Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Låt inte mjölken sina!

Skrivit i Corren 9/6:Corren.

Ni kanske minns repliken? ”2,15 för en liter mjölk! Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om.” Det var Hasse Alfredson som i revyn Under dubbelgöken 1979/80 gisslade Olof Palmes och andra  politikers bristande verklighetskontakt.

2,15 kr var det dåvarande mjölkpriset i butikerna, vilket ansågs oskäligt högt för många vanliga konsumenter och att inte våra folkvalda hade koll på det visade – enligt Hasse och Tage – att de fjärmat sig från väljarnas vardag.

Numera pockar åter frågan om mjölkpriset på uppmärksamhet. Faktiskt skulle man kunna köra Hasse Alfredsons replik i repris för att illustrera problemet, fast med omvända förtecken.

Mejerijätten Arla har senaste tiden gång på gång sänkt ersättningen till mjölkbönderna, nyligen skedde det igen med 12,2 öre till 2,30 kronor per liter. Som trenden pekar är priset snart nere i Under dubbelgökens nivå. Men i producentledet och i 2016 års penningvärde!

Det är historiskt uselt och om det svärs över situationen ute på svenska mjölkbönders gårdar är det fullt begripligt. Det blir allt hopplösare att få ekonomi i verksamheten när man inte kan få rimligt betalt. Vi är på väg att förlora en hel sektor i lantbruket om det fortsätter som hittills.

Antalet mjölkbönder som tvingats ge upp har ökat dramatiskt. Ta bara Östergötland. Vid millennieskiftet fanns här nästan precis 700 mjölkbönder. Förra året var det endast dryga 200 kvar.

Det kan ytligt synas paradoxalt att böndernas egen korporation verkar så snål med ersättningen till sina utsatta ägare. Men det vore fel att lasta Arla som någon slags skurk i sammanhanget. Mjölkföretagen har att tampas med en global marknad där överskott råder.

Det är huvudsakligen följden av att Kina importerar mindre, Rysslands handelsembargo mot europeiska mejeriprodukter i Ukrainakonfliktens spår, och att EU avskaffat sina mjölkkvoter (som tidigare begränsade hur mycket varje medlemsland fick producera).

Den fallande ersättningsnivån till våra blågula mjölkbönder återspeglar detta, så vad göra? Världsmarknadsläget är ju som det är. Det man dock kan begära är att våra mjölkbönder får möjlighet att konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få i politikerkåren som inte har en ”a-a-aning om” att svenska mjölkföretagare tar mycket stryk i dessa dagar.

Men har samma partipolitiker tillräcklig verklighetskontakt för att konkret förstå hur deras olika regleringar och skatter inverkar på böndernas överlevnadschanser?

Magnus Oscarsson, östgötsk riksdagsman (KD), har dock koll. Han har profilerat sig på att rädda den svenska mjölkproduktionen, som närmast saboteras av en rad inhemskt skapade kostnadskrävande faktorer. Exempelvis kringgärdas bönderna av en i internationell jämförelse snart sagt unikt omfattande och fördyrande byråkrati, väldigt stränga djurskyddslagar, och att dieselskatten höjts gör heller inte saken bättre.

Detta bidrar till att äta upp böndernas marginaler och handikappar dem i konkurrensen med utländska mjölkproducenter, vars börda är betydligt lättare.

Ska det bli ändring behövs fler politiker som likt Magnus Oscarsson aktivt strävar efter en reformering av dessa förhållanden. Och det brådskar. Annars riskerar vi inom en inte alltför avlägsen framtid att inte kunna köpa svensk mjölk i affären längre.

304375_500x0

Om Zeus kunde sluta…

Skrivit i Corren 11/4:

Corren.Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.

Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.

Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.

Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.

Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.

Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.

Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.

Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.

Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?

Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.

Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.

När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.

Zeus

Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?

Lovande från KD och C

Corren.Skrivit i Corren 1/7:

För första gången på tre år är Alliansen (40,9 procent) större än de rödgröna (39,5 procent). Det beskedet kom i måndags från Svensk väljaropinion, Novus sammanvägning av de olika större väljarmätningarna.

Men SD går samtidigt rekordbra (16,4 procent) och vore det val i denna stund hade Alliansen ändå sänkts av KD, som inte fixar riksdagsspärren med sina 3,7 procent. Är Ebba Busch Thor kvinnan att leda KD ur dödsskuggans dal?

