Inga jämförelser i övrigt, men i Nordkorea får bönderna nu behålla 30 procent av sina skördar. Resten tar Kim Jong Un hand om. I Sverige får man som enskild näringsidkare behålla 40 procent av sina intäkter. Resten tar Fredrik Reinfeldt hand om. Han är lite generösare i alla fall…
Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:
På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.
Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.
Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.
Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.
Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.
En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.
Sune Jonsson, ur serien Prag, 1968.
Nyligen fastslogs att Salvador Allende verkligen begick självmord den där eländiga dagen i september 1973. Pinochets trupper hade omringat presidentpalatset i Santiago och kopplat greppet. Läget var desperat. Hellre än att falla i kuppgeneralernas händer, valde den chilenske ledaren avtryckaren på sitt eget maskingevär som sista utväg.
Salvador Allende har ofta betraktats som en martyr för frihet, demokrati och social rättvisa. Vilket kanske inte är konstigt med tanke på det långa, blodiga skräckstyre som följde efter honom. Igår lät den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark publicera en artikel på debattsajten Newsmill, där han ifrågasatte vänsterns glorifiering av Che Guevara. Istället borde Allende vara en rimligare ikon, menade Wallmark:
Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen.
Den bildsköne Che Guevara må ha blivit symbol för radikalismens uppror mot status quo, en revolutionslegend förknippad med drömmen om att en annan och bättre värld är möjlig. Verklighetens Che Guevara har dock