Skrivit i Corren 26/3:

Det råder verkligen ingen brist på elände som coronavirusets härjningar ställt till med. Vem kunde väl tro att 2020-talet skulle börja med en ruskig pandemi av denna förödande magnitud?

Men ta mig sjutton om det inte finns en välsignelse medskickad i förbannelsen också.

Jag syftar självfallet på återupptäckten av den dolda kraft som finns i tristessen. För att smittspridningen ska bemästras är vi ju rekommenderade till social distans, arbete hemifrån i möjligaste mån och karantän för riskgrupper. Det dröjde naturligtvis inte länge innan många började klaga över rastlöshet i isoleringen.

Ledan är dock inte odelat negativ, den kan vara din vän. Om du slipper springa ut, ävlas och fånga dagen, tag istället vara på värdet i att låta dagarna dämpat flyta och leva utom tävlan, i tillvarons sidoljus. När världens varvtal saktats ner, ges en frist att göra den större, i det mindre och i det inre.

”Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorts fantasier och egensinniga sysselsättningar”, skrev Gunnel Linde i boken När mamma var mamma (1993). Linde tillbringade åtskilliga timmar ensam hemma under uppväxten och blev av sin mamma stimulerad att använda tiden till att rita, skriva och hitta på berättelser.

Ur långtråkighetens magi föddes Lindes författarskap med prisade barnböcker som Den vita stenen (1964, förlaga till den lika underbara TV-serien på 70-talet).

”Att ha lite tråkigt påverkar inte bara barns kreativitet, utan även vuxna mår bra av det”, menar den brittiska forskaren Teresa Belton. För några år sedan skrev hon i Sydsvenskan om baksidan av den digitala epokens överflöd av snabbåtkomlig, ständig underhållning via datorer, mobiler och sociala medier.

”Vi slipper tänka egna tankar och behöver aldrig vara bortkopplade, för med prylarna kan vi fylla varenda sekund med stimuli. I gengäld går vi miste om stillhet, iakttagelser och egna tankeflöden som skapar en annan förbindelse till världen”.

Författaren Pär Rådströms liv blev tyvärr kort, han dog 1963 endast 38 år gammal. Men han nyttjade sin stund på jorden väl, var enormt produktiv och efterlämnade en fantastisk romanskatt (Ärans portar, Sommargästerna, Översten, Mordet, med flera).

”Huvudskälet till varför jag skriver är den leda jag känner”, förklarade han i radio 1959 och hävdade att ledan hjälpte honom att se klart. Tristessen tjänade inte bara som kreativt smörjmedel.

Enligt Rådström hade den en viktig samhällelig funktion som motgift till doktriner, underkastelsens konformitet, människans eviga frestelse att ryckas med av massrörelsers populistiska appeller. ”Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

Skrivit i Corren 19/3:

Fortfarande snuvig efter en segdragen förkylning tar jag mitt medmänskliga ansvar i dessa prövningens tider och håller distansen. Någon allvarligare nöd går det inte på mig. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån och matvaror levereras till dörren.

Som novisen vid spisen försöker jag vidga mina gastronomiska färdigheter i den store hovtraktören Tore Wretmans anda, kökskonstens renässansman som – bland mycket annat – introducerade grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och avokado på våra svenska bord. Hans klassiska komposition lövbiff prins Bertil (fylld med dijonsenap, hackad lök och ädelost) lyckades jag nyligen ganska hyggligt att tillreda i stekpannan.

Värre är det med aptiten, när nyhetsrapporteringen börjar bli svår att skilja från Bergmanrullen Det sjunde inseglet. Oron över coronapandemins framfart gnager, om än inte direkt för egen del så för äldre släktingar och vänner som tillhör smittspridningens sårbaraste riskgrupper.

I den närmaste kretsen står vi i daglig telefonkontakt, kollar att alla mår bra, har förråden fyllda, organiserar hjälp med att handla till dem som behöver och inte själva kan. Vid porten till min trappuppgång finns nu också en lista över biståndsvilliga grannar att ringa för den som är rekommenderad att stanna inne och inga andra har att be om ett handtag med livets nödtorft.

Ett utmärkt initiativ av gemensam solidaritet i civilsamhället. Efter förmåga har samtliga av oss en skyldighet att dra våra små, men ändå betydelsefulla, strån till stacken under denna hemska kris som vänt vardagen upp och ner.

Att vara tvungen till fysisk isolering i sitt ombonade hem är i längden drygt naturligtvis, trots den digitala världens alla möjligheter till arbete, socialt nätverkande och förströelse. Mer tid att läsa tjocka romaner som annars dammar i hyllan är förvisso inte dumt, och att leka Tore Wretman har nog sin charm.

Men det bästa sättet att skingra tankarna medan skymningen faller tungt utanför fönstret tackar jag John Spilsbury för. Han var en brittisk gravör och kartograf som under 1700-talet kom på den förträffliga idén att tillverka pussel.

Lägga pussel har jag inte gjort sedan barnsben. Men så råkade jag häromåret hitta ett gammalt coolt 70-talspussel med Björn Borg som motiv. Det frestade en tennisfantast som mig i fingrarna. Jag blev helt såld. Att pussla var en överraskande rolig och avkopplande sysselsättning, konstaterad finfin hjärngymnastik lär det vara också.

Känslan det är att klara sitt första tusenbitarspussel går heller inte av för hackor, kan jag lova. Testa själva! Det är en äkta analog hobby, lika gripande som meditativ. Om inte annat lär man sig att aldrig ge upp. Stundtals kan det verka hopplöst, men bitarna kommer på något vis på plats till slut ändå.

Hemma hos pappa i Alingsås hittade jag ett nygift kungapar att pussla ihop. 200 ordentliga träbitar av märket Kärnan från 70-talet som fortfarande var i toppskick. En trevlig kväll vid bordet blev det.