Skrivit i Corren 13/2:

Gud gav Adam och Eva allt som behövdes för att leva det goda, bekymmersfria livet i Edens lustgård. Ormen gjorde slut på det genom att fresta med den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Syndafallet var ett faktum.

Adam och Eva förvisades från den paradisiska slappartillvaron och tvingades börja arbeta i sitt anletes svett för att klara skivan. Det har varit människans kärva lott sedan dess. Slit och släp dagarna i ända!

Undra på att drömmen om att hitta tillbaka till Edens lustgård med dess eviga gratisluncher aldrig övergivit oss. Vi finner den bland annat återspeglad i kommunismens utopi om det klasslösa samhället.

Karl Marx tyckte uppenbarligen att den brittiska godsägaradeln lyckats bäst i att återskapa paradiset på jorden.

När kommunismen förverkligats skulle nämligen varenda kotte leva ungefär som aristokraterna i TV-serien Downton Abbey och enligt Marx sorglöst kunna ”göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker”.

Idéhistoriskt ligger tanken om medborgarlön i samma förföriska fåra. Staten garanterar en basinkomst åt alla som lättar den gråa vardagens krav och bördor. Visst låter det toppen?

I Finland har nyss ett sådant försök avslutats. Det internationella intresset har varit väldigt stort. 2000 slumpvis utvalda arbetslösa finländare fick 560 euro (cirka 6200 svenska kronor) skattefritt varje månad i två års tid.

Basinkomsten påverkades inte av andra bidrag i övrigt, ej heller om någon jobbade, mycket eller lite. Syftet var att dels att effektivisera socialskyddet, dels att fungera som en trygghetsstimulans till att exempelvis våga starta eget eller pröva vägar till andra former av sysselsättning.

Men enligt den första utvärderingen av experimentet, offentliggjord förra veckan, kom inte fler i arbete. Däremot mådde mottagarna av basinkomsten bättre än vanliga bidragstagare. Föga överraskande, kanske.

Gud stod generöst för notan i Eden. Den engelska 1800-talsöverklassens lilla privilegierade krets hade ärvt sina förmögenheter och deras egendomar sköttes av en armé av tjänare. Hur motsvarade lyxiga välstånd skulle åstadkommas för alla och envar att njuta av under kommunismen kringgick Marx med tystnad.

Eftersom han var ateist räknade han troligen inte med att Gud skulle räcka ut en hjälpande hand på det finansiella planet. Svaret förblir en gåta. Kommunismen har också gjort total bankrutt varenda gång ideologin testats i verkligheten.

Villkoret för den villkorslösa basinkomsten är dock tydligt: eftersom pengarna inte dimper ner i en magisk påse från Gud där heller, måste ständigt någon annan förmås att arbeta i sitt anletes svett för att försörja dem som tar det piano, fiskar, filosoferar och mår fint.

Men hur bra skulle du må, om det var du som fick jobba och betala kalaset? Systemet hade snart varit konkursfärdigt, såväl moraliskt som praktiskt ekonomiskt. Raseras drivkrafterna till arbete och egen försörjning blir det inte mycket odlat på åkrarna och endast fattigdom återstår i riklig mängd att fördela.

Sorry, Edens lustgård är stängd för oss. Men genom flit och strävsam lunk kan vi bygga en ganska hygglig tillvaro ändå, inte sant?

Skrivit i Corren 25/1:

”Och regnet faller, och regnet faller… / Jag tänker på dig i mörkret, mitt barn / Höga är bergen och djupt är havet / Mitt hjärta är trött och längtar tungt / Och regnet faller, och regnet faller…”

Raderna (i min översättning från tyskan) är ur sången Und der Regen rinnt, skriven av Ilse Weber i koncentrationslägret Theresienstadt och uttrycker saknaden efter sonen Hanuš. Hon hade sänt honom i säkerhet utomlands strax innan krigsutbrottet 1939, när situationen i det naziockuperade Tjeckoslovakien blev allt omöjligare.

