Skrivit i Corren 25/11:

Svenska Akademien står i särklass som kulturinstitution. Det kan vi sedan 1786 tacka Gustaf III för. Klokt och framsynt skapade monarken henne (ja, Akademien är en hon) som helt oberoende och självförsörjande – detta för att skydda den kulturfrämjande uppgiften från att korrumperas av staten, den politiska maktens nycker och lättflyktiga ideologiska eller kommersiella särintressen.

Ledamöterna har formellt enbart att rätta sig efter de av kungen skrivna stadgarna och devisen ”Snille och smak”. Men med frihet följer ansvar.

Veckans stora #metoo-relaterade avslöjande om Kulturprofilen, som under åratal ogenerat utnyttjat sin position i Akademiens omedelbara närhet till notorisk och systematisk sexjakt på kvinnor, ställer knappast denna upphöjda skara i särskilt ansvarsfull och smaklig dager.

Kulturprofilen har omhuldats och gynnats, trots att hans slemmigheter inte direkt varit okänt stoff på Stockholmsparnassen. Till och med jag, som endast rört mig där ytterst perifert och sporadiskt, visste.

Men vidden, grovheten! Offrens vittnesmål är fullkomligt chockerande. Hur har detta kunnat fortgå i decennier? Varför krävdes krigsrubriker i media innan De Aderton förmådde klippa banden till Kulturprofilen?

Akademien må vara en hon. Dock stinker det unken grabbklubb för neandertalare om denna bedrövliga historia.

Pressmeddelandet som Sara Danius släppte efter krismötet i torsdags tyder även på en rent tragiskt mellanmänsklig dysfunktionalitet i kretsen: ”det (har) under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem”.

Det är unikt blottande, närmast katharsiska ord från denna slutna olympiska församling. Jag tror aldrig det nakna offentliggörandet skett utan Sara Danius.

Jag tror heller aldrig det blivit något genomgripande beslut om internt räfst och rättarting kring Kulturprofilens skador på Akademien utan Sara Danius.

Hon valdes in 2013, blev ständig sekreterare 2015 – den första kvinnliga någonsin på detta mäktiga, tongivande ämbete. Vilket passande rendezvous med ödet. Ska Akademien kunna spela den positivt inflytelserika roll som Gustaf III avsåg för svenskt kulturliv, är uppryckning och förnyelse nödvändigt med jämna mellanrum.

Det hör till Akademiens styrka att hon också förmått det, trots flera nedgångsperioder och skandaler. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirséns svårartat reaktionära litteratursyn höll på att göra henne till en irrelevant driftkucku vid förra sekelskiftet. Efterträdaren Erik Axel Karlfeldt räddade skivan så att den traditionstunga damen kom i takt med tiden igen.

På ett liknande vis blev Horace Engdahls ledarskap en friskhetens fläkt efter att föregångaren Sture Allén i Rushdieaffären skämt Akademiens namn och rykte. Nu har Sara Danius av allt att döma tagit ett fast, välbehövligt kommando. Fönster måste öppnas, den gamla sexistiska surdegen kastas ut.

Ty Svenska Akademien är ju faktiskt en hon. Och det förpliktigar.

Skrivit i Corren 17/11:

När Ingrid Dahlberg var VD för Stiftelsen Ingmar Bergman försökte hon ragga privata sponsorpengar till bevarandet av den världsberömde filmskaparens konstnärliga arv. Resultat: noll kronor. ”Det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi pratat med säger dessutom att Bergman inte passar in i deras profil”, suckade hon.

En tragisk iakttagelse av företagssfärens begränsade bildningshorisont, men spelar det någon roll om börsbolagens högdjur skyr det kulturella fältets salonger?

För några år sedan noterade kulturjournalisten Jan Gradvall: ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion”.

Äldre stammens direktörer var annorlunda, ännu präglade av den klassiska borgerliga fostran som förr var självklar. Till dem hörde Handelsbankens legendariske chef Jan Wallander, som till skillnad från sina konkurrenter aldrig behövde tigga några statliga stödmiljarder när den övriga svenska banksektorn stod på ruinens brant i 90-talets början.

Publicisten Bo Strömstedt skrev: ”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Den som tvivlar på de sköna konsternas betydelse torde ha skäl att fundera ännu ett varv. Om det brister i dagens svenska näringsliv, är heller inte tillståndet inom den nuvarande politikerkåren så värst imponerande. Olof Palme var en briljant retoriker som hämtade mycket av sin inspiration ur litteraturens mästerverk. Samma sak med Göran Persson. När man hör Stefan Löfven är frågan om han någonsin öppnat en bok.

