Skrivit i Corren 25/10:

Genomslaget för uppropet #metoo har varit massivt, milt uttryckt. Det är som en tryckkokare exploderat och gett den svenska självbilden en rejäl törn. Vi som gärna slår oss för bröstet och påstår oss leva i det kanske mest jämställda landet i världen.

All denna lagstiftning som syftar till rättvisa mellan könen, alla dessa tjusiga jämställdhetsplaner i företag och organisationer, predikningarna i oändlighet om genusmedvetenhet, ordandet från vänster till höger om feminism.

Vad har den politiken, bedövande i sin enighet, egentligen åstadkommit? Under ytan i samhället är det som grottbjörnens folk ännu drar fram, opåverkat stenåldersmässigt. Någon annan slutsats är faktiskt svår att landa i efter den veritabla tsunamin av vittnesmål, främst från kvinnor men även från män, om en tillvaro där hela skalan av sexuella trakasserier är mer eller mindre vardagligt förekommande.

Det som nu blottats är djupt allvarligt och mycket upprörande. Men när det stormar på sociala medier och känslorna svallar, är det även viktigt med sans och balans i hur problemet ska angripas.

Att regeringen vill visa handlingskraft är naturligt och begripligt. Under intryck av #metoo-kampanjen har jämställdhetsminister Åsa Regnér lovat att ett skarpt förslag om en samtyckeslag ska presenteras innan årsskiftet.

Frågan är dock vad en sådan lag, som stipulerar frivillighet vid alla former av sexuellt umgänge, betyder i praktiken. Den stora stötesten är att i domstol verkligen kunna bevisa att något otillbörligt skett i en intim situation, där varje moment måste kartläggas efteråt av polis och åklagare.

Ofta är det tyvärr bara målsägarens ord står mot den anklagades. Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, är nyktert kritisk och varnar för ett lagstiftande i panik: ”Vi kan inte sänka beviskraven och gå mot ett gatans parlament” (SvD 24/10).

Å andra sidan skulle lagen kunna ha ett angeläget signalvärde. Emellertid är risken för ett besvikelsens slag i luften överhängande och att staten enbart demonstrerar sin handfallenhet i att med lagparagrafer försöka reglera något så intrikat som mellanmänskliga relationer. Vad #metoo i grunden är ett symptom på, är ett haveri i normbildningen.

Ansvaret för att behandla varandra med respekt, att uppföra sig vettigt och anständigt, att ha hygglig inre moralisk kompass, vilar till syvende och sist på oss själva och måste inskärpas redan i tidig ålder.

Det är det enkla och komplexa svaret.

Skrivit i Corren 24/10:

Som Benjamin Franklin uttryckte det: ”Det finns bara två saker som är säkra i livet, skatterna och döden”. Nivån på skatten kan vi förvisso påverka politiskt, men fogden går sällan eller aldrig att helt undvika. Liemannen kan vi definitivt inte smita från. ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”, skaldar Tomas Tranströmer.

Inga uppskov må lämnas, det enda inflytande vi har i sammanhanget är formen för vår eviga vila. Den valfriheten till ett sista personligt uttryck bör slås vakt om, av respekt för individens värde och värdighet.

Som Corren rapporterat om är det också allt fler som önskar andra alternativ än traditionella kyrkogårdsbegravningar med kista och gravsten. Kremering tenderar att bli vanligare. Många åstundar att få sin aska spridd bortom gängse minneslundar på någon särskilt plats som betytt mycket för dem.

Men då krävs tillstånd från länsstyrelsen och reglerna är kanske i strängaste laget. I dagens Sverige hade knappast en ansökan från Robert Louis Stevenson godkänts.