Hanuš kom först till England, sedan till Sverige och undgick således Förintelsen. Resten av familjen deporterades 1942 till Theresienstadt (Terezín på tjeckiska), i nazisternas cyniska propaganda framställt som ett judiskt ”mönstergetto”. Ilse Weber var en av många judiska musiker, poeter, författare och konstnärer som försmäktade i denna uppsminkade helvetets förstation till gaskamrarna.

Sångerna hon och andra kompositörer skrev i fångenskapen tolkades 2007 av Anne Sofie von Otter på albumet Terezín/Theresienstadt, som även inkluderar den gripande Und der Regen rinnt.

Jag hoppas höra den på söndag, då Anne Sofie von Otter och Östgöta Blåsarsymfoniker högtidlighåller Förintelsens minnesdag med en konsert i Linköping. Gå gärna dit, för framtidens skull. Snart finns inga överlevande offer kvar från Hitlers ”slutgiltiga lösning” som kan vittna om det ofattbara. Ansvaret för att inte glömskan ska segra blir därmed enbart vårt.

Judehatet försvann inte med naziväldets undergång i andra världskriget. Antisemitismen frodas ännu såväl i Sverige som i övriga världen, och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna.

Förintelsen visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran av en upprepning.

Hösten 1944 skickade nazisterna Ilse Weber vidare till Auschwitz-Birkenau i Polen. Hon blev en av 6 miljoner människor som tvingades plikta med livet för att Hitlerregimen ansåg de skyldiga till det oförlåtligaste av brott: att vara född jude.

”Varför är du så långt bort, mitt barn? / Och regnet faller, och regnet faller… / Gud själv skilde oss åt, mitt barn / Du skall inte se lidandet och eländet / inte gå på steniga gator / Och regnet faller, och regnet faller… / Du har väl inte glömt mig, barn?”

Skrivit i Corren 23/1:

Det var en gång i Sverige när tecknade serier dömdes ut som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem” (psykiatern Nils Bejerots formulering). Jag minns tydligt barndomens 70-tal när Stålmannen, Fantomen och Kalle Anka ansågs vara kommersiellt, förråande skräp som hotade att skada vår uppfostran och utveckling.

Samma moralpanik slog till när rollspelsvågen drabbade Sverige i mitten av 80-talet. Gravallvarliga experter varnade för att vi ungdomar riskerade att fastna i en sluten, destruktiv fantasivärld.

Att lyssna på flummig reggaemusik var i början också ytterst suspekt, då Bob Marley & Co glorifierade marijuanarökning och därför som ett brev på det forna postverket skulle dra in oss i drogmissbrukets bottenlösa träsk.

Nu har vi fått en kulturminister som är en hängiven diggare av både serier och rollspel, samt har en imponerande samling rastaflätor på huvudet (japp, hon har erkänt att hon i yngre år testat cannabis).

Om något torde utnämningen av Miljöpartiets Amanda Lind slutgiltigt bevisa att mitt gamla folkhemskt gråa, sippa och foträta DDR-Sverige är dött och begravet.

Det är väl bara Sverigedemokraterna som drömmer om att vrida tiden åter till detta deras svårartat romantiserade sjunkna, trångsynta och syrefattiga Atlantis. Det är också bara SD som högprioriterar kulturpolitiken, oroande nog.

För dem är erövringen av kulturens kommandohöjder av essentiell betydelse i partiets strävan mot ett nationellt likriktat och homogeniserat Sverige. Övriga partier verkar främst betrakta kulturen som en söndagsrock, alternativt ett instrument för att främja hälsa, jämställdhet, ekonomiskt tillväxt eller något annat välvilligt mål i största allmänhet.

Socialdemokraten Bengt Göransson, den siste kulturministern av intellektuellt format vi hittills haft, sa i en intervju häromåret:

”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig… Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad. Det är inte säkert att den som läser böcker blir gladare, tvärtom eftersom böcker problematiserar och visar oss den komplicerade verklighet som vi lever i”.

Jag skulle önska mer av den frisinnade inställningen bland dagens politiker, så långt från SD:s unkna kultursyn man kan komma. Vågar vi hoppas att Amanda Lind är kvinnan av rätta virket?

Skrivit i Corren 31/12:

Han var det förnuftets röst i oförnuftets tid, Amos Oz. Nu finns han inte längre bland oss. Beskedet om den briljante israeliske författarens bortgång kom i fredags.

