Ett mirakel, säger EU:s utvidgningskommissionär G&ünther Verheugen om den senaste tillökningen i EU-familjen.Misslyckandet Cypern må vara en plump i protokollet, annars är det inte svårt hålla med honom.

Att EU förmått ro i land den största och mest komplicerade utvidgningen i unionens drygt 50-åriga existens är faktiskt något av ett under. Det kan inte ens den demoraliserande debatten om de diskriminerande övergångsreglerna skymma.

I morgon växer EU från 15 till 25 medlemsstater, unionen kommer därmed att expandera till att även omfatta länder i Öst- och Centraleuropa. När den östra och västra halvan av vår kontinent förenas, är det en historisk händelse av monumentala mått. Drömmen om ett enat Europa håller på att realiseras framför våra ögon.

Det är en vision som levt starkt i det europeiska medvetandet ända sedan Romarrikets fall. Det romerska imperiet omfattade, när det var som störst, hela den då kända världen. Och vad som fanns utanför dess gränser, var från Roms horisont inte mycket att bry sig om.

På grund av politiska och administrativa problem klövs jätteriket i två halvor år 395 e Kr; en västlig del med säte i Rom och en östlig med Konstantinopel som huvudstad. Västrom föll emellertid snabbt sönder. Spiken i kistan hamrades in år 476 när den siste kejsaren Romulus Augustulus avsattes av den germanske stamhövdingen Odovakar (men Östrom, eller Bysans, överlevde till 1453, då turkarna tog över ruljansen).

Genom seklernas gång har olika härskare försökt samla ihop resterna av det romerska imperiet igen. Först på plan var frankerkungen Karl den Store, som under slutet av 700-talet erövrade större delen av den västeuropeiska kontinenten. Riket blev inte långlivat. Karl den Stores barnbarn rök ihop om arvet efter farfar och bråket bilades med en ödesdiger kompromiss i staden Verdun år 843.

Karolingerväldet styckades i tre kungadömen; Västfranken (det blivande Frankrike) och Östfranken (sedermera Tyskland), samt ett instabilt mellanrike som snart kollapsade i ett gytter av landområden.Detta lapptäcke har fransmän och tyskar slagits om vid åtskilliga tillfällen.

Som under första världskriget, då en av de blodigaste slakterna ägde rum i… ja, just det: Verdun!

I det politiskt söndrade Europa fungerade länge den katolska kyrkans organisation som bärare av den europeiska identiteten. Huvuddelen av alla svenska runstenar har kristna förtecken, asatron tycks ha övergivits förbluffande fort. Våra förfäder vikingarna var nämligen smarta.

Lika mycket handelsmän som stridisar upptäckte de att övergång till kristendomen gjorde det smidigare att knyta affärskontakter på kontinenten. Främlingsskapet mellan olika folkgrupper blev inte lika markerat när de hade en gemensam religion att samlas kring.Den bröt ned barriärer av instinktiv misstänksamhet och gynnade handeln.

Anammandet av kristendomen blev på sätt och vis vår första EU-anpassning, Jesus var bra business helt enkelt. Tack vare katolska kyrkan inlemmades Sverige i den europeiska familjekretsen.

Tyvärr saboterade Gustav Vasa fortsatt integration när han på 1500-talet av snävt ekonomiska och maktpolitiska skäl införde protestantismen som statsreligion. Beslutet utgjorde det första avgörande steget på den väg mot nationell självtillräcklighet, som faktiskt inte på allvar bröts förrän Sverige blev EU-medlem 1995.

(Det är inte svårt att förstå varför den intellektuellt orienterade drottning Kristina hoppade av och emigrerade till Rom – 1600-talets Sverige var en hopplöst provinsiell, andefattig öken i jämförelse med den italienska metropolen.)

Reformationen var inte bara en katastrof för vårt land. Martin Luther tände stubintråden till det trettioåriga krigets mardröm, där protestanter och katoliker tog kål på varandra i oräkneliga mängder och lyckades föröda Europas kärnland på kuppen.

Fredsuppgörelsen efter denna milt sagt läskiga erfarenhet innebar förenklat att de inblandade partnerna (däribland Sverige) försökte formulera en mellanstatlig uppförandekod för att få lite ordning i det internationella systemet. Men i praktiken förblev det en värld där man åt eller fick låta sig ätas.

En maktberusad knekt med omåttlig aptit dök upp på scenen efter revolutionen i Frankrike 1789. Som självutnämnd kejsare dominerade Napoleon Bonaparte Europa likt en sentida Karl den Store, men äventyret slutade som bekant med det av ABBA besjungna nederlaget i Waterloo.

Näste diktator med Europaambitioner av romerska dimensioner var Adolf Hitler, vars svårslagna rekord i brutalitet och ondska fick gamla europeiska arvfiender att tröttna på fler blodbad.

Blott sju år efter att kanonerna tystnat på andra världskrigets slagfält förenades Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna i Kol- och stålunionen. Därmed var grunden lagd till det integrationsprojekt för fred och välstånd som idag är EU.

Denna union har inte bara gjort slut på kontinentens olycksaliga söndring. EU innebär också att Europa för första gången strävar mot enande utan våld från någon enskild stormakt, som försöker kuva de andra europeiska folken under sitt klackjärn.

EU har förvisso brister.

Men höjer vi blicken bortom dagspolitikens småskurna trätor går det inte att undgå slutsatsen: vad som skett sedan EU:s sex grundarländer 1952 beslöt att begrava stridsyxan är verkligen ett slags mirakel.

(Borås Tidning 2004-04-30)