Cézanne, Chestnut Tree and Farm, 1885.
Kategoriarkiv: Kultur
Deep Purple – färgen har inte bleknat
På måndag får Linköping ett extraordinärt musikaliskt finbesök: Deep Purple. Det är alltså gruppen som stod i frontlinjen för hårdrockens genombrott i 70-talets gryning. Correns Christian Dahlgren har fått en pratstund med bandets legendariska sångare Ian Gillan.
Okej, jag är en rutinerad journalist. Jag har gjort tonvis av intervjuer, mött framstående människor inom alla möjliga områden. Man kunde tro att jag är ganska härdad vid det här laget. Men när plötsligt Ian Gillan väntar i telefonluren! Herregud, en av hårdrockens odiskutabelt främsta sångare.
Han som praktiskt taget varit med om att uppfinna den musikaliska genre jag älskat sedan barnsben. Det är bara att erkänna: jag blev febrig av nervositet, fruktade ett totalt fiasko, funderade på att akut sjukskriva mig. Lyckligtvis gick nervdallret snabbt över.
Ian Gillan må vara en odödlig rockikon, men han måste också tillhöra musikhimlens mest okonstlade och genuint trevligaste stjärnor. Och Gillan har skäl att vara på glatt humör. Deep Purples senaste skiva Now What?!, den första sedan Rapture of the Deep 2005, har fått ett lysande mottagande och den brittiska veterangruppen (bildad 1968!) verkar taggat nytända.
– Vår turné har gått väldigt bra hittills. Det nya låtmaterialet fungerar fint med de gamla grejerna. Det kan vara svårt hitta rätt balans mellan nytt och äldre. Men låtarna från vårt senaste album känns verkligen kompatibla med klassikerna i setlistan, säger Ian Gillan.
Deep Purple är utpräglat liveband, ni turnerar frekvent. Hur gör ni för att hålla lågan fräsch och brinnande år efter år?
– Bra fråga faktiskt! Du vet, det är så mycket lättare att turnera i dag. Jag minns hur det var när jag började på 60-talet, innan Deep Purple. Vi åkte runt på vägarna i en gammal skåpbil. Man var ständigt trött av för lite sömn, för mycket jobb och slit. Men nu! Vi har ett eget flygplan, man får sova ordentligt och bekvämt, vi har fantastiska roddare som tar hand om oss. Det enda vi behöver fokusera på är de två timmarna på scenen. Sedan är vi ett band som improviserar väldigt mycket i låtarna, det har Purple alltid gjort, så det blir aldrig tråkigt. Och energin man får tillbaka från publiken! Det håller oss vitala.
Det är heller inte enbart grånande fans som kommer till konserterna. Enligt Gillan har Purple även fått tillskott av en betydande skara yngre beundrare i publikhavet.
– Många är mellan 18 och 25 år, vilket jag först hade svårt att begripa. Men som min dotter sa efter en konsert vi gjorde på Wembley i London häromåret: ”Pappa, fattar du inte – Deep Purple är verkligen coola!”, haha.
Purples mest kända låt är Smoke on the Water som du måste ha sjungit en miljon gånger. Minst. Handen på hjärtat, spyr du inte på den?
– Jag var god vän med Pavarotti, en underbar kille. Han såg några Purple-konserter där vi gjorde Smoke on the Water annorlunda varje gång, ibland lite mer laidback, ibland lite hårdare och snabbare, etcetera. Efteråt sa han: ”Jag är avundsjuk på dig! Så kan jag aldrig göra själv. Jag måste alltid sjunga mina arior exakt likadant, annars dödar publiken mig. Men ni har sån frihet.” Så nej, jag blir inte trött på den alls. Jag älskar att sjunga Smoke on the Water.
Purple är beryktat för sina många interna bråk och medlemsbyten genom karriären. Men det är historia, Ian Gillan stortrivs med den harmoniska stämning som nu länge funnits i bandet. Jag tar ändå upp det kontroversiella trätoämnet om hur dagens version med Steve Morse (gitarr) och Don Airey (keyboards) egentligen matchar Purples legendariska upplaga med lynniga strängbändaren Ritchie Blackmore och Hammondfantomen Jon Lord. Gillans svar är diplomatiskt.