Vilken besk, sorglig avrundning – närmast symbolisk faktiskt – på detta lugubra 2018 som fört tanken till William Butler Yeats klassiska diktrader: ”Turning and turning in the widening gyre / The falcon cannot hear the falconer; / Things fall apart; the centre cannot hold”.

Inte heller i år fick Amos Oz det Nobelpris i litteratur han så länge förtjänat. Mottagare av världens finaste kulturella utmärkelse blev ingen, på grund av den skandaldrabbade Svenska Akademiens förskingrade trovärdighet som domare över snille och smak.

Frågan om litteraturpriset kan delas ut 2019 är ännu öppen, lika öppen som vilken sorts regering Sverige eventuellt kan få efter nyårshelgen eller om det blir extra val framåt våren.

Hundraårsjubileet av den allmänna och lika rösträttens införande i vårt land kunde nog fått en bättre inramning, än partiernas demonstrativa uppvisning i kollektiv oförmåga att förvalta det resultat som väljarkåren i god demokratisk ordning levererade i september.

Bristen på ledarskap och mognad bland dem som gör anspråk på den politiska makten kontrasterar skarpt mot den saklige, lugne och till resonligheten vädjande talmannen Andreas Norlén.

Om han föreslår sig själv till statsminister och regeringsbildare tror jag att få ute i folkdjupet skulle ha några större invändningar. P4 Östergötland utsåg Peter Trygg, ostgeneralen i spetsen för protesterna mot Arlas huvudlösa flytt av Boxholms ost till Jämtland, som ”Årets östgöte”.

Med den titeln upptagen (och inget fel i det, all heder åt Trygg) ber jag att istället få utse Andreas Norlén från Norrköping till ”Årets svensk”. Motivering: för hans förebildliga, tålmodiga agerande som gett riksdagen ett vuxet ansikte under en period när parlamentet annars riskerat att hamna i vanrykte som en helt föräldrafri sandlåda.

Måtte partierna skyndsamt skärpa sig. Omvärldssituationen inför 2019 är full av järtecken som kräver att åtminstone Sverige står stadigt.

”The best lack all conviction, while the worst / Are full of passionate intensity”, skaldade Yeats varnande vidare i det ovan citerade poemet The Second Coming anno 1919.

Påminner det inte läskigt om idag när vi ser hur den liberala demokratin utsätts för grumliga populiströrelsers allt hårdare tryck, när EU knakar i fogarna och Storbritannien går mot Brexitkaos, när den auktoritära internationalens adrenalinstinna hannar som Putin och Trump härjar i ödesdiger armkrok på scenen?

Amos Oz var en envis försvarare av den civilisatoriska mittpunkten, som nu hotar att sönderslitas av polariseringens malströmmar. Var som honom, res motstånd, låt det inte ske.

Skrivit i Corren 24/12:

Mer än något annat är julen familj och gemenskap. Sinnebilden för det perfekta firandet är långdansen genom släkten Ekdahls praktfulla 1800-talsvåning, pyntad enligt konstens alla regler, i Ingmar Bergmans färgsprakande filmgobeläng Fanny och Alexander. Han satte ribban högt där, den gamle demonregissören.

För många av oss vanliga dödliga ligger kanske Tommy Cosmo’s dråpliga julfrossande i mat och dryck hemma hos svärföräldrarna (”Torsten, mera borsten!”) i Ulf Lundells 70-talsroman Sömnen närmare verkligheten.

Men oavsett, vårt behov av att jaga bort midvinterkylans mörker tillsammans i fest, värme och överdåd är konstant och har så varit sedan långt tillbaka i hednisk tid.

Människan är en social varelse, julens umgänge kring dignande bord medan frosten biter hårt vid husknuten är en hoppets sällskapsritual. Vi söker oss till varandra i väntan på nåden av ljusets återkomst och förnyar våra löften om mildhet, generositet och vänskap inför det kommande året.

Enligt den kristna traditionen är en frälsare född denna helg som påtar sig våra synder i vetskapen om vår ofullkomliga natur. Villkoret är att vi måste tro på kärleken, sträva efter att göra bättring och försöka älska vår nästa som vi älskar oss själva. Det är lika mycket ett religiöst budskap som ett civilisatoriskt.

Vilken religion vi än har eller inte har, vilken politisk ideologi eller filosofisk hållning vi än bekänner oss till, är vi skyldiga att i en anda av godhet värna toleransens och medmänsklighetens ideal – fundamenten varpå friheten och tryggheten i varje värdigt samhälle vilar. Må vi ständigt ha detta i åtanke.

Må vi även öppna våra hjärtan för alla dem som av olika anledningar är drabbade av ofrivillig ensamhet under julhelgen. I statsindividualismens Sverige, med flest singelhushåll i världen, är inte det så få som saknar en självklar inbjudan från vänner och anhöriga (om de ens har några) att fira julen hos. Istället för glädje, hopp och gemenskap är deras hjärtskärande lott utanförskapets gnagande tomhet och sorg.

Vägg i vägg med just dig, just nu, kan sitta en människa med övergivenhetens bultande värk i bröstet. Ty vad gör mer ont än att lida isoleringens tvång på julen?

Låt den ensamme komma in! Bryt ditt eget bröd med henne eller honom. Stöd civilsamhällets organisationer vars eldsjälar anordnar mötesplatser och aktiviteter för julens glömda och allena. Sprid förtröstan!

En finare, välbehövligare gåva kan du inte ge.

Skrivit i Corren 18/12:

Varje år den 24 december sedan 1975 har filmen Karl-Bertil Jonssons julafton, ljuvligt tecknad av Per Åhlin, sänts på SVT. Tage Danielssons sedelärande saga om den 14-årige Karl-Bertil som Robin Hood i tomtekläder är en folkkär moralitet som också blivit teaterpjäs (en uppsättning av Henrik Dorsin spelas nu på Scala i Stockholm).

Tage Danielsson var själv vänsterhumanist, men hans historia är i grunden en tradering på det traditionellt borgerligt kristna barmhärtighetsbudskapet. Vi som är hyggligt bättre bemedlade har en skyldighet att visa omsorg om våra mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Den tanken blir särskilt brännande i juletidens glittrande överflöd, på något sätt bör vi dela med oss från våra dignande bord till samhällets olycksbarn. Det är vad Tage Danielsson vill påminna oss om, oavsett vad man må tycka om Karl-Bertils radikala Robin Hood-metod att idka välgörenhet.

Generationer har sett Karl-Bertil Jonssons julafton, ursprungligen en novell som Linköpings store son skrev för boken Sagor för barn över 18 år (1964), och berättelsen har snarare blivit än mer aktuell med tiden. Då var fattigdomen inte lika synlig som idag när vi stöter på luggslitna tiggande EU-migranter i gatuhörnen.

Deras tillvaro är inte värdig, tiggeri är ingen hållbar väg till försörjning, men de finns likafullt här och ger oss dåligt samvete. Eller skapar sådan irritation i en utpräglat burgen kommun som skånska Vellinge, att lokalpolitikerna där nu fått Högsta förvaltningsdomstolen på sin sida för att med stöd i ordningslagen förbjuda tiggeri vid avgränsade platser.

Därmed etableras en praxis som andra kommuner kan följa efter. Beskedet har exempelvis välkomnats i min egen halländska uppväxtkommun Kungsbacka, symptomatiskt nog också en av landets rikaste och allt detta i samma veva som julfirandet står för dörren! Tajmingen är milt uttryckt osmaklig.

Jag undrar verkligen vad Tage Danielsson skulle sagt.

Visst, tiggeri är inte vackert och det förekommer kriminella nätverk som cyniskt exploaterar dessa utsatta människor. Men då ska de brottsliga människohandlarna sättas dit.  Att förbjuda bort tiggarna bara för att vi inte längre orkar se dem är knappast en direkt kristlig lösning.

Jag slår ner mitt tält vid älven, låter allting flyta förbi.
Tänder en eld mot kylan. Läser poesi, lyssnar på Charlie Parker.
Det är aldrig för sent att bli en dharmaluffare i livet.