I Sjöresa på landbacken (1878) skriver han: ”Heine ville vila som Merlin under Broceliandes ekar. Själv skulle jag inte nöja mig med ett enda träd, men om skogen vore sammanvuxen som en banyanlund då ville jag bli jordad under själva pålroten, så att mitt blod kunde cirkulera fritt från ek till ek och mitt medvetande spridas över hela skogen och skänka de grönskande spirorna ett gemensamt hjärta och låta dem själva glädjas åt sin egen härlighet och styrka. Och tusende ekorrar skulle svinga sig från gren till gren i mitt vidsträckta mausoleum, och fåglarna och vinden muntert segla över lövhavets böljande vålmar!”

Inget dåligt sätt att kila vidare på, inte sant? Begravningsbyrån Fenix säger sig i Corren den 23/10 kunna erbjuda något liknande genom att exempelvis placera askan under en hugad kunds favoritträd. Glöm det!

Enligt länsstyrelsen är det utanför anvisade begravningsplatser förbjudet att strö askan hur som helst, bland annat får den uttryckligen inte grävas ner i jorden. En stilla undran. Varför? Vilken skada kan lite mänsklig aska rimligen göra naturen?

Av pietetsskäl är det absolut befogat med vissa förhållningsregler. Men en större grad av begravningsliberalism borde nog staten kunna tillåta sina medborgare när vi ändå betalat skatt livet ut.

Skrivit i Corren 13/10:

Biblioteken är en gemensam oas för umgänge med litteraturen och dikten, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. Här bjuds en frihetens öppna port mot nya insikter, vidgade möjligheter, andra världar och horisonter.

Jorge Luis Borges har en i berömd novell liknat universum vid ett oändligt, magnifikt bibliotek i vars labyrintiska boksalar hela existensen ryms, från tidens början till dess ände. En vacker, svindlande dröm om det definitiva, ideala biblioteket. Det må bara finnas som ett gäckande sken på väggen i Platons grotta, men är ingen dum bild av bibliotekets idé som kunskapens och vishetens bastion.

De senaste åren har det dock larmats om att de offentliga biblioteken på många håll i Sverige börjat bli något annat; en fritidsgård och värmestuga för bråkiga ungdomsgäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

Dessutom märks ett ökat tryck från diverse hetsigt politiskt besatta element att försöka diktera villkoren för gallring och inköp på biblioteken i syfte att främja sin egen ideologiska särintresseriktning. ”För allt fler bibliotekarier har hot och hat blivit en del av vardagen”, skrev Anna Troberg i Expressen den 19/9. Hon är ordförande i DIK, fackförbundet för kultur och kommunikation.

I två arbetsmiljöundersökningar har DIK konstaterat ett förvärrat klimat av stök, trakasserier och våld. Självklart förskräckligt, självklart borde bedövande demokratisk enighet råda om att få slut på detta elände och återställa friden på dessa institutioner som utgör en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur. Men icke!

Bisarrt nog har bibliotekstumultet utvecklats till en infekterad stridsfråga mellan höger och vänster i debatten. Eftersom den förra sidan fordrat ordning och lugn, har man på den senare sidan uppenbarligen vädrat något konfliktsökande lurt i sammanhanget.

Ett illustrativt exempel är Roger Mogert (S), kultur- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som i torsdagens SvD slår fast: ”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt”. Herregud. Vilka grupper drabbas hårdast när läsningens och bildningens tempel inte längre försvaras som en fredad zon?

Arma Sverige. Något har hänt med nivån på den politiska diskussionen som inte lovar oss väl.

Skrivit i Corren 4/10:

Bokmässan i Göteborg brukar vara ett lockande vattenhål för oss som gillar bildning och kultur. Jag hade planer på att åka dit, men avstod och spenderade istället helgen på en utflykt till det vackra grevskapet Gränna/Visingsö. Det var trevligt och vederkvickande, precis som jag vill ha det på min fritid.

Stämningen kring årets Bokmässa kändes snarare som motsatsen.

En högerextremistisk blaska som givits plats på mässgolvet för att propagera för hatets och intoleransens idéer, bojkottande författare (jag förstår dom!), politiskt bråk, alternativa protestarrangemang och uppviglande nazister som skulle marschera genom stan på lördagen.