Hon hade sin stund i Almedalens rampljus igår och gör för all del ett habilt intryck. Fast KD hade ju tidigare en personligen populär och retoriskt slagfärdig partiledare i Göran Hägglund, utan att partisympatierna fick något lyft för det.

Kanske kan Ebba Busch Thor ge KD en skarpare profil sakpolitiskt, men konservativt moralistiska utspel i stil med ”nollvision för aborter” lär väl knappast rosa väljarmarknaden. Däremot är hennes idé att förändra lagen om anställningsskydd (Las) ett gott steg i rätt riktning.

Hon vill att alla företag, oavsett storlek, ska få undanta fyra personer från regelverket (istället för två personer i företag med upp till tio anställda som gäller nu). I synnerhet är det en viktig stimulans för småföretagens vilja att våga anställa.

Kombinerat med Annie Lööfs förslag i söndags, om att egenföretagare bör ges slopad arbetsgivaravgift för sin förste anställde under två år, kan det bli en bra start för en ny borgerlig reformoffensiv inför nästa val. Det är i småföretagsamheten som den största potentialen finns för att råda bot på arbetslösheten.

De genom skatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete, i ödesdiger förening med den stelbenta arbetsmarknadslagstiftningen, tenderar dock att slå särskilt hårt mot ungdomar, lågutbildade och invandrare.

Lättas kostnads- och regelbördorna lär företagen bli mycket mer villiga att ge dessa grupper chansen de förtjänar. Dessutom är möjligheten till jobb, helst så snabbt det bara går, den enskilt viktigaste integrationsfaktorn för våra nya svenskar.

Att låta många av dem gå sysslolösa i åratal är inte hållbart, varken mänskligt eller ekonomiskt. Det göder också SD och deras främlingsfientligt inskränkta världsbild. Men kommer invandrare och flyktingar i arbete fortare, får SD svårare att svartmåla dem som en belastning för Sverige (i själva verket är humankapitalet den främsta tillgången ett land kan ha).

De liberaliseringar av arbetsmarknaden som Ebba Busch Thor och Annie Lööf förespråkar kan bidra till att få slut på utanförskapet, öka företagens värdeskapande produktion och rycka undan mattan för SD. Inte dåligt.

Förlåt min dumhet, Göran Hägglund

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Sommaren 2009 slog det gnistor om Göran Hägglund. Han gick till ideologisk frontalattack mot den svenska kultureliten. Enligt honom hördes det därifrån mest ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”.

I kontrast till kulturetablissemangets urartning och illa dolda avsmak för medelklassen, ställde Hägglund vad han kallade ”verklighetens folk”; den tysta majoritet som arbetade, skötte sig och ville ha det trevligt. Oj, den salvan visste var den tog! En storm av kritik följde från kulturbastionernas höjder.

Hägglund anklagades för billig populism och spekulation i bildningsförakt. Jojo, detta antiintellektuella korståg var typiskt för de inskränkta Kristdemokraterna, ett litet moraliserande konservativt parti sprunget ur Pingströrelsen som alltid ylat om sedernas förfall!

Jag har själv varit kulturjournalist och tillhörde förstås dem som ogillade Hägglunds utspel. Det kändes grovt, vulgärt. Ungefär som kultursidorna enbart dög att slå in fisk i. Triumferande grävde jag upp en debattbok från 1967, Kulturattityder av Harry Schein och Björn Häggqvist, som diskuterade en stor opinionsundersökning om svenskarnas kultursyn.

Beträffande den kategori vilka identifierade sig med KD (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet tidigare hette) var slutsatsen tämligen dräpande: ”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp. Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig”.

Kolla minsann, de gamla takterna satt fortfarande i, nog gick det en rak oförbätterlig linje från unkna KDS då till kulturbarbaren Hägglund nu!

Okej, kära läsare. Låt mig erkänna det öppet och helt reservationslöst: jag högg i sten, jag var orättvis, dum och fördomsfull. Lite senare upptäckte jag nämligen, med skammens rodnad kring kinderna, att Göran Hägglund var min själsfrände.

Han älskade ju precis samma musik som jag: Pink Floyd, David Bowie och The Rolling Stones. Bara en sån sak att en KD-ledare diggade de kulturradikala brittiska punkrockarna The Clash! Vi hade även en favoritroman gemensam: Graham Greenes Vår man i Havanna. Fantastiskt. Vilken kille. Vilken ypperlig smak. Världsbilden rämnade. Mycket nyttigt.

