Anyone for tennis, cricket, afternoon tea – eller en rumba kanske?
På Gränsö slott i Västervik
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Roll over Beethoven!
Skrivit i Corren 10/5:
Det är 1958, du är tonåring i USA som slår på radion. Plötsligt: ett smittande, eggande gitarrintro – och så rösten som smattrande rytmiskt förkunnar: ”Deep down in Louisiana close to New Orleans / Way back up in the woods among the evergreens / There stood a log cabin made of earth and wood / Where lived a country boy name Johnny B Goode…”
Pang! Soundet, sången, riffet – det sitter direkt, tar sig in nervsystemet, en musikalisk feberbacill som inga antikroppar rår på.
Det måste varit en omtumlande, berusande känsla att höra Chuck Berrys signaturlåt för första gången. Särskilt om du är en ung, hormonstinn kille eller tjej i 1950-talets Amerika; ekonomiskt välmående, men tyngt av ett kvävande konservativt klimat, parat med kalla krigets existentiella kärnvapenångest och McCartyismens kommunistparanoja.
Chuck Berry bröt upp en oas av ljus och oförfalskad livsglädje. Hans musik blev, var och är en tillvarons säkerhetsventil av hopp, inspiration, befrielse. Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news – en mer välförtjänt Polarpristagare får man leta efter.
Om Olle, våren och de djärva målen
Skrivit i Corren 8/5:
Maj, denna underbara månad! Det är som man förnimmer tonerna av Olle Adolphsons visa En glad calypso om våren virvlandes genom luften: ”Jag dansar runt och jag sjunger strunt / och jag är visst lite i hatten…”
Visst är det en ljuvlig känsla han förmedlar? Tyvärr är Olle själv inte längre bland oss. I mars var det prick 10 år sedan hans gitarr och karaktäristiska röst för evigt tystnade. Men sångerna finns kvar, många av dem lika odödliga som de musikaliska nationalklenoderna av Bellman, Taube och Vreeswijk.
Fast trubadur, det ville eleganten Adolphson aldrig kalla sig. Begreppet var besudlat av slokhattar, skinnvästar och falsk djupsinnighet vid stimmiga krogbord. ”Trubadurer, det är såna där som står och gråter vid en back öl och blir tjockare och tjockare ju mer man tittar på dem”, menade han.
Till skillnad från posörerna var Olle Adolphson en seriös konstnärssjäl i den litterära vistraditionens tjänst. Ta bara Resan hem, ett mästerstycke som i många strofer och med exakta tidsangivelser skildrar en mans tågfärd genom Sverige under en helg.
Han har åkt från Stockholm till Skövde, sedan till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar ett nattligt Köpenhamn på andra sidan sundet och då Kramers är stängt kastar han sig tillbaka på Stockholmståget. Klockan kvart i nio stiger han in på sitt trista kontor igen.
Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är absurt, komiskt och tragiskt på samma gång. Den ensamma människans utsatthet och tysta förtvivlan över tillvarons meningslöshet har väl sällan tolkats så drabbande. Resan hem är som en komprimerad folkhemsvariant av Becketts I väntan på Godot.
En besläktad sång är Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken. Den medryckande refrängen har nog de flesta av oss trallat på: ”Ja de’ var grabbarna från Eken / det var grabbar med kulör / ja, de’ var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör / och med knogjärn och med påkar / och med blodet rött och hett / gick till Tegelbacken för att skipa rätt”.
Att låten ursprungligen gavs ut på samma EP-skiva som Resan hem var knappast en tillfällighet. Även här slutar ju historien med ett grandiost antiklimax.
Som Adolphsons vän Lars Forssell skrivit om Tegelbacksballaden: ”Det är den vanliga visan. De djärva målen, den stora kampen, uppgörelsen mellan de onda och de goda, den slutgiltiga, mellan mardröm och lyckodröm blir, av en eller annan anledning, gärna trivial, aldrig riktigt av. Vi lommar hem. Enklare och effektfullare – och på något sätt sorgsnare – kan inte denna sanning uttryckas.”