Det hade dock Fredrik Reinfeldt. Under sin statsministerperiod redovisade han Camilla Läckberg som sin favoritläsning på semestern, vilket i europeiska kulturländer som Frankrike eller Tyskland omedelbart skulle göra honom seriöst ifrågasatt som kvalificerad för högre ämbeten.

För att inte tala om vad konsekvenserna där skulle blivit om en partiledare klappat igenom som KD:s Ebba Busch Thor i torsdagens Aktuellt. Hon förordade en nationell litteraturkanon i skolan, inte minst för nyanlända barns skull. Men avslöjades själv inte kunna identifiera författarna till Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen – samtliga epokgörande verk i svensk skönlitteratur.

Att varken ha koll på Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren och samtidigt göra anspråk på att styra riket? Det är faktiskt ett problem.

Ett land med en offentlighet av makthavare utan djupare orientering i kultur och humaniora ger inte bara en sämre, ytligare och mindre insiktsfull samhällsdebatt. Det är som att befinna sig ombord på ett oceangående fartyg med en besättning av söndagsseglare som inte förstår elementens komplexitet. Hur välgrundade blir då besluten som tas om kursen, särskilt i hårdare väder?

Skrivit i Corren 31/10:

Det blev en kulturutflykt de luxe jag aldrig glömmer. Förra sommaren, en solvarm julidag, var jag i Vadstena för att se den fina utställningen om prins Eugens Östergötland. På slottet hängde ett trettiotal verk, några inlånade från Waldemarsudde, vilka samtliga skildrade vårt intagande östgötska landskap som denne kunglige konstnär älskade så mycket.

Att i verkligheten få närstudera berömda målningar som Jagande skyar (1930-35) och Det regnar på Omberg (1925) var en sann njutning. Upplevelsen skulle dock strax få vass konkurrens.

På väg åter till Linköping, en bit bortom Motala och Borensberg, råkade jag köra förbi en stor lada intill Göta kanal. ”Museihuset” stod det skyltat på väggarna.

Inte hört talas om innan. Nyfiken som jag är, kunde jag förstås inte låta bli att vända bilen, parkera och kolla.

Oj, oj. Målarprinsen i all ära. Men detta! Det var som att stiga in i Aladdins grotta. Var ska man börja? Mina ögon blev stora som tefat när jag inledningsvis förevisades en samling ultracoola veteranbåtar.

Juvelen i kronan var en högteknologisk motorraritet anno 1929: Sterling Coast Guard Special, 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Tidigare ägare? Den mytiske finansfursten Ivar Kreuger himself. Motorn hade suttit i hans salongsjakt Loris.

Och sedan, i andra delen av byggnaden, öppnades en väldig skimrande skattkammare av leksaker för mig att gå på upptäcktsfärd i. Jag har inte skådat maken.

Där fanns mängder av dockor. Där fanns oändliga rader av läckra bilar från Dinky Toys, Corgi, Lemeco och allt vad fabrikanterna hette. Där fanns en överväldigade dröm till modelljärnväg, anrikt Märklin, ett helt 1900-tal av olika lok och vagnar som rullade runt på de små spåren. Exempelvis ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget.

Jag fångade upp ett ursnyggt gammalt svart lokomotiv, lyfte det försiktigt och höll i handen vad som på 1930-talet motsvarade en årslön för vanliga knegare. Inga billiga grejer att leka med, precis.

Museihuset i Ljung gjorde mig lyrisk, det erkänner jag utan omsvep. Vilken fantastisk och otippad attraktion mitt på östgötaslätten!

Museihuset är en privat skapelse med Hans Vaernéus som drivande kraft. Han är nu 75 år och vill, vilket Corren berättade igår, dra sig tillbaka. Förgäves har han försökt finna någon att lämna över sitt unika livsverk till.

Intresset Vaernéus mött från Linköpings kommun, länsmuseet och liknande instanser att bistå honom har tyvärr varit svalt. Troligen därför att förståelsen för samlingarnas kulturhistoriska värde och betydelse är ringa. Båtar, motorer, leksaker?

Visst, kanske småkul, men är det verkligen någonting viktigt när allt kommer omkring? Man kan lika gärna fråga sig om det är viktigt med konst och poesi. Vi dör inte utan det.

Men vilken fattig, trist och själlös tillvaro! Med en öppen kultursyn är det inte heller svårt att förnimma poesin i en Sterling Coast Guard Special eller i en tidig, välvårdad Märklinmodell – alls ej väsensskild känslan som ryms i en målning av prins Eugen. Faktiskt!

Tragiskt vore om Museihuset försvann och dess underbara innehåll skingrades. Östergötland skulle förlora en pärla, sällsynt i sitt slag.

Nödproviant för höstens uthärdande i Linköping.