Nej, det där getingboet var inget för mig.

Tydligen var jag inte ensam om den uppfattningen. Publiktillströmningen minskade med 25 procent jämfört med fjolårets mässa. Och besöksflykten innebar naturligtvis att bokförsäljningen gick rejält back. Särskilt de mindre förlagen drabbades hårt ekonomiskt.

De enda som vann på Bokmässan 2017 var väl avgrundshögerns marginalexistenser, som lyckades inkassera enorm uppmärksamhet för sin vämjeliga sak.

Hur kunde det bli så här? Vad är det för tomtar i mässledningen som strulat till det så monumentalt?

Inte undra på att Svenska förläggarföreningens ordförande Eva Gedin ilsknat till: ”Det är väldigt angeläget att få veta hur mässan ska återupprätta det unika, årliga bokevenemang som det varit i 30 år” (DN 3/10).

Frågan är berättigad. Svaret kräver knappast en Einstein. Håll rent från ideologiska knäppskallar och politiska narcissister som bara är ute efter att mucka gräl och stjäla åt sig strålkastarljuset. Dom kan vara kvar på sin digitala lekplats Twitter.

Bokmässan får däremot hemskt gärna vara mer fokuserad på sin egentliga målgrupp – vi som är intresserade av litteratur och tycker det är kul att mötas för att snacka böcker.

Toppmöte i Gränna med den djärve ballongfararen Salomon August Andrée.

Avstod dock från att testa traktens motsvarighet till McDonalds.

Skrivit i Corren 11/8:

Den 21 januari 2002 mördades den 26-åriga Fadime Sahindal i Uppsala. Det var ett brutalt dåd, utfört av hennes egen far i kallt blod. Han avlossade två pistolskott mot henne, den ena kulan träffade pannan, den andra käken. Fallet fick stor medial uppmärksamhet och utlöste en intensiv debatt om hedersvåldet.

Fadime Sahindal hade själv försökt väcka medvetenhet om detta hemska fenomen medan hon ännu levde. Bara några månader innan hon sköts ihjäl hade hon vittnat om sina erfarenheter på ett seminarium i riksdagen. Som sjuåring flicka kom Fadime från Turkiet till Sverige med sin kurdiska familj. Den turkiska statens diskriminerande politik mot kurderna är ökänd, men för Fadime blev Sverige ingen fristad. Istället kom familjen att stå för förtrycket.

Manliga släktingar förföljde, hotade och trakasserade henne; de avskydde att hon vägrat bli bortgift med en kusin, hade en svensk pojkvän och anammat en västerländsk livsstil i strid mot traditionen. Dessutom hade hon mage att offentligt berätta om hur hon behandlats.

Fadime ansågs ha vanhedrat hela sin släkt. Det enda sättet att tvätta bort skammen var låta henne att möta döden, hävdade fadern när greps av polisen strax efter mordet (han dömdes sedan till livstids fängelse).

Fadime Sahindals öde blev en larmklocka. Men ändå inte. På tioårsdagen av mordet 2012 summerade advokat Elisabeth Massi Fritz – specialiserad på hedervåld – samhällets insatser som tragiskt otillräckliga: ”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?” Ett deprimerande facit.

Nu, ytterligare dryga fem år senare, har jämställdhetsminister Åsa Regnér tillsatt en utredning för att kartlägga hedervåldet. Det är ju bra, fast varför så förbluffande senkommet? Som styrkebevis på regeringens helhjärtade (?) engagemang är det heller inte särskilt imponerande. Varför har kraftfullare åtgärder uteblivit mot hedersvåldets förbannelse i detta land där knappt någon politiker eller debattör kan ta till orda i något ämne utan att samtidigt intyga att de är svurna feminister?