– Oj. Det är som att jämföra Maria Callas och Pavarotti. Samtliga är musiker i toppklass. Det är mer en personlighetsfråga.
Den aktuella alstret Now What?! skäms inte för sig i alla fall. För första gången har Purple arbetat med demonproducenten Bob Ezrin (med bland andra Pink Floyd, KISS och Alice Cooper på meritlistan), vilket uppenbarligen varit ett rejält lyckokast.
Själv finner jag progressiva tongångar som i attityd påminner om vissa spår från Fireball (1971) och Gillan är inte ovillig att hålla med.
– Du har nog rätt i det. Länge saknade vi inspiration att göra ännu ett album. Men när vi mötte Bob Ezrin sa han till oss att Purples musik är instrumentellt baserad. Plattorna som vi gjorde på 70-talet, som Machine Head och Fireball, hade ju bara sju–åtta låtar. Vi har aldrig varit kommersiellt inriktade, våra influenser är väldigt skiftande. Bob Ezrin blev en katalysator. Han ville att vi skulle göra i studion vad vi brukar göra på scenen, jamma och söka oss fram, och samtidigt återkoppla till Purples musikaliska arv. Det fungerade otroligt väl. Och rent ljudmässigt har vi aldrig låtit så bra som på Now What?!.
Med den kreativa injektionen tycker jag att ni inte borde dröja med att spela in en skiva till.
– Jovisst, dock har vi ingenting planerat. Vårt band har aldrig varit bra på planering (skratt). Men jag hoppas att vi återvänder till studion snart. Det känns som Deep Purple har fått ett nytt momentum. Vi går alla omkring med ett leende på läpparna.
Downtown Train
Vårblom över världen
John Landquist? Berömmelse är en flyktig företeelse. Inte många reagerar längre på hans namn. Men jag brukar tänka på Landquist ibland. Särskilt i dagar när man sitter mitt i nyhetsfloden av dumheter, grymheter och våldsamheter som strömmar in från världens alla hörn.
Dåliga nyheter är en bullrande rubrik, goda nyheter är en stilla notis. Så fungerar ofta medielogiken. Det dramatiska och det negativa är inte sällan vad som främst fångar vårt intresse. Bilden av den mänskliga tillvaron kan te sig deprimerande dominerad av orättvisor och sorgesamma ting.
Risk för svartsyn botas dock effektivt med en stund i John Landquists goda sällskap. Pröva!
Han föddes 1881, studerade vid Uppsala universitet i Sven Lidmans sällskap, blev namnkunnig litteraturkritiker i Aftonbladet och bekant med Strindberg, som han försvarade under den stora fejden. Senare gav Landquist ut en upplaga av den omstridde nationalförfattarens samlande verk.
Han gifte sig med och skilde sig från Elin Wägner, banade vägen för Hjalmar Söderberg och tiotalistgenerationen, utvecklade en ömsesidigt intensiv fiendskap till kollegan och ungdomskamraten Fredrik Böök, skrev tidigt en fin biografi om Fröding och översatte Sigmund Freud till svenska.
Bland annat. Jo, just det. Det bör kanske nämnas att Landquist även hann med en period som lundaprofessor i psykologi och pedagogik.
Det skojiga med John Landquist är att han aldrig övergav sin optimistiska tro på människan. Medan vi andra kan tendera att resignera och mörkna när ålderdomen smyger sig på, förblev den vänstersinnade kulturradikalen Landquist ljust brinnande livet ut.
Sin sista bok lät han publicera 1970, den heter Tankar om den skapande individen. Landquist pläderade där för att kreativiteten, uppfinningsrikedomen, är själens främsta signum och historiens viktigaste drivkraft.
Det är förmågan till ständigt nyskapande som skiljer oss från djuren, gör kulturen möjlig och som äger potentialen att spränga alla påtvingade gränser; religiösa, nationella, ideologiska, mentala eller vilka de nu kan vara.
