Inför kyrkovalet kampanjar SSU på temat att Jesus var sosse. Som bevis anförs att frälsaren var ”grym på fördelningspolitik” genom sin förmåga att mätta 5 000 människor med bara fem bröd och två fiskar.
Slutsatsen torde vara given: socialistisk ekonomi kräver mirakel för att fungera.
Skrivit i Corren 6/9:
Visst är det märkligt att partierna trängs i kyrkorummet? Därtill på ett helt självklart och ogenerat vis, som vore svenska kyrkan bara ytterligare en arena för politiska bataljer vid sidan av kommun, riksdag och landsting.
Nu stundar ett nytt kyrkoval också, där det friskt köpslås om väljarnas gunst med olika partipolitiserade tolkningar av det kristna budskapet. ”Jesus var sosse” förkunnar exempelvis SSU rakt på sak om frälsarens ideologiska hemvist.
Fast är detta så konstigt egentligen? Man kan se den kyrkliga politiseringen som en naturlig konsekvens av vår säregna religiösa kultur, vilken författaren Göran Hägg skärskådat i sin underhållande bok Gud i Sverige (2010).
Oavsett om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, har den blågula gudens karaktär uttolkats på ett slående samstämmigt sätt genom seklerna. Hos oss i Norden är Gud kärv, materiellt handfast och förbluffande småaktig.
Intresset för sexualfrågor och pengar är markant. Men det är även en socialpolitiskt medveten herre, som tycks utlova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom jämmerdalen.
Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt vår andliga och kulturella torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!
Gud ter sig i sin traditionellt svenska version som en påtagligt världsligt inriktad och maktlysten figur, som i framtoningen bär viss likhet med både Gustav Vasa och förre statsminister Göran Persson (SSU är kanske inte helt fel ute, trots allt).
Mot den bakgrunden är det väl knappast förvånande att partierna envist försöker behålla greppet om den gamla folkkyrkan, trots att separationen från staten.
Ty vår Gud är som gjord för att passa in i det profana folkhemmets partiväsende; en politikertyp, men med superkrafter, och kyrkan är snarare hans parlament än ett tempel.
Skrivit i Corren 6/12:
Nej, det blev inget adventsfirande i kyrkan för Linköpings T1-skolor detta år. Vissa föräldrar hade invändningar mot kyrkobesöket. Rektorn ställde då in med hänvisning till nya skollagen: religionsutövning i samband med plugget är förbjuden.
Det gjorde andra föräldrar upprörda. Eldunderstöd fick de från den kristna tidningen Världen idag, som startade ett ”adventsupprop” där lagändring krävs så att landets skolelever ska få uppleva både advent, Lucia, jul och sommarlovets början på kyrkligt vis.
Särskilt det här med terminsavslutningar tycks vara glödhett numera. Lika regelbundet som ebb och flod svallar känslorna i juni och december. Vad är grejen?
När jag var grundskoleelev hemma i Kungsbacka brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget. Vi sjöng gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som få egentligen lyssnade på. Därefter slogs portarna upp, school’s out!
Religiös har jag aldrig varit, är antagligen född ateist. Ändå tyckte jag att dessa avslutningar var en trevlig ritual som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade.
Visst är det fel att blanda skola och religion. Men denna fråga borde snarare sorteras under kategorin tradition och kulturarv. Lite mer flexibilitet och avspändhet skulle vi nog må bättre av.
Måste ens statsmakten stifta lagar som reglerar saken? Skola, föräldrar och kyrka kan väl lösa eventuell problematik själva. Vill man, av vilka skäl det vara må, hålla sitt barn borta från kyrkorummet: varsågod, inget snack. Övriga som så önskar sjunger Stilla natt. Och sedan är det bra med det.
En undring bara. Varför allt detta hallå kring något så relativt harmlöst som traditionsfirande i Svenska kyrkan, medan religiösa friskolor av mer eller mindre indoktrinärt slag tydligen anses helt okej? Jag förstår inte logiken.
Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!
Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.
Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?
I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.
En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.
Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.
Jag kom till Vikens kapell en julimånad för fyra år sedan. En liten, rödkritad helgedom vid Ströms vattudal i norra Jämtland. Uppförd av sammanbitna, strävsamma nybyggare i vildmarken under 1700-talets sista decennium, utan ritningar, helt på gehör.
Det måste vara den vackraste kyrkan på jorden. Kärvt ödmjuk, enkel och opretentiöst välkomnande fromma som syndare lika.