Är inte det också en slags bild av politiken? I valrörelserna hissar partierna sina kulörta stridsflaggor, drabbar ihop rött och hett i debatter under storslagna paroller. Problem ska fixas, orättvisor åtgärdas, en ljusare framtid utlovas, nu ska minsann förändringens timma slå!
Sen går alla hem och vi inser snart att det mesta likväl blivit ungefär som förut. Tja, vad göra? Lyckligtvis är livet mycket mer än politik. Vi kan alltid njuta av årstiden och stämma in i fortsättningen på Olles calypso: ”Men strunt, jag är lika glad ändå, fast jag trampa ut i rabatten / Det är så härligt att det är vår och jag dansar hemåt i natten”.
The Woman in Red
Edward Hopper, South Carolina Morning, 1955.
Survival kit
Bild
Musikundrets skapare
På söndag är det 40 år sedan ABBA vann Eurovisionsfestivalen i Brighton. Segern inledde en sagolik internationell karriär. Som pionjären Stikkan Anderson gjorde möjlig. Om detta har jag skrivit i Corren 3/4:
Björn och Benny, Agneta och Anni-Frid. Hela världen känner och älskar dem som ABBA. Tacka Stig ”Stikkan” Anderson för det. Han kläckte gruppnamnet och var det dynamiska affärsgeniet bakom framgångarna. Björn och Benny komponerade den fantastiska musiken.
Men utan managern Stikkan Anderson som hängiven pådrivare och rastlös marknadsförare är det svårt att tänka sig att ABBA nått sin legendariska stjärnstatus, eller ens tagit sig utanför Sveriges gränser.
I skarven mellan 60- och 70-tal betraktades fortfarande svensk popexport, i synnerhet till Storbritannien och USA, som en hopplöst skrattretande idé. Outsidern Stikkan Anderson var besatt av att bevisa motsatsen.
Han kom från det lilla västgötska samhället Hova, född 1931 som en ”oäkting” med fadern okänd och uppvuxen under påvra förhållanden. Han valde att bli folkskollärare för försörjningens skull innan de musikaliska vingarna bar.
Han komponerade flitigt själv, startade eget musikförlag 1960 (Sweden Music) och 1963 även eget skivbolag (Polar). En lukrativ nisch blev att köpa utländska musikrättigheter och förse låtarna med svenska texter åt dåtidens schlagerartister.
När han knöt begåvningarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson till sitt bolag och ABBA uppstod, såg han genast potentialen att skapa historia. Genom sin mångåriga förlagsverksamhet hade Stikkan Anderson skaffat sig ett formidabelt internationellt kontaktnät i musikbranschen.
Kapital på banken fanns nu också att investera i ABBA:s drömmar om att erövra fjärran horisonter. Siktet sattes på Eurovisionstävlingen som chans att nå ut och göra intryck. Björn och Benny hade en svängig melodi, ovanligt poppig för sammanhanget, vilken borde funka.
Stikkan författade texten och titeln: Honey-pie. Nä, inte riktigt optimalt. Han prövade igen och den 6 april 1974, kl 22.18, stod det klart att Waterloo blivit en fulländad succé.
”Det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick då ABBA vann i Brighton. Men det var också klockslaget för ett startskott till min kanske jobbigaste period i musikbranschen. Som en sorts astronaut skulle jag snurra runt jorden, men jag hade ingen kapsel så det fick bli vanligt flyg. Ärende: sälja. Och sälja utan bara helvete!!”, berättade Stikkan Anderson 1983.
ABBA hade då sålt 182 miljoner skivor, numera är siffran dubblerad (minst).
I 70-talets folkhemska vänsterklimat ansågs Stikkan Anderson vara en ärkecynisk kommersiell klipparkapitalist, föraktad som burdus uppkomling även i traditionella näringslivskretsar.