Då han blickar ut över den aktuella händelsehorisonten härskar fortfarande kalla krigets nedfrusna positioner. Mänskligheten hukar under det existentiella hotet om ett förödande kärnvapenkrig. Den snart 90-årige Landquist låter sig icke nedslås, han skriver: ”Trots stora faror ser jag ändå framför mig, att de skapande ögonblicken kommer att spridas som en vårblom över världen”.
Nog kan man inte annat än att inspireras av en sådan herre? Dessutom fick han bevisligen rätt. Betänk de otaliga skapande ögonblick som berikat världen under de dryga fyra decennier som passerat sedan Landquist skrev sina ord.
Vi lever på en avsevärt bättre plats numera, tack vare denna process. Och hur mycket vårblom återstår inte att spridas? Som skapande individer har vi människor knappt börjat vårt stora, vackra äventyr.
Surf´s Up
(Sittin’ On) The Dock of the Bay
Medeltidens återkomst
Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.
Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.
Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.
Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.
I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.
Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.
Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.
Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.
Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.
På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).
Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.
Jazzen som frihetens och demokratins musik
”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”
Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.
Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.
Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.
Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.
Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.
Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.
Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.
Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.
Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.
En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.
Brusa högre lilla å
Med genial svensk tonträff
”Jazzmusik ligger mig varmast om hjärtat. Men det är ingen skillnad egentligen mellan de olika idiomen. Jag skriver bara så bra musik som jag kan och som jag själv gillar.”
Mannen bakom orden: Georg Riedel, intervjuad av nyhetsbyrån TT under julhelgen. Nästa vecka, den 8 januari, fyller denne suveräne jazzkatt och flitigt mångsidige kompositör 80 år. Det är nog ingen människa i vårt avlånga land som är obekant med Riedels tongångar.
Med sin känsligt briljanta kontrabas gav han extra lyster åt Jan Johanssons klassiker Jazz på svenska från 1963. Ett banbrytande album, som mästerligt gifte ihop folkmusiken från ett svunnet torpar-Sverige med den hippa amerikanska jazzen, och fångade det nordiska vemodet på kornet. Det är svensk jazzhistorias största skivsuccé. Till dags dato har plattan sålts i omkring en halv miljon exemplar.
Georg Riedel har även jobbat med legendarer som Lars Gullin, Arne Domnerus, Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk… tja, det är nog lättare att räkna upp dem på folkhemsscenen som han inte har haft ihop det med. Antalet kompositioner signerade Riedel finns det dock bokförd statistik på – siffran närmar sig 1400 stycken!
Förutom jazz har han gjort musik till operor, baletter, kyrkospel och tonsatt diktare som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Vi känner honom också som målare av det musikaliska vardagsrum som flera generationer av svenska barnkullar har växt upp i.
Vem tror ni exempelvis har skrivit signaturmelodin till Alfons Åberg? För att inte tala om de berömda tonsättningarna av Astrid Lindgrens sånger, som Idas sommarvisa. Riedel är förresten still going strong på den fronten och har gjort musiken till filmen Emil och Ida i Lönneberga (tecknad av Per Åhlin) vilken nyligen hade premiär på biograferna.
Fanns en officiell kulturkanon av kompositörer med typiskt svenskt gehör skulle Georg Riedel garanterat höra dit. Men denne man, vars verk blivit en lika älskad som odödlig del av vår blågula folksjäl, har faktiskt helt andra rötter.
Närmare bestämt i orten Karlovy Vary, en gång tillhörande den mångkulturella habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Med första världskrigets utgång blev staden del av den nya nationen Tjeckoslovakien.
Där, nära tyska gränsen, föddes Georg Riedel av judiska föräldrar 1934. Fyra år senare fick nazisterna Tjeckoslovakien som rov efter den skändliga stormaktskonferensen i München.
Riedel hade dock turen att slippa hamna i Hitlers klor, som flyktingar kom hans familj till Stockholm strax innan den nazistiska krigsmaskinen rullade igång och Europa sattes i brand.
Onekligen är väl detta något att tänka på för alla rasister, främlingsfientliga sverigedemokrater och andra inkrökta vulgärnationalister som påstår sig värna den äktsvenska kultursfären.
Ty uppenbarligen ska det vara en tjeckisk jude med utpräglad kosmopolitisk bakgrund för att kunna få till den perfekta svenska tonträffen.