Dessutom insåg jag efter ett tag att han kanske inte hade så fel om de värsta kulturknuttarna. Deras tilltagande tendens att ständigt tugga identitetspolitik, att inte se kulturen som ett värde i sig utan mera som ett vänsterpolitiskt instrument, fann jag erbarmligt trist och tröttande. Vem var det egentligen som föraktade vem?

Jag söker mig till konsten, litteraturen och musiken för dess egen skull. Uppenbarligen en hopplöst småborgerlig och reaktionär hållning, om man tro vad som andas på särskilt Aftonbladets extremt politiserade kultursida. På sätt och vis var det mig Göran Hägglund försvarade när han angrep kultureliten.

Igår kom beskedet att han avgår. Sorgligt. Bland partiledarna blev han min favorit; spirituell, beläst och humoristisk som få andra politiker. Notera vad Hägglund svarade på frågan om sina framtidsplaner: ”Vad jag ska göra nu? Inte den blekaste aning. Jag vill läsa böcker, motionera och lyssna på musik”. Så talar en sann kulturvän.

Déjà vu i friggebodslandet

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Det gör livet enklare för vanliga människor”, har bostadsminister Stefan Attefall (KD) motiverat förslaget om att utöka den bygglovsbefriade friggeboden till 25 kvadratmeter.

I juni landar propositionen på riksdagens bord för votering och blir det grönt ljus kan svenska folket börja snickra ”Attefallshus” på sina villatomter redan månaden efter. En liten trevlig frihetsreform lagom till sommarsemestern.

Men Sverige vore förstås icke Sverige om inte förslaget mött hätsk kritik från det förmyndarindustriella statskramarkomplexet som rutinmässigt misstror lättade restriktioner för vanliga människor. Bland annat har juristerna i regeringens lagråd staplat dystropiska invändningar på varandra.

Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson (S), är naturligtvis också rasande: ”Det är fullständigt oansvarigt och undermåligt berett. Det finns ingen mekanism för att lösa grannkonflikter i förslaget, det går inte att överklaga och man har inte löst frågan om avlopp och vattentillförsel” (TT 11/4).

Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på intresseorganisationen Sveriges Arkitekter, är inne på samma linje. Attefallshusen hotar villaidyllen och risken för att osnygga schabrak kommer att växa som svampar ur jorden är överhängande. Har vi hört valserna förut?

Tongångarna var likadana när Attefalls föregångare, bostadsminister Birgit Friggebo (FP), lanserade den ursprungliga friggeboden i slutet av 1970-talet. På den tiden var myndighetsbyråkratins detaljregleringar så nitiska att vanligt folk till och med avkrävdes tillstånd för att bygga en lekstuga åt sina barn. Blotta idén om friggeboden utlöste en chockvåg genom DDR-Sveriges kår av revirbevakare.

Motståndet var massivt i remissrundan som föregick Friggebos proposition. Medborgarna kunde absolut inte tilltros ansvaret att hantera den svindlande friheten av 10 bygglovsbefriade kvadratmeter hemmavid. Konsekvensen skulle bli en arkitektonisk farsot av gettoliknande plåt- och plywoodskjul, en enorm förfulning av landskap och stadskvarter väntade. Friggebo stod lyckligtvis på sig och resultatet blev inte så illa, eller hur?

Vad än Veronica Palm och hennes meningsfränder tror, verkar ändå folk kunna sköta sig ganska hyfsat utan statliga pekpinnar i stort som smått.

Förfranska Sverige

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Vården behöver akut reformering

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Det var ett vittnesmål som man önskar ska ringa i öronen på samtliga partipolitiker ända till valdagen och långt efteråt. I ett SVT-inslag förra tisdagen berättade Janne Johansson, en 58-årig lastbilschaufför från Göteborg, om när han i våras fick ett ödesdigert besked.

Prostatacancer hotade. Risken för spridning var överhängande. Operation måste ske skyndsamt. Men någon sådan kunde inte den offentliga vården erbjuda. Väntetiden var lång och oviss.

Janne Johansson valde istället att ta 97 000 kronor ur egen ficka för en privat operation. ”Antingen det eller livet, så resonerar jag”, sa han i programmet.

Det är inte svårt att förstå honom. Däremot är det mycket svårt att förstå varför vanliga svenskar inte kan få valuta för sina redan inbetalade skattepengar. Utan tvingas betala dubbelt, eller i värsta fall avlida, därför att ansvariga makthavare inte förmår att undanröja det strukturella köproblemet till den kvalificerade vården.