Idag borde Stikkan Anderson, avliden 1997, inte bara minnas och hyllas för att han gav ABBA möjligheterna att blomma ut till en supergrupp av The Beatles och Led Zeppelins motsvarighet. Utan också för att han, entreprenören som bokstavligen började sin bana med två tomma händer, lade grunden till det svenska musikundret.
Vi exporterar mer musik än något annat land relativt folkmängd. Snacka om arv att lämna efter sig.
Vårkänslor
Félix Vallotton, Paysage avec rivière et deux figures, 1918.
Behövs kulturpolitiken?
Skrivit i Corren 27/3:
Det blev ramaskri från vänster när Alliansen under sin första mandatperiod avskaffade den fria entrén till de statliga museerna och slopade systemet med livslång inkomstgaranti för konstnärer.
För dem vars hjärta klappar rött och hett i politiken kunde detta åberopas som triumfatoriska bevis på att borgerligt styre innebär kulturskymning över landet. Bara det blotta faktum att Moderaterna lade beslag på kulturdepartementet efter maktskiftet 2006 upplevdes som en provokation.
Men facit av högerspökets fruktade nyliberala härjningar är snarare att Alliansen gått motsatt väg. Den traditionalistiska linjen av offentlig interventionism har tryggt fortsatt gälla, om än i något modifierat skick.
Enligt färska Timbrorapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? har faktiskt regeringen varit så påfallande aktivistisk under sina första år vid makten, att de senast föregående S-regeringarna framstår som sövande slappa i jämförelse.
På Alliansens meritlista finns en ny stor kulturutredning med reviderade kulturpolitiska mål, ett nytt förmånligare statligt filmavtal, sjösatta prestigesatsningar som Kultursamverkansmodellen, Kulturbryggan, Skapande skola, et cetera.
Men i den opinionsundersökning som Demoskop gjort på Timbros uppdrag anser endast 1 ynka procent av svenskarna att kulturlivets förutsättningar blivit mycket bättre för det. Vilket kanske inte är konstigt.
En förkrossande majoritet ute i stugorna har aldrig hört talas om regeringens reformbatteri. Något som den borgerliga tankesmedjan å Alliansens vägnar finner alarmerande och oroande. ”Vad spelar det för roll att man gör bra saker om ingen känner till det?”, avslutas rapporten retoriskt.
Ja, regeringen skulle möjligen behöva arbeta mer med sin kommunikation. Fast sanningen att säga har jag knappt själv någon vidare koll på vad kulturdepartementet sysslar med. Ändå är jag hyfsat insatt i politik och mycket kulturintresserad.
Trots det vet jag absolut ingenting som är så erbarmligt trist och själsdödande som kulturpolitik. Enbart ordet synes mig som en självmotsägelse. Kultur är den fria vandringen, det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling – vilket väl inte direkt är vad tillvaron i politikens sammanträdesrum vanligen utmärks av.
Kultur och politik är som eld och vatten, två sfärer vars väsen och konstitution är radikalt skilda från varandra.
Den viktigaste kulturpolitiken borde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård, men i övrigt? Att de flesta aldrig uppmärksammat regeringens alla satsningar har måhända ett samband med att marknadens kulturutbud är rikare, vitalare och präglat av större mångfald än någonsin tidigare.
Så varför bry sig? Och hur mycket av den gamla politiker- och byråkratkontrollerade strukturen behöver vi då behålla? Det är synd att varken Moderaterna eller ens Timbro vågar försöket att rejält utmana vänsterns ingrodda överhöghet på området.
Ett nyliberalt högerspöke som röjer runt i kulturpolitikens korridorer hade kunnat bli uppfriskande. Som Strindberg sa: Här rivs för att få luft och ljus!
Train Kept A-Rollin’
Edward Hopper, Railroad Train, 1908.
Hör Michnik och Oksanen!
Skrivit i Corren 22/3:
En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.
Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.
Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.
Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:
”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.
Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:
”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.
Christian Dahlgrens Blogg 