Kategoriarkiv: Kristdemokraterna

Riskabel återvinning

Publicerad den av
1

Käre vännen Tommy Olsson – kommunalråd (KD) i Karlskrona – meddelar på Facebook att han åkt till Kristianstad på kandidatutbildning. KD laddar där inför valrörelsen under parollen ”Ett mänskligare Sverige”. 

Partiet borde nog fundera på att byta spinndoktor. Ty om KD finner det nödvändigt att gå till val med en sådan devis, indikerar det ju att konsekvenserna av fyra års borgerligt regerande knappast varit särskilt humana för landets invånare. 

Parollen har dessutom redan använts. ”Mänskligare Sverige” var Folkpartiets slagord på valaffischerna 1998. Jag skulle inte rekommendera återvinning. Folkpartiet gjorde sitt sämsta val någonsin och kastades nästan ur riksdagen (4,7 procent).

Det vore väl olyckligt om KD, som redan hotas av riksdagsspärrens stupstock, drabbades av ett sådant omänskligt öde. 

KD eller SD, hugget som stucket

Publicerad den av
2

– Men kan du säga att hon står långt ifrån Kristdemokraterna idag eftersom hon bytt till Sverigedemokraterna? 

– Nej, det kan jag absolut inte säga!

Ulla Svensson, gruppledare för KD i Ronneby, svarar på Blekingenytts fråga om sin partikamrat Gudrun Johanssons avhopp till främlingsfientliga SD (SVT 12/4). 

Attityder då och nu

Publicerad den av
Svara

Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.

Reinfeldt låter Sifo och Sahlin bestämma

Publicerad den av
Svara

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan: 

”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”

Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling. 

Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.

Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart! 

Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på: 

”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”

Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna: 

”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”

Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken. 

Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.

Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen. 

Göran Hägglund – nu bland de ”overkliga”

Publicerad den av
2

I SvD pågår en debatt om borgerlighetens förmodade brist på intellektuellt djup. Kristdemokraterna, som nyligen manade till korståg mot kulturelitens konstigheter och bland annat krävde att tidningarnas kulturredaktioner skulle skriva om dansbandsmusik, må ha bäddat för det. Men känner sig uppenbarligen ändå både träffade och sårade av kritiken. 

I ett inlägg vill därför Göran Hägglund motbevisa anklagelserna. I KD har man minsann också något innanför pannbenet – till och med mer än de flesta! Hägglund hävdar sturskt att KD:s principprogram är det ”mest kvalificerade idépolitiska dokument något svenskt parti idag kan uppvisa”. 

Som så ofta hos den trängde, tar han även till det klassiska greppet med namedropping och menar vidare att ”det självständiga tankearbetet hos sådana som Thomas av Aquino, Jacques Maritain och Wilhelm Röpke, leder mig till att kalla mig just kristdemokrat och ingenting annat”.

Ojdå, vilken klipsk kille… Frågan är väl om inte SvD:s kulturredaktion härmed lockat stackars Hägglund i fällan så det sjunger om det. Genom att provocera honom till en plötslig iver att demonstrera intellektuellt djupsinne och idépolitisk överlägsenhet framstår han inte bara som tämligen patetisk. Någon som så gääärna vill vara one of the boys i det kulturella finrummet. 

Hägglund lyckas även distansera sig från sin mest omhuldade målgrupp. Ni vet, den där köksbordssittande, dansbandsälskande, Liza Marklundläsande kategorin som KD kallar ”verklighetens folk”. Jag menar, försök få dem att rata Melodikrysset för några timmars studier av Sveriges ”mest kvalificerade partidokument” eller en medeltida skolastiker som Aquino.

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

Publicerad den av
Svara

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.

En eloge till Hägglund, trots allt

Publicerad den av
Svara

KD-ledaren Göran Hägglund stormar vidare i sin frälsningskampanj för ”verklighetens folk”.

Igår eldade han de egna trupperna på Kristdemokraternas personaldag med nya rallarsvingar mot – får man förmoda – overklighetens företrädare inom det svenska kulturetablissemanget.

Samtidigt klumpade han ihop liberaler och marxister som lika goda kålsupare i deras påstått andefattiga värld av krass materialism.

Suck…

Egentligen har jag inget emot Göran Hägglund. Som person. Det är en sympatisk, kul kille med bra musiksmak (favoritgruppen är Pink Floyd). Men hans vulgära kulturkorståg kommer nog knappast att lyfta KD till nya höjder. Billig populism av detta slag tenderar att genomskådas.

Hägglund ska dock ha en eloge för att han i alla fall försöker återuppväcka den numera slumrande ideologiska dimensionen i svensk partipolitik. Konservatismen – en åsiktsriktning som länge hotats av sotdöden – vill KD ånyo göra till en kraft att räkna med.

Det är lovvärt, trots allt. Illa vore nämligen om alla partier följde moderaternas recept och triangulerade sig in i mittendimman. Demokratin behöver ändå ett visst mått av spänning för att kunna bevara sin vitalitet. 

KD vädjar till fördumning och kulturförakt

Publicerad den av
2

Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.

Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna. 

Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.

Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.

Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?

Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.

Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt. 

Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget. 

Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i. 

Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.

Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker? 

Ljuv musik från vänster

Publicerad den av
Svara

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)