Mycket handlar tyvärr om rädslan att trampa snett och riskera anklagelser om att underblåsa rasism, befästa etniska stereotyper, gynna SD. Röster på vänsterhåll har dessutom – om de inte föredragit att tiga i frågan – tenderat att blanda bort korten om hedersvåldet genom att skylla på allmänna patriarkala strukturer (minns Gudrun Schymans beryktade talibantal) och socioekonomisk utsatthet i invandrartäta förortsområden.

Men de facto handlar det om ett medeltidsmässigt klantänkande, en skam- och hederskultur som förvägrar kvinnor individualitet, självständighet och frihet. Förra årets hedersrelaterade skörd var, enligt en färsk uppskattning av Länsstyrelsen i Östergötland, minst tio procent av alla mord i Sverige och en tredjedel av allt våld mot närstående. 2016 släcktes tio kvinnors liv, precis som Fadimes, i hederskulturens namn.

Hur många måste dö 2017?

Skrivit i Corren 8/8:

Troligen måste man vara en ouppkopplad ensling, boende i en fuktdrypande grotta långt ute till skogs, för att ha undgått ämnet på allas läppar och skärmar. Ni vet vad jag menar: skandalen med stort S som skakat Sverige de senaste dagarna.

Nej, inte den där om regeringens härdsmälta till krishantering av IT-läckan på Transportstyrelsen som äventyrat rikets säkerhet. Utan förstås avslöjandet om den förre så uppburne ex-finansministern Anders Borgs herostratiskt ryktbara fylleslag på ett skärgårdspartaj.

Medan promillehalten rusade i blodet flashade han sitt könsorgan, tog män i skrevet och krävde snoppmätning, vrålade ”slampa” och ”hora” till närvarande kvinnor. Vad säger detta om Anders Borgs karaktär bakom fasaden? In vino veritas… Grovheten i beteendet är lika anmärkningsvärd som oförsvarbar.

Efter att anonymiserade uppgifter börjat cirkulera i media om händelsen, trädde Borg fram på sitt öppna Facebook-konto. Han sade sig fått en ”blackout”, men hört att hans uppförande varit ”mycket olämpligt” och bad ångestfullt de inblandade om ursäkt.

Därmed var lavinen i rullning. Anders Borg hade gjort sig till en jagad fyllevärsting, fri att korsfästa för alla och envar på vartenda nätforum. I upphetsningen beslöt polisen till och med att upprätta en anmälan om brottsmisstanke mot honom.

Men vad vet vi egentligen? Inga hårda fakta finns hittills som bekräftar vad Borg skulle ha gjort sig skyldig till. Hur packad och odräglig var han? Sanningen får sökas hos dem som var på den aktuella festen i skärgården. Som alltså var en privat tillställning och Borg är förvisso en känd profil knuten till näringslivet, men han är inte politiker längre.

Detta är inget försök till att ärerädda eller urskulda honom, nix! Däremot kan möjligen en fundering vara på sin plats. Kunde inte Borgs eventuella synder i det här fallet förblivit en sak mellan honom och de direkt berörda?

Måste vi nödvändigtvis backa åter in i medeltiden där allt redovisades på torget, inga enskilda vrår fanns och den järnhårda offentliga kontrollens hot om social ostracism var ständigt överhängande? Räcker inte den privata skammen och egna ruelsen, som kan vara ett nog så smärtsamt straff?

”Ågren kommer närmre, bankar på min dörr / Ågren vägrar gå, hjärtat blör”, sjöng Cornelis Vreeswijk som efter flitigt umgänge med flaskan hade gedigna erfarenheter på området.

Anders Borg har redan fått betala ett kännbart pris: fläckad personlig heder och de tunga uppdragen i såväl Kinnevik som storbanken Citi är historia.

”Gå nu och synda inte mer”, sa Jesus till de moraliskt felande människor som kom till honom. Erbjudandet om nåd och barmhärtighet är ett centralt ideal i den kristet humanistiska kulturtradition som vårt land ändå bygger på. Vad erbjuds i de sociala mediernas tidevarv av digitala folkdomstolar?