Som om inte äventyrandet av enskilda människors liv och hälsa är allvarligt nog. Vad som också sätts på spel är förtroendet för de offentliga socialförsäkringarna och medborgarnas vilja att fortsätta finansiera välfärd via skattsedeln, bärande stommar i vår folkhemsmodell som alla riksdagspartier menar sig omhulda.

Då kunde man tro att de gemensamt skulle fokusera som en laserstråle på att få sjukvårdens största orosmoln ur världen.

Ändå är det knappast alls samma debattenergi på detta område som exempelvis skolan. Förvånansvärt, inte minst mot bakgrund av att väljarna rankar sjukvården som den mest angelägna valfrågan. Vilket väljarna onekligen har skäl till.

Nyligen presenterade undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index resultatet av sin återkommande jämförelse av vården i 35 europeiska länder. Sverige når i vanlig ordning toppresultat gällande behandlingskvalitet. Och hamnar vanlig oordning i Europas bottenliga gällande tillgänglighet, i synnerhet inom cancervården.

”Trots att regeringen har pumpat in många kömiljarder händer mycket lite. Det tycks som att landstingen, som borde ha ansvaret, inte bekymrar sig”, säger hälsoindexets grundare Johan Hjertqvist syrligt.

Det kroniska systemfelet med tillgängligheten har plågat Sverige länge. Snacket om jämlik vård över hela landet har upphört att stämma med verkligheten. När det handlar om just cancerbehandling är skillnaderna markanta. Generellt har Östergötland näst längst väntetider i riket, enligt SVT:s kartläggning.

Socialminister Göran Hägglunds goda ambitioner till åtgärder (han försöker faktiskt göra en hel del) verkar inte kunna lösa upp den gordiska knuten. Nödvändigheten av ett Alexanderhugg ter sig allt akutare.

Hägglund har själv nått slutsatsen: roten till det onda sitter i den föråldrade, fragmentiserade och ineffektiva landstingsorganisationen. Landstingen bör avskaffas och staten överta huvudmannaskapet för den tunga sjukvården.

Frågan är bara hur länge vi ska vänta på en sådan reform. Ett tips: lägg undan 97 000 kronor för säkerhets skull.

Försvaret är Alliansens Akilleshäl

Skrivit i Corren 15/1:Corren.

Det var nästan svårt att inte tycka synd om försvarsminister Karin Enström när hon i går intervjuades i P1 Morgon. Plikttroget som en Sven Dufva kämpade hon mot frågorna om den massiva kritiken gällande försvarspolitiken och vägrade släppa en enda tvekande tanke över bron.

Envist framhärdade Enström med budskapet att försvaret nu är ”väldigt mycket bättre” och att det stora förändringsarbetet löper utmärkt. Slutintrycket var dock att hon mest liknade en svensk variant av Bagdad-Bob.

Om det är priset en moderat försvarsminister måste betala i lojalitet till regeringens chefande radarpar Reinfeldt och Borg, är det sannerligen inte konstigt att Alliansens inledande ansvarige på taburetten, Mikael Odenberg, kastade in handduken redan 2007. I protest mot att låta sig reduceras till en kameral ordonnans åt Anders Borg vägrade han administrera ett fortsatt förfall inom försvarsmakten.

”Det är så uppenbart att jag haft rätt så det är pinsamt”, sade Odenberg i Dagens Industri – en intervju som händelsevis publicerades samma dag som hans efterträdare försökte hålla färgen i radion. Kontrasten kunde inte bli skarpare. Medan Enström framställde läget som gott och hoppgivande, var Odenberg skoningslöst öppenhjärtig.

M har lämnat walkover i försvarsfrågan, bara skjutit problemen framför sig och därtill varit totalt passiva om nödvändigheten av att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Odenberg spådde att M riskerar att förlora valet på kuppen.

Han kan få rätt, även om väljarna traditionellt inte rankat försvarsfrågor särskilt högt. Nedrustningspolitiken har pågått under lång tid och i bred partipolitisk enighet, utan att något opinionstryck funnits som kunnat korrigera kursen.

Men med debatten kring ÖB:s avslöjande om militärens genanta kraftlöshet (en-veckas-försvaret), det auktoritära Rysslands upprustning och provokativa attackövningar mot vårt territorium, har pendeln börjat svänga.

Hanteringen av försvaret väcker oro och tenderar att slå mot väljarnas förtroende för Moderaternas duglighet att styra landet. En regerings främsta prioritet är trots allt att skydda sitt lands invånare mot inre och yttre hot. Att trygga medborgarnas grundläggande säkerhet är statsbildningens raison d’être och fundamentet varpå hela den politiska sfärens legitimitet i sista hand vilar.

Symptomatiskt är att övriga Allianspartier distanserar allt tydligare från Moderaterna. På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen citerade KD-ledaren Göran Hägglund till och med Mao Zedongs klassiska maxim: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”. Snacka om underbetyg!

Socialdemokraterna skär förstås pipor i vassen. Men Stefan Löfvens trovärdighet som försvarets räddare undergrävs ohjälpligen av att hans främsta tilltänkta regeringspartner är det pacifistiskt svärmande Miljöpartiet, eventuellt även med det postkommunistiska Vänsterpartiet ombord.

Om Löfven menar allvar med att uppryckningen av försvaret kräver nationell samling (och det gör det onekligen), borde snarare en blocköverskridande regering övervägas nästa mandatperiod.

Förmynderiets tidevarv är över

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Superiet i Sverige kring förra sekelskiftet var tveklöst ett stort samhällsproblem. Alltför många tog till flaskan alltför ofta som flykt undan tristess, fattigdom och social misär.

Både från vänster till höger på den politiska skalan blev bekämpandet av missbruket en högprioriterad fråga. Det sågs som nödvändigt för att Sverige skulle klara omvandlingen till en demokratisk, modern industri- och välfärdsnation.

Med auktoritära metoder lyckades man också. Statlig monopolhandel, höga priser, rigida regler för utskänkning på krogen och ett strängt motbokssystem kan man säga mycket om.

Men de hårda bandagen fungerade. Fast sedan ville politiker och myndigheter ogärna släppa på förmynderiet – trots att huvudproblemet var ur vägen, samhället förändrats radikalt till det bättre och människors attityder skiftat.

Det enda som tycks förblivit konstant i utvecklingen verkar vara statliga företrädares djupa skepsis till medborgarnas mognadsgrad i umgänget med alkohol. Ett klassiskt exempel är när motboken äntligen avskaffades 1955 efter att ha levt på övertid på tok för länge. Då befarades att superiet skulle öka lavinartat och att folk inte ens skulle bry sig om att gå till jobbet (nej, domedagsprofetiorna slog som bekant aldrig in).

Ett annat, mer närliggande exempel är när införselkvoterna från EU liberaliserades 2004. Initialt steg konsumtionen och olyckskorparna kraxade ånyo om att eländet stod för dörren.

Men därefter har drickandet tvärtom minskat. 2004 var konsumtionen 10,5 liter (ren alkohol) per invånare från 15 år och äldre. 2012 hade siffran sjunkit till 9,2 liter. Nedgången är lika för bägge könen och främst bland yngre åldersgrupper.

Fast vad hjälper det? Nu är det näthandeln med vin som demoniseras på samma gamla välbeprövade sätt. Utlösande orsak är livsmedelskedjan City Gross, som i somras började erbjuda sina kunder att komplettera internetbeställningar av matkassar med vin från danska nätbolaget Winefinder.

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) och Systembolagets vd Magdalena Gerger larmade om hot mot, ja gissa: folkhälsan. Gerger polisanmälde City Gross, men åklagaren fann ingen laglig grund för åtgärd. Ogenerat pompöst har Maria Larssons reaktion istället blivit att snabbutreda om lagen går att ändra.

City Gross och Winefinder viker sig dock inte. ”Om regeringen sätter upp handelshinder för att privatimportera alkohol kommer vi att anmäla Sverige till EU-domstolen”, förklarar Winefinders vd Ole Nielsen (SvD 4/1).

Hela historien är förstås ytterst pinsam för regeringen. Särskilt som folkhälsoargumentet mest är ett fikonlöv för att slå vakt om det lukrativa skatteklirret i kassan från det statliga alkoholmonopolets butiker.

Men dessa har inte tillkommit i syfte att folkhälsoministern ska tjäna grova pengar åt sin regering. Utan för att stävja det utbredda folkliga fylleriet i 1900-talets början. I dag är det emellertid 2014 och Systembolaget har ur det perspektivet ungefär samma existensberättigande som motboken hade 1955.

Lyssna på Finn Bengtsson

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.

Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.

Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?

Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.

Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?

Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.

”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.

Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.

Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.

De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.