Kristen är jag inte, alls icke religiös på något sätt. Ändå fanns där en skör, varm, omslutande poesi kring platsen och kapellet som var omöjlig att värja sig mot. Andlighet, kanske? Jag vet inte.
Jag vet bara att det finns en vrå i mitt bröst som ständigt när en längtan dit igen. Som vore Viken en slags godhetens oförstörda oas, en trygghetspunkt, en märklig sorts materialisering av känslan från ett svunnet barndomens Arkadien.
Beppe Wolgers kom dit från Jorm, också en julimånad, det var 1972. Även han blev starkt gripen, lät upplevelsen bli en diktsamling, Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, utgiven av Bonniers 1973. Försök gärna leta upp boken på något antikvariat. Det är den värd. Beppes skenbart okomplicerade lyrik är ett vildmarkstempel mitt i livet, rymmande fina strofer som den här:
Du behöver inte säga någonting.
Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.Gud har ingen hand
så du får hålla i din egen hand.Fast,
om du vill,
kan vi hålla om varann.
Jag kan viska alla väldiga planer
jag har för oss
för vintern.
Den dikten tycker jag väldigt mycket om.
Mer att läsa om Beppe:
Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…
Håll i er! Ett gäng kristna upptäckare har klättrat omkring på berget Ararat. Och vad hittade de väl där? Om inte Noaks ark.
Eller snarare resterna av Bibelns mest berömda farkost. En dokumentärfilmare i teamet förkunnar glatt till världspressen:
”Det är inte hundraprocentigt säkert att det är Noaks ark, men vi tror att det är 99,9 procent säkert.”
Intressant. Återstår så bara att leta reda på Den heliga graal, Babels torn och vägen till Edens lustgård. Sen kan vi fira med att korka upp de där vinflaskorna som Jesus förvandlade till vatten och gick på. Eller hur det nu var…
John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl.
Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället:
”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”
I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.
Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.
Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han:
”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.
I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”
Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.
Case closed? Icke.
I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga.
I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:
”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”
Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.
En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…
Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna.
Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!
”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen:
”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.
Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.
Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.
Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad.
Så vad göra? If you can’t beat them, join them!
Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.
Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:
”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!
God bless America. Thank you, Jesus.”
”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna.
Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.
Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel.
Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum:
”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”
Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet:
”Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.
En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.
Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa.
Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS).
Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc.
Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt.
Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan.
Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:
”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati, frihet och kampen mot totalitarism.”
Helge Fossmo har beviljats några timmars permission från sin cell på Tidaholmsanstalen. Den okristlige Knutbypastorn ämnar gå på restaurang, rapporterar Svenska Dagbladet.
Vad står på menyn?
Änglahår och blodpudding?
Centrumföreningen i Karlskrona vill att affärerna inne på Trossö ska ha söndagsöppet för att ge mer liv åt stan. Dessutom får människor bättre möjligheter att handla när de är lediga från jobbet.
En utmärkt idé kan tyckas.
Men från Karlskrona stadsförsamling hörs en ilsken, illröd protest. Det är prästen Helene F Sturefelt i Fredrikskyrkan vid Stortorget som går till våldsamt angrepp mot affärsrörelserna i city.
I Sydöstran den 12/8 och 17/8 menar hon att Centrumföreningen bara är ute efter att förleda folk till att bli viljelösa, konsumistiska robotar. Hon hävdar att handlarna ställer ”omänskliga krav”, att förslaget innebär ”en modern form av slaveri” som ”bränner ut människor” och ”dödar själen”.
Språkbruket är inte bara grovt och osmakligt. Det är djupt förolämpande mot Karlskronas näringsidkare och deras strävan för att bidra till kommunens utveckling.
Inte minst avslöjar Helene F Sturefelt en mer än lovligt nedlåtande syn på stans vanliga invånare, vilka uppenbarligen inte tilltros förmågan att handla rätt och riktigt på sin fritid – det vill säga att inte handla alls.
Skulle jag vara i färd med att utplåna min själ om jag finner nöje av att strosa i butiker och shoppa på ”fel” dag? Den typen av fördömaraktigt moraliserande är knappast värdigt en representant för Svenska kyrkan.
Om prästen Sturefelt är ute efter att stoppa utbredningen av slaveri och död i Karlskrona, borde hon väl även i konsekvensens namn kräva att de redan nu söndagsöppna köpladorna i Lyckeby bommar igen på vilodagen.
Själv är jag mest bekymrad över den form av söndagsöppet som Fredrikskyrkan bedriver. I alla fall vid de tillfällen när Helene F Sturefelt står i predikstolen.
Christian Dahlgrens Blogg 