Konst är ett ja till tillvaron, slog gamle Friedrich Nietzsche fast. Och anammar vi hans syn på saken, torde väl ingenting vara naturligare än att bejaka livet genom en utflykt till Ringhals.

Jo, just det. Ringhals alltså.

Kärnkraftverket utanför Väröbacka i Halland är nämligen mer än bara reaktorer, uran och el-turbiner. Här finns även ett av vårt lands främsta samlingar av svensk 80-talskonst. Det rör sig om flera hundra verk, merparten inköpta åren 1984-90, som pryder anläggningens kontrollrum, matsalar, korridorer och entréer.

– Ägaren Vattenfall har en tradition av att satsa på konst i samband med kraftverksbyggen, förklarar Anita Förstberg, informatör och konstansvarig på Ringhals.

Exempelvis brukade kraftstationer i Norrland, som Porjus vid Lule älv, förses med konstnärliga utsmyckningar vid uppförandet. Tanken var att skapa en trivsammare arbetsmiljö för koncernens anställda.

När Ringhals byggdes var dessutom Vattenfall ett statligt verk och var då som sådant ålagt att använda en viss summa pengar till konst. Inköpen gjordes i samverkan med Statens konstråd. Vid denna tidpunkt, i efterdyningarna av den inflammerade kärnkraftsomröstningen 1980, var det hela dock ingen okontroversiell satsning, berättar Anita Förstberg:

– Det var många upprörda känslor. Att Ringhals investerade i konst sågs inte med blida ögon av den svenska konstvärlden. Det skrevs arga insändare och bankades på portarna. Våren 1985 sändes till och med ett särskilt debattprogram i TV där en massa proffstyckare satt och ondgjorde sig över oss.

– Men vi hade tur. På andra kanalen var det schlagerfestival samtidigt, så få brydde sig.

Möjligen kan Olle Kåks monumentala målning Den rosenfingrade Eos tas som ett tecken på att opinionsläget inom konstetablissemanget stillats sedan dess. Kåks 18 kvadratmeter stora abstraktion i ljusa färger med svarta metaforiska stråk, hade länge fört en vagabonderande tillvaro på utställningar runt om i världen.

– Vid ett tillfälle träffade Olle Kåks vår dåvarande landshövding Karin Starrin och sa: ”Om du har någon passande vägg i Halland så donerar jag den”. Vi på Ringhals hade förstås den perfekta väggen, säger Anita Förstberg och visar stolt upp målningen som nu hänger i kärnkraftverkets stora lunchmatsal.

Konstnären uppges ha varit mycket belåten vid invigningen våren 2003 och nöjt förkunnat:

– Äntligen kan jag lämna denna tavla till slutförvaring!

Ringhals konstsamling är inte enbart en angelägenhet för personalen. Även den intresserade allmänheten är välkommen innanför grindarna. Guidade gruppvandringar anordnas regelbundet på somrarna, och efter begäran under övriga året.

Bland höjdpunkterna som bjuds att beskåda är textilkonstnären Helena Hernmarcks mäktiga och häpnadsväckande fotorealistiska väv Ristafallet.

– Jag vet ingen annan som kan göra vattnet så levande. Det är fascinerande. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser den, kommenterar Anita Förstberg.

Strax bredvid står en större träskulptur av en häst med ridande jungfru, skapad av Börje Lindberg i beständig kanadensisk redwood. Den är gjord i ren protest. Inte mot Ringhals.

Utan mot Konstfack. Under sin tid på denna institution skulle Börje Lindberg fått höra att det av någon anledning var omöjligt att göra hästskulpturer i trä. Naturligtvis blev han besluten att bevisa motsatsen. Och resultatet talar ju för sig självt.

Uppskattningsvis finns omkring 200 svenska nutidskonstnärer representerade på Ringhals. Som Gustav Kraitz med sina stengodsarbeten i kraftiga, rena former (i dag är Kraitz kanske mest känd för sitt gripande monument över Raoul Wallenberg utanför FN-skrapan i New York).

Eller den finurlige Walter Bengtsson med sina burleska, lekfulla metallskulpturer. Eller Susanne Nessim med sin märkliga målning The White Dog. Och andra som Bertil Böös, Gert Aspelin, Aino Flack, Lennart Jirlow, Hans Krondahl, Else-Maj Johansson… 

Ett kärnkraftverk är onekligen en något speciell och ovanlig miljö att avnjuta konst i. Inramningen av high-tech, reaktorblock och surrande kraftledningar tycks också ha en upplyftande effekt på konstbesökarna, om man skall tro Anita Förstberg:

– Mina visningar brukar alltid sluta med att folk är överförtjusta.

(Borås Tidning 2006-08-26)