Kategoriarkiv: Kommunism

Moderaterna har också KGB-lik i garderoben

Publicerad den av
Svara

Sedan avslöjandet om att han under åren 1967-1972 varit informatör åt KGB, har Jan Guillou envist bagatelliserat sin insats i Sovjetunionens tjänst. Det hela rörde sig bara om några allmänna politiska rapporter och löst snackande med en kontaktman.

Vad är sant? Många har krävt att att Guillou utan omsvep lägger alla korten på bordet, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt.

Till Expressen den 27/10 säger Reinfeldt:

 ”Jan Guillou möter ett berättigat ifrågasättande. Det bästa han kan göra nu är att reda ut vad som egentligen har hänt… I övrigt kan jag notera att det som har hänt kanske ger litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben.” 

Men även Reinfeldts parti har tydligen sina egna KGB-lik i garderoben. I alla fall om man får tro uppgifterna i Lars Tobissons välskrivna och intressanta memoarer Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka (2009).

Tobisson berättar där om följande episod när han i mitten av 70-talet tog över uppdraget som partisekreterare från sin företrädare Bertil af Ugglas. Ugglas var partisekreterare åren 1969-1974, alltså ungefär samtidigt som vänsterextremisten Guillou stod i KGB:s sold. Den ryska underrättelsetjänstens tentakler sträckte sig emellertid även högerut på den politiska skalan. 

Lars Tobisson skriver på sidan 193:

” Tidigt märkte jag också ett utländskt intresse för min person. Det hade inte gått många dagar efter mitt tillträde, förrän det ringde i telefonen. En röst förklarade på god men bruten svenska, att han var tjänsteman på den sovjetryska ambassaden och ville bjuda mig på lunch. Jag frågade min företrädare till råds.

– Det är min KGB-spion, sade Bertil af Ugglas. Nu har även du fått honom som överrock.

Det förvånande mig att höra att Bertil hade ställt upp för regelbundna samtal med denne man. Förbindlig och väluppfostrad som han var hade han inte förmått tacka nej, men ansåg sig endast ägnat sig åt kallprat. Jag var mindre artig och mera rädd för att försäga mig, så jag avböjde kontakten…”

Endast kallprat? Tog också Bertil af Ugglas emot någon form av betalning för sina tjänster  – som de famösa flaskorna från den ryska ambassadens välförsedda spritförråd? 

Troligtvis rörde sig alltihop om ganska substanslösa och oskyldiga samtal. Men i denna världen finns ingenting som är helt säkert. Bertil af Ugglas går inte att fråga, han avled redan 1977. Däremot borde det finnas rapporter bevarade i KGB:s arkiv om vilka slags informationer Ugglas egentligen lämnade. 

Fredrik Reinfeldt kan väl försöka få upp några av dessa kort på samma offentliga bord som han uppmanat Jan Guillou att redovisa sina. 

Varför denna förvåning över Guillou och KGB?

Publicerad den av
Svara

Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.

Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.

Men är det förvånande? 

Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.

Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare. 

När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal. 

Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.

Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare. 

”Demokraten” Stalin och Skara-Bert

Publicerad den av
Svara

Veckan som gick blev ett bakslag för Stalins supporterklubb i Ryssland. Den liberala tidningen Novaja Gazeta friades från anklagelser om att ha ”förtalat” den gamle sovjetdiktatorn genom publiceringen av hans omfattade brottsregister. 

Det var Stalins barnbarn Jevgenij Dzjugasjvili som stämt tidningen inför domstol, men han gick alltså bet. Detta trots att Dzjugasjvilis advokat försökte hävda att Stalin egentligen var ”landets förste demokrat”. 

Att utnämna Stalin till något sådant tyder onekligen på en ganska kreativ tolkning av begreppet. Tyranni och folkstyre borde annars rent logiskt stå i motsats till varandra. 

Men för Stalin var ju ingenting omöjligt, om vi får tro hans beundrare. Som exempelvis vänsterpartiets förre partiledare C H Hermansson. Han skrev följande visdomsord i tidningen Ny Dag, våren 1953:

”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän… Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapade teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens osv. På vart och ett av dessa områden är hans insatser gigantisk. Ingen människa kan förstå vårt tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter.”

Kanske är det just sådana skriftstudier som inspirerat Bert Karlsson till hans senaste politiska snilleblixt i genren cirkelns kvadratur: att Sverige behöver en ”demokratisk diktator”.

När Jan Myrdal och USA stödde Pol Pot

Publicerad den av
1

I helgen tog jag en promenad genom Gamla stan, Stockholm. Trots att hösten hade anlänt om man skulle tro almanackan, hängde sommarvärmen kvar i luften och lättklädda turister flockades på uteserveringarna.

Men vid Stora Nygatan var det plötsligt inte lika trivsamt längre. Där råkade jag kasta blicken in i ett skyltfönster och fick syn på några helt andra slags turister. Ett stort svart-vit foto visade en leende Pol Pot, flankerad av fyra lika glada västerlänningar.

En av dem kände jag tydligt igen: Jan Myrdal.

Fönstret tillhörde myndigheten Forum för levande historia, som riktade uppmärksamhet på dess nya utställning Middag med Pol Pot (öppnar imorgon den 9 september). Titeln anspelar på den delegation av fyra svenskar som 1978 sensationellt tilläts besöka det då helt stängda Kampuchea (nuvarande Kambodja).

Landet var sedan dryga tre år tillbaka i Röda khmerernas våld. Deras bisarra variant av bondekommunism innebar att städerna tömdes på invånare. Befolkningen föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Familjer splittrades upp, män skildes från kvinnor, barn från sina föräldrar.

Svält, tortyr och massmord var daglig rutin. 

Rapporter och vittnesmål om exempellösa grymheter hade förekommit i världspressen sedan Röda khmererna erövrat huvudstaden Phomn Penh 1975. Allt dock livligt förnekat av Pol Pot och hans medlöpare i västvärlden.

De fyra inbjudna svenskarna vallades runt i landet under två veckor och såg ingenting fel. Tvärtom förkunnade de till omvärlden att en ny lovande samhällsutopi höll på att förverkligas.

”Rättfärdighet råder”, slog Jan Myrdal fast vid hemkomsten i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (nr 16/1978). I augusti samma år sände också SVT:s Rapport ett inslag där Myrdal intervjuade Pol Pot:

”Skulle Ers excellens vilja säga vad som är det viktigaste som hänt i Demokratiska Kampuchea de senaste tre och halvt åren”, frågade Myrdal.

”Det viktigaste som hänt (—) är det faktum att vi kunnat slå ner alla komplotter och försök till inblandning, sabotage och statskupp och aggressionshandlingar från fiender av alla de slag”, svarade Pol Pot.

Bara att TV-intervjun kom till stånd var ett scoop i kioskvältarklass. Men borde inte orden från Röda khmerernas ledare tyda på att detta var en våldsfixerad, paranoid fanatiker som talade?

I samma ögonblick som Pol Pot fäste blicken i TV-kameran pågick ett av världshistoriens värsta människoslakter omkring honom. Ungefär tjugo procent av Kambodjas invånare skulle utplånas innan mördandet upphörde. Procentuellt sett är omfattningen utan motsvarighet.

Men misstankar åt det hållet vägrade den svenska kvartetten att befatta sig med. Deras välvilliga blindhet var också garanterad eftersom de företrädde Pol Pots blågula supporterklubb, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Dess dåvarande ordförande Gunnar Bergström, som ledde delegationen, har kommit till klarhet numera. På Forum för levande historia ska Bergström berätta om motiven bakom sin förvillelse och förnedring den gången.

Det fanns förvisso en hel del andra svenskar som gärna gick i god för Pol Pots samhällsexperiment när det begav sig. Två av de mest prominenta namnen är författaren PO Enquist och riksdagens förre talman Birgitta Dahl (s). 

Jan Myrdal måste emellertid vara unik bland dessa eftersom han fortfarande framhärdar i stolt trovisshet. Att omkring två miljoner av Kambodjas mellan sex-sju miljoner invånare dödades under Röda khmerernas styre vägrar han att gå med på.

”Jag såg inget folkmord”, skrev han exempelvis i Aftonbladet häromåret (28/3 2006).

Vad annat är att vänta från honom? Detta är ju en man som försvarat alla upptänkliga skräckfigurer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha, Robert Faurisson and you name it. Och står för rubbet in till denna dag som är.

”I princip har jag alltid haft rätt – i sin tid”, förklarade Myrdal när jag själv intervjuade honom i våras.

Även om man kan ha berättigade invändningar mot att statliga myndigheter ska driva ideologisk upplysningspropaganda, verkar det ändå bli en intressant utställning. Att försöka skapa förståelse kring hur medlöperiets mekanismer fungerar är alltid angeläget.

Men i sammanhanget kunde det också vara på sin plats att påvisa hur den internationella realpolitiken kan ta sig i uttryck när den är som mest smutsig och cynisk.

Pol Pots isolerade regim störtades i januari 1979 efter en konflikt med det kommunistiska grannlandet Vietnam. Att dess invasionsstyrkor jagade ut Röda khmererna i djungeln och sedan tillsatte en Hanoivänlig regering fördömdes förstås av Jan Myrdal.

Så här skrev han om Vietnams stalinistiske premiärminister i boken Kampuchea hösten 1979 (1979). 

”Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetes eld; att han stektes i flott i evigheters evighet”. 

Därmed kom Myrdal mycket otippat att hamna på samma sida som USA.

Där avskydde man också den vietnamesiska regimen. Den bittra förlusten av Vietnamkriget var i färskt minne. Att Vietnam genom invasionen av Kambodja ytterligare utökade sin maktbas i Sydostasien ogillades därför starkt av Vita huset.

Även om amerikanerna definitivt inte annars hade något till övers för Pol Pot, kom nu den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började USA därför att backa upp Röda khmererna och verkade bland annat för att dessa massmördare skulle få fortsätta att representera Kambodja i FN.

Riktlinjerna drogs upp av president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Denna politik som de facto gjorde Röda khmererna till USA:s allierade fortsatte sedan under presidenterna Reagan och Bush, d.ä.

Först när Bill Clinton tillträdde som president 1993 avbröts stödet. Istället avsåg USA – sent om sider – att dra Pol Pot inför rätta. Dock undkom denne rättvisan. Han dog i en påstådd hjärtattack 1998 och kremerades i djungeln.

Vad har då Forum för levande historia att säga oss om USA:s skamliga politik? Ska man döma efter informationen på myndighetens hemsida verkar den Pol Pot-historien tyvärr vara begravd i tysthet. 

Metro och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Metro International, med Kinnevik som dominerande ägare, brottas sedan några år tillbaka med förluster och aktiekursen kan räknas i ören, inte kronor. 

Affärsidén att ge ut gratistidningar med snuttifierade artiklar på barnspråk funkar tydligen inte så bra längre. Och det är väl ett hälsotecken för den allmänna intellektuella medvetandenivån. 

Förr var motivet bakom att starta tidningar tvåfaldigt. Att tjäna pengar, naturligtvis. 

Men också att tidningsmakarna brann för något högre – att förmedla nyheter, avslöja missförhållanden, påverka samhället, kämpa för vissa grundläggande idéer. Tidningarnas betydelse för demokratins genombrott och upprätthållande kan knappast överskattas.

Till denna publicistiska tradition hör inte Metro. 

Motivet bakom Metro är bara enfaldigt. Stålar. I övrigt står inte Metro för någonting. Dess enda raison d’être är att vara en sedelpress. 

Fast nu går det som sagt ganska knackigt med det. Dock tror sig Metro Internationals VD Per Mikael Jensen hittat en väg att få ordning på bokföringen igen. Och den går till Kina, där han ser gyllene expansionsplaner. 

Världens största diktatur och människorättsbuse skulle nämligen passa Metro som hand i handske. Intervjuad i tidskriften Medievärldens affärsbilaga förklarar Per Mikael Jensen lyriskt:

Jag tror Metro-konceptet passar Kina extremt bra. Du har en form av censur i Kina, men Metro som opolitiskt – vi säger inte till världens ledare vad de ska göra – är ett mycket starkt koncept för Kina.

Några skrupler att göra tidning under en totalitär diktaturregims överinseende finns alltså inte. Metro som”opolitisk”. Vilken cynism! Hur naiva tror Per Mikael Jensen att vi är? 

I praktiken skulle förstås inte Metro kunna trycka en bokstav utan Pekingledarnas gillande. Därmed riskerar tidningen också bli ett slags språkrör för tyranniet. På sitt patenterade lättsmälta vis. 

Fast pengar luktar förstås inte för den amoraliske sedelpressaren. Kinneviks Cristina Stenbeck är bara att gratulera.

Om utopismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.

För socialismen (4) Hans Bergström

Publicerad den av
Svara

Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.  

Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt. 

Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton. 

Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av. 

Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).

Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare. 

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Apropå Lars Ohly…

Publicerad den av
Svara

Efter envis kritik och tilltagande väljarflykt, meddelar vänsterpartiets ledare Lars Ohly att han nu slutar kalla sig kommunist. Dock utan att på något sätt avsvära sig tron på kommunismens idéer.

Av en ren händelse har vi på redaktionen precis mottagit ett brev från en person, som i likhet med Ohly känner sig utsatt för omgivningens ideologiska fördomar.

Ett utdrag:

I hela mitt vuxna liv har jag varit en övertygad nazist och aldrig skämts ett dugg för det. Nazismen är egentligen en trevlig ideologi som vill alla väl. Tyvärr har nazistbegreppet kidnappats av folk som försöker göra det liktydigt med diktatur och förföljelse.

OK, visst skedde mycket felaktigheter i Hitlers Tyskland. Men våldsförhärligandet, anfallskrigen, Auschwitz och andra olyckliga företeelser i Tredje riket har förstås ingenting med riktig nazism att göra. Grundidéerna är jättebra, tyvärr fick Adolf Hitler det mesta om bakfoten.

Självklart tar jag helt avstånd från honom idag. Redan på 30-talet var jag förresten väldigt kritisk, skall ni veta! Jag åkte förvisso ofta på nazistiska bjudresor till Berlin.

Men under mina många möten med Goebbels och Göring sade jag alltid ifrån på skarpen att de måste vara snällare mot judar och oliktänkande. Tråkigt nog tycks ingen annan mer än jag själv minnas detta, men jag svär på att det är sant!

Efter Tredje rikets fall 1945 har opinionsklimatet varit mycket kärvt för oss nazister. Ständigt dessa missförstånd, och mina grannar tittar så konstigt på mig.

Därför har jag efter moget övervägande beslutat att sluta kalla mig nazist. Etiketten känns som ett hinder. Men jag kommer naturligtvis aldrig att överge mina ideal om ein Volk, ein Reich, ein Führer och visionen om ett genom rashygien harmoniskt fungerande samhälle.

Vi tackar för inlägget ovan med att sända brevskrivaren I. Nori ett exemplar av Strindbergs bok En dåres försvarstal.

(Borås Tidning 2005-11-01)