Skrivit i Corren 16/3:

”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.

Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.

I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.

I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.

Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).

Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.

Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.

Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).

Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.

”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.

Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.