Kategoriarkiv: Konst

Rädda Ringhals från statliga Vattenfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/10:

Lita på en gammal hallänning och häng med till västkusten, så ska ni få se på grejer. Hoppa in i bilen och ta vägarna ner mot Borås, byt där till 41:an mot Varberg, vik av i Veddinge och kör genom Väröbacka. Och kolla, på en udde vid Kattegatt ligger det: Ringhals.

Här är det bokstavligen spänning i luften. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar spyr ut rök. Inget öronbedövande dån. Ändå producerar denna elfabrik gigantiska mängder ström som bidrar till att hålla Sverige igång.

Det är en imponerade anläggning, även med internationella mått, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen. Dessutom, vilket kan tyckas otippat, härbärgerar Ringhals ett av landets främsta samlingar av modern svensk 80-talskonst.

Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta under överinseende av Statens konstråd 1984-90, som pryder kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer. Normalt brukar vi vara välkomna på guidade konstvandringar innanför grindarna. Tyvärr har pandemin, och den nu oroväckande ökade smittspridningen, gjort att det inte är normalt längre.

Tills vidare är därför är konstvandringarna stoppade. Synd. Men det är givetvis förståeligt, då riskerna med det otäcka viruset covid-19 enträget och uthålligt måste ta på allvar.

Mindre förståeligt är att Vattenfall, Ringhals statliga huvudägare, inte tycks ta ödesfrågan med klimathotet på riktigt samma allvar. Fossilfri energiproduktion är A och O i den nödvändiga omställningen. Kärnkraft har därtill fördelen att svara för leveranstrygg elförsörjning oberoende av årstid och väderlek (i motsats till sol- och vindkraft).

Likväl stoppade Vattenfall driften av Ringhals 2 i december förra året. Permanent. Snart sprakar det ännu mindre i kraftledningarna. Ty inom kort stoppas också Ringhals 1 för alltid (återstår de bägge reaktorerna 3 och 4). Orsaken sägs vara bristande lönsamhetsskäl. Trots att vi upplevt elbrist och industrin varnar för ett obalanserat elsystem och våldsamt fluktuerande priser som slår mot produktion och investeringar i Sverige.

Symptomatiskt är att ett privat konsortium (West Atomic Alliance) nyligen bildats i syfte att köpa loss och driva Ringhals 1 vidare. Så nog verkar det vara hygglig affär kvar i reaktorn ändå. Senaste beskedet från Vattenfall är emellertid att någon räddande försäljning inte är aktuell. Energijätten slår vakt om sin ställning som oligopolaktör på marknaden och gör större vinst om klimatsmarta reaktorer försvinner med högre eltaxor som följd.

Skåda Ringhals och skåda vad staten är i färd att göra det till. Ett iögonfallande haveri för svensk miljö- och energipolitik.

Håll kulturen igång!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

”Det är med stor marginal den största kulturbudget som någonsin presenterats”, lät biträdande finansminister Per Bolund meddela när han i onsdags tillsammans med kulturminister Amanda Lind höll hov för pressen.

Om Bolunds uppgift stämmer vet jag inte, men i vilket fall blir det extra miljardanslag till kultursektorn som tagit mycket stryk av coronakrisen. Det är bra prioriterat av regeringen.

Man kan förvisso tycka att kulturlivet i Sverige, särskilt då den mer kvalificerade delen, vanligtvis är lite väl beroende av modeideologiskt påverkade politiker och myndighetsbyråkrater. Den diskussionen kan vi ta senare.

Nu är det ju inte vanligtvis längre. Nu handlar det om att rädda och återvitalisera landets kulturella infrastruktur från de akuta följderna av en exceptionellt drabbande situation. Regeringens engagemang är bara att välkomna och kan faktiskt sägas rimma med det antika Greklands och Roms traditioner på området.

Där ansågs det vara de ledande skiktens förbannade skyldighet att värna, bevara och gynna de sköna konsterna. Ska samhället stå starkt och människan utvecklas, måste kulturen stå stark. Hur fattig, trist och horisontlös vore inte tillvaron eljest?

Ta exempelvis en sådan sak som offentlig konst. Tänk er ett Linköping utan den. Nog hade det varit hemskt torftigt och otrivsamt! Som Corren rapporterade om i veckan är två nya konstverk på gång vid Stångån, Spegelportal av Ebba Matz och Målarmusslan av duon Bigert & Bergström. Det är en mångmiljondonation från den Westman-Wernerska stiftelsen som möjliggjort bägge uppföranden.

Från kommunen kommer också pengar till nya konstverk som är under förverkligande på olika håll i Linköping. Sånt gör mig genuint glad. Konsten bidrar till att vidga möjlighetsmedvetandet, förhöjer verkligheten och laddar staden med fantasi, blod och näring. Gör en tur i helgen och njut av den rikedom som Linköping redan erbjuder i offentlig konstväg.

Carl Milles klassiska Folkkungabrunnen med Folke Filbyter på Stora torget är värd att kolla in närmare (det är en riktig historieberättare). Eller Stina Opitz härliga Cirkulation II i Nygårdsrondellen, som gav upphov till begreppet rondellhund.

Eller Marie-Louise Ekmans melankoliska Det svenska tungsinnet i Gösta Ekmans skepnad utanför Östergötlands museum. Eller – som kontrast – KG Bejemarks Tage Danielsson-staty ett stenkast därifrån, den blir man alltid munter av att säga hej till.

Min egen absoluta Linköpingsfavorit är dock Ivar Johnssons Mannen och hans genius, denna fräcka och gravt daterade agitprop-skulptur vid Raoul Wallenbergs plats. Vilken atmosfär den utstrålar, vilken totalupplevelse, det är som att man hamnat i en bit förgånget Mellaneuropa, mitt i city.

Vad finns mer att tillägga? Håll kulturen igång! Det är en livsnödvändighet.

Norrköping som trygghetens hamn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.

Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.

För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.

Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.

1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.

Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:

”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.

Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.

Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.