Skrivit i Corren 5/2:

På måndag får Linköping ett extraordinärt musikaliskt finbesök: Deep Purple. Det är alltså gruppen som stod i frontlinjen för hårdrockens genombrott i 70-talets gryning. Correns Christian Dahlgren har fått en pratstund med bandets legendariska sångare Ian Gillan.

Okej, jag är en rutinerad journalist. Jag har gjort tonvis av intervjuer, mött framstående människor inom alla möjliga områden. Man kunde tro att jag är ganska härdad vid det här laget. Men när plötsligt Ian Gillan väntar i telefonluren! Herregud, en av hårdrockens odiskutabelt främsta sångare.

Han som praktiskt taget varit med om att uppfinna den musikaliska genre jag älskat sedan barnsben. Det är bara att erkänna: jag blev febrig av nervositet, fruktade ett totalt fiasko, funderade på att akut sjukskriva mig. Lyckligtvis gick nervdallret snabbt över.

Ian Gillan må vara en odödlig rockikon, men han måste också tillhöra musikhimlens mest okonstlade och genuint trevligaste stjärnor. Och Gillan har skäl att vara på glatt humör. Deep Purples senaste skiva Now What?!, den första sedan Rapture of the Deep 2005, har fått ett lysande mottagande och den brittiska veterangruppen (bildad 1968!) verkar taggat nytända.

– Vår turné har gått väldigt bra hittills. Det nya låtmaterialet fungerar fint med de gamla grejerna. Det kan vara svårt hitta rätt balans mellan nytt och äldre. Men låtarna från vårt senaste album känns verkligen kompatibla med klassikerna i setlistan, säger Ian Gillan.

Deep Purple är utpräglat liveband, ni turnerar frekvent. Hur gör ni för att hålla lågan fräsch och brinnande år efter år?

– Bra fråga faktiskt! Du vet, det är så mycket lättare att turnera i dag. Jag minns hur det var när jag började på 60-talet, innan Deep Purple. Vi åkte runt på vägarna i en gammal skåpbil. Man var ständigt trött av för lite sömn, för mycket jobb och slit. Men nu! Vi har ett eget flygplan, man får sova ordentligt och bekvämt, vi har fantastiska roddare som tar hand om oss. Det enda vi behöver fokusera på är de två timmarna på scenen. Sedan är vi ett band som improviserar väldigt mycket i låtarna, det har Purple alltid gjort, så det blir aldrig tråkigt. Och energin man får tillbaka från publiken! Det håller oss vitala.

Det är heller inte enbart grånande fans som kommer till konserterna. Enligt Gillan har Purple även fått tillskott av en betydande skara yngre beundrare i publikhavet.

– Många är mellan 18 och 25 år, vilket jag först hade svårt att begripa. Men som min dotter sa efter en konsert vi gjorde på Wembley i London häromåret: ”Pappa, fattar du inte – Deep Purple är verkligen coola!”, haha.

Purples mest kända låt är Smoke on the Water som du måste ha sjungit en miljon gånger. Minst. Handen på hjärtat, spyr du inte på den?

– Jag var god vän med Pavarotti, en underbar kille. Han såg några Purple-konserter där vi gjorde Smoke on the Water annorlunda varje gång, ibland lite mer laidback, ibland lite hårdare och snabbare, etcetera. Efteråt sa han: ”Jag är avundsjuk på dig! Så kan jag aldrig göra själv. Jag måste alltid sjunga mina arior exakt likadant, annars dödar publiken mig. Men ni har sån frihet.” Så nej, jag blir inte trött på den alls. Jag älskar att sjunga Smoke on the Water.

Purple är beryktat för sina många interna bråk och medlemsbyten genom karriären. Men det är historia, Ian Gillan stortrivs med den harmoniska stämning som nu länge funnits i bandet. Jag tar ändå upp det kontroversiella trätoämnet om hur dagens version med Steve Morse (gitarr) och Don Airey (keyboards) egentligen matchar Purples legendariska upplaga med lynniga strängbändaren Ritchie Blackmore och Hammondfantomen Jon Lord. Gillans svar är diplomatiskt.

– Oj. Det är som att jämföra Maria Callas och Pavarotti. Samtliga är musiker i toppklass. Det är mer en personlighetsfråga.

Den aktuella alstret Now What?! skäms inte för sig i alla fall. För första gången har Purple arbetat med demonproducenten Bob Ezrin (med bland andra Pink Floyd, KISS och Alice Cooper på meritlistan), vilket uppenbarligen varit ett rejält lyckokast.

Själv finner jag progressiva tongångar som i attityd påminner om vissa spår från Fireball (1971) och Gillan är inte ovillig att hålla med.

– Du har nog rätt i det. Länge saknade vi inspiration att göra ännu ett album. Men när vi mötte Bob Ezrin sa han till oss att Purples musik är instrumentellt baserad. Plattorna som vi gjorde på 70-talet, som Machine Head och Fireball, hade ju bara sju–åtta låtar. Vi har aldrig varit kommersiellt inriktade, våra influenser är väldigt skiftande. Bob Ezrin blev en katalysator. Han ville att vi skulle göra i studion vad vi brukar göra på scenen, jamma och söka oss fram, och samtidigt återkoppla till Purples musikaliska arv. Det fungerade otroligt väl. Och rent ljudmässigt har vi aldrig låtit så bra som på Now What?!.

Med den kreativa injektionen tycker jag att ni inte borde dröja med att spela in en skiva till.

– Jovisst, dock har vi ingenting planerat. Vårt band har aldrig varit bra på planering (skratt). Men jag hoppas att vi återvänder till studion snart. Det känns som Deep Purple har fått ett nytt momentum. Vi går alla omkring med ett leende på läpparna.