.
Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!
Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände?
Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”
Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på?
Om inte utbildningen i svenska skola totalt kapsejsat, borde nog de flesta vara bekanta med Verner von Heidenstams klassiska diktrader i debuten Vallfart och vandringsår (1888):
”Jag längtar hem sen åtta långa år, / i själva sömnen har jag längtan känt. / Jag längtar hem. Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken / jag längtar stenarna där barn jag lekt.”
August Strindberg skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt betecknade som ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande kommentar:
”Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?) / I själva sömnen har jag längtan känt. (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) / Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går / – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Slut! Det är alltihop.)”
Strindberg fortsätter i lustmordet på Heidenstams lyriska tillkortakommanden:
”Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ‘lekt barn’, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.”
Det kan man kalla sågning. Till saken hör dock att Strindberg inte var så lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation då han klev fram på parnassen som Förnyaren av svensk poesi. Stycket om hemlängtan var de facto ett mästarprov. Ingen hade skrivit lika virtuost förtätat tidigare. Tyvärr blev resultatet av Strindbergsfejden 1910-12 att Heidenstams rykte som nationalskald svärtades svårt och inte riktigt hämtat sig än.
Det har jag aldrig förstått. Själv längtar jag inte bara stenarna där barn jag lekt. Jag längtar rena rama stenhuggeriet (numera museum) som finns på skärgårdsön nere i sydost, där jag sedan späd ålder brukar vistas när sommarljuset bryter in.
Och idag, den 1 juni, är den officiellt här: sommaren! Semester och solvarma klippor vid havet väntar. Men härligast: slutet för pandemin skymtar äntligen, restriktionerna börjar lättas och det betyder att vi alla efter lång tids längtan snart kommer att vara hemma igen – i det gamla gängse lunkande samhällslivet och dess fria umgänge med folk. Det smäller ändå högst, om titanen på Övralid ursäktar.
”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras.
Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag.
Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn.
Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande.
Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.
Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte?
En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:
”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”
”Det är nya tider nu”. Repliken upprepas som ett mantra av karaktärerna i TV-serien Hedebyborna. Ständigt tvingas de konstatera att inget i deras invanda tillvaro längre är sig likt.
Hedebyborna premiärvisades i rutan 1978 och är en av svensk TV-dramatiks största framgångar någonsin. Serien har repriserats flera gånger, givits ut på DVD och finns numera att tillgå på SVT Play. Jag har precis sett om den igen och är lika fängslad av denna mustiga berättelse, ett veritabelt nationalepos som bygger på Sven Delblancs romansvit om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (Åminne, Stenfågel, Vinteride, Stadsporten, 1970-76).
Hedeby är en lätt maskerad version av verklighetens Vagnhärad, där författaren växte upp under 30- och 40-talen. Delblanc svarade även för manuset när regissören Håkan Ersgård tog sig an historien för TV och ställde ett magnifikt uppbåd skådespelare framför kameran; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarvern Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarduon John och Peter Harryson – samt Nina Gunke, Tor Isedal, Aino Taube, Kent Andersson… Crème-de-la-crème!
Starkast lysande är ändå eleganten Ingvar Kjellson i rollen som den nerdekade, men klarsynte aristokraten Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, utropar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens utmaningar.
När vi möter dem alla i serien är det 1937 och det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Men det är en idyll i upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde. Socialdemokraterna sitter i regeringssadeln och Per Albins folkhemsbygge har startat. Sverige är i färd att ömsa skinn.
Sven Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella mandomsprov: årensningen. Tre män väljs varje sommar av bystämman för att med flotte röja traktens vattendrag. Detta år överraskar dock baron Urse med att tilldela sig själv hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.
Årensningen under baronens kraftlösa ledning håller förstås sedan på att urarta till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han en morgon sonika sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en av seriens nyckelrepliker.
Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens nya, röda makthavare beslutar att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitiga, men stolta traditionen går sålunda i graven. Och med den baron Urse, som efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri utblottad dränker sig i samma å.
Hedebyborna blev en sådan formidabel kioskvältare att två omgångar till spelades in 1980 och 1982. Även om dessa innehåller fina partier, tillför de senare avsnitten egentligen föga. Berättelsen tappar skärpa och närmar sig TV-såpans vevande. Fast strunt i det. Kanske mest slående med Hedebyborna är hur talande serien är för 70-talets strömkantring.
Det var ju i mycket baksmällans decennium, då de rationella folkhemsingenjörernas progressiva socialstat knakade i fogarna och rekordårens högkonjunktur förbyttes till strukturkris, industrinedläggningar och rost. Med andra världskrigets slut hade urbaniseringen tilltagit i snabb takt, men nu var det som om svenska folket kände kollektiv alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.
Politiskt får det utlopp genom gröna vågen, miljörörelse och kärnkraftsmotstånd. Centern når brett väljarstöd under partiledaren Thorbjörn Fälldin, odalbonden förkroppsligad. Även det tidigare marginaliserade högerpartiet får en vinnande profil i Gösta Bohman, vars image är den naturälskande skärgårdskarlen med slidkniv och utedass. Notera hur signifikativt Bohman vill göra sig till tolk för tidsandan 1973: ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”.
Socialdemokraterna, bärare av det modernistiska projektet, kämpar i motvind och får 1976 lämna regeringsmakten för första gången sedan 30-talet. Botanisera gärna i skattkammaren till programarkiv som SVT Play hyser, där finns flera sevärda exempel på hur TV-dramat dessa år belyser stämningsläget.
Kritik mot det storskaliga, byråkratitunga industrisamhället får tydlig gestalt i Bengt Bratts samtida landsortsepos Hem till byn (seriestart 1971). Brottarsuccén Raskens (1976) är kännetecknande för den förhärskande nostalgin över ett svunnet Sverige, en visserligen kärv men rejäl bondenation. Det är heller knappast en slump att SVT gör en mastodontsatsning som Keve Hjelms Godnatt, jord (1979), baserad på Ivar Lo-Johanssons rustika statarroman.
Illustrativt för suget efter förflutenhetens enklare samhälle är icke minst Jolos folkkära romantiserande beredskapsserie Någonstans i Sverige (1973), som får Janne Carlsson att för evigt bli synonym med värnpliktsgamängen Loffe. I sammanhanget är det för övrigt ganska typiskt för klimatet att en av ungdomarna i Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells generationsroman Jack (1977) utbrister att det uppenbarligen ”aldrig kommer bli så roligt i Sverige som under världskriget”.
Hedebyborna och dess varma mottagande i stugorna är ytterligare ett uttryck för denna 70-talskult av vårt jordnära förflutna. Men inte enbart. Serien kan också ses som en slags terapeutisk bearbetning av rådande samhällsförhållanden och vilsenheten i den brytningstid mellan gammalt och nytt som 70- och 30-talet hade gemensamt.
Symptomatiskt är, att samma år som Hedebyborna gjorde entré i TV, släppte Mikael Wiehe albumet Sjömansvisor med låten som kom att bli hans största klassiker: Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), en allegori över vad som just då höll på att hända. Välfärdsstatens dittills trygga skepp hade sprungit läck. Förändringens osäkra vindar blåste in och med dem andra ideal, andra herrar. Precis som Hedebys invånare tvingades människorna i 70-talets Sverige konstatera: ”Det är nya tider nu”.
I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?
Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.
Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.
Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet.
Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är?
Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv.
Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).
Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.
Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées.
Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram.
Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation.
Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.
Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering?
Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.
Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.
Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera.
15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.
Sara Danius, så oerhört saknad, kunde vittna om litteraturens kraft. Nyss fyllda nio år befinner hon sig i en bokhandel i Malmö med födelsedagpengar från sin morfar. Intervjuad i tidskriften Vi, maj 2017, berättar hon:
”Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ’temlor’”.
Alla har vi varit små, någonstans har allt sin början. Sara Danius blev sedermera professor i estetik och dito i litteratur, den första kvinnan som basat för Svenska Akademien och en fullkomligt briljant essäist. Hon var elegant, modig, vass, smart, rolig – och frågar ni mig – bäst!
Tveklöst skulle hon blivit en strålande privatdetektiv om hon valt den banan, men det är inte poängen. Utan vilken betydelse boken, läsupplevelsen hade för henne i ung, formbar ålder. Ture Sventon gav näring åt fantasin, vidgade drömmarnas horisont, öppnade porten till en rikare värld av möjligheter.
Att kasta böcker över barnen borde vara varje förälders plikt och skolans skyldighet. Dock larmas det – igen! – om att det brister i grundläggandet av goda läsvanor hos de yngre. Det är skärmsamhället som håller på att ta över, illavarslande nog även i klassrummen.
En ny OECD-studie bland 15-åringar, baserad på PISA-undersökningen 2018, visar att flitigt användande av digitala hjälpmedel i skolan leder till sämre läsförståelse. Därtill har svårigheten att skilja fakta från åsikter ökat. ”Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare”, säger PISA-chefen Andreas Schleicher bekymrat till tidningen Läraren (10/5).
Svenska elever tillbringar mycket tid på internet, den svenska skolan har varit väldigt pigg på att anamma digital teknik i undervisningen. Men snabbtuggad information på skärm är ingen genväg till bildning, kritisk reflektion, begripliggörande av kontext och sammanhang. För sådant krävs böcker, längre koncentrerad läsning. Inte minst skönlitteraturen är central som språngbräda till framtiden, för den djupare personliga utvecklingen, insikten i människans villkor, vad hon är, vad hon kan bli.
Väck läslusten hos unga och de kan gå hur långt som helst. Se bara vad Ture Sventon gjorde för Sara Danius.
Det är sommaren 1968. Beppe Wolgers ska till hösten sätta upp revyn Klotter på Maximteatern i Stockholm. Regissör och scenograf är Yngve Gamlin, som har en fritidsbostad på Öhn i Ströms vattudal, norra Jämtland. Under arbetet med föreställningen reser Beppe dit. Och får en uppenbarelse.
”Det var hit jag längtat hela mitt liv, utan att jag vetat om det”, säger han senare. Med sin familj köper han en gård på Öhn, den blir hans kreativa bas framöver och ger Beppe en rejäl konstnärlig nytändning. Ett resultat är den klassiska barnfilmen Dunderklumpen, ett annat hans finaste bok Röster från Vattudalen.
Ingmar Bergman är ett intressant parallellfall. 1960 ska han göra filmen Såsom i en spegel och fantiserar om Orkneyöarna som inspelningsplats. Produktionsbolaget tycker att det låter väl häftigt, och kontrar med ett inte fullt så komplicerat ställe. Hur vore det med gotländska Fårö? Bergman åker motvillig iväg och kollar. ”Egentligen vet jag inte vad som hände. Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag funnit mitt landskap, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver Bergman i memoarerna Laterna magica.
Det är något speciellt med öar, inte sant? Till och med en rastlöst flaxande själ som August Strindberg hade sitt Kymmendö i Stockholms skärgård att återkommande landa på. Under flera somrar brukade han hyra bostad där – tills Hemsöborna gavs ut, Kymmendös invånare kände sig skandaliserade och meddelade att herr Strindberg inte längre var välkommen.
Det problemet drabbade aldrig den betydligt blidare Tomas Tranströmer på Runmarö (också Stockholms skärgård), sedan barndomen en kär plats som han blev livslångt trogen och skrev in i nobelprislitteraturen med sin underbara diktsamling Östersjöar. Många författare har gärna vistats på just Runmarö, exempelvis Hjalmar Söderberg och Lars Forssell. Även Strindberg omlokaliserade sig dit några somrar efter rabaldret med Hemsöborna och fick nytt krut i pennan till att skriva romanen I havsbandet. Typiskt nog vann han ingen större popularitet på Runmarö heller. Det orsakades emellertid främst av att Strindberg slarvade med sina betalningar och var en ytterst krävande hyresgäst.
Enligt ensamseglaren Joshua Slocum är öbor världens bästa folk och det är säkert sant. Men med en notoriskt nervig bråkstake som August Strindberg inpå knuten är det kanske inte konstigt att även de tappar tålamodet. Nå, låt oss inte fastna vid honom! Vad är det med öar som har en sådan obotlig dragningskraft på vissa människor? Dessa utpräglade öälskare kallas med en smula apart klingande term för nesofiler (efter grekiskans ”nesos”, ö).
Länge trodde jag mig själv gå säker på det urbana fastlandet, ett gammalt asfaltsbarn som trivdes bäst i stadsdjungeln. Ehuru vanlig dödlig, drabbades dock även jag en solig junidag av ungefär samma upplevelse som Beppe och Bergman. Jag var nere i sydost och besökte min salig mormors Tjurkö, stenhuggarön i den östblekingska arkipelagen. Det var inte första gången, men nu var det något som verkligen klickade och plötsligt allting bara stämde. En djup känsla av existentiell hemmahörighet, lugn och harmoni. Sedan dess är det ett nesofilt betingat måste att ständigt ta sommarens skärgårdsbåt ut till bryggan i Herrgårdsviken.
I Laterna magica skriver Bergman att hans bundenhet till Fårö var intuitiv, landskapet motsvarade hans ”innersta föreställningar om former, proportioner, färger, horisonter, ljud, tystnader, ljus och reflexer. Här finns trygghet”. Folke Dahlberg, konstnären och författaren, fann efter en vagabonderande ungdomsperiod sin fristad hemma i Vättern och Tiveden. ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet”, skrev han 1936.
Den avgränsade geografin kring norra Vättern förlöste honom, blev det centrala temat i hans litterära produktion. Han stod i intim förbindelse med Vätterns vattenvärld, bodde tidvis på öarna Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. När Folke Dahlberg 1960 mottog Övralidspriset hette talet Ön ger tillvaron trygghet. Som hängiven nesofil förklarade han: ”Först när man är kringfluten är man trygg. Då blir världen överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad: en flisa av världen – en värld i sig. Jorden är också en ö – jag också”.
Det är gott att hitta sin ö, en tydligt definierad fast punkt bland vågornas svall och flyktiga vindar, en plats av klar integritet som ger närkontakt med det elementära, det väsentliga och ursprungliga. Ön skänker livet både robustare och mer subtila dimensioner. Ön är en tillflyktsort, en famn för vila och reflektion, samtidigt som den ställer människan inför högre krav på frihet och oberoende. Ön manar till balans och väcker skaparkraft. Någonstans, det törs jag lova, finns också en ö som viskar ditt namn.
Prins Bertil, hertig av Halland och ställföreträdande regent, var som många eventuellt kommer ihåg mycket road av bilar, golf och boule. Han hyste också ett stort intresse för matlagning, en konst han ofta personligen praktiserade i sitt eget kungligt välutrustade kök. Vilka exklusiva rätter tillredde han där?
Det kunde gode vännen och mästerkocken Tore Wretman avslöja. I synnerhet gillade prins Bertil att syssla med soppor och fisk, gärna ”strömming i alla former, kanske med lite förkärlek för gravad och sotare”. Prinsens devis löd: ”den enkla maten är den bästa maten”. Nej, inte måste man krångla till det så förbannat.
Rensa ett kilo strömming, lägg den i en smörad eldfast form med skinnsidan neråt. Rör ihop en blandning av 100 gram smör, en äggula, 50 gram mie de pain och 10 gram ytterst finhackad schalottenlök. Krydda med salt, peppar och finhackad persilja. Lägg blandningen i ett tunt lager över fisken, komplettera med några smörklickar och häll lite torrt vitt vin runt om. Låt anrättningen stå under grillelementet i ugnen tills den får vacker färg.
Voilà! Du har just lagat ”Prins Bertils strömming”, enligt hovtraktören Tore Wretmans anvisade recept i dennes eminenta bok Mat och minnen (1987). Knappast svårt, eller hur? Men väldigt smarrigt. Som Wretman framhöll är sill och strömming något för varje sann gourmet.
Undrar du över namnförbistringen, det är ju samma fiskart, så är tumregeln: fångas den norr om Kristianopel i Blekinge säger man strömming, fångas den söderöver eller på västkusten säger man sill. I framtiden kanske man inte säger något alls. Ty då är risken att inget finns att fånga och att ”Prins Bertils strömming” bokstavligen blivit ett minne blott på den klassiska finsmakarmenyn.
Som om inte det vore illa nog med torsken och ålen, vars bestånd hotas av direkt kollaps efter åratal av tanklöst överfiske. Östersjöns förråd av sill och strömming kan också vara på väg att sina. Senaste decenniet har det trålats energiskt allt närmare land, trycket har varit särskilt hårt vid ostkusten och resulterat i rika fångster.
Idag har priset visat sig. Fångsterna har successivt krympt efter 2018, rapporter om kraftig minskad förekomst av sill/strömming duggar tätt. Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Östersjöncentrum på Stockholms universitet, bedömer situationen som allvarlig. Beståndet är oroväckande sargat, men: ”Om vi börjar med rätt åtgärder nu kan vi möjligen se början till en återhämtning” (Kvartal 27/4).
Bland annat vore ett förbud mot storskalig trålning önskvärt, liksom införande av fiskefria zoner. Frågan är dock om Östersjöstaterna kan enas om de effektiva tag som krävs, innan det är för sent.
Christian Dahlgrens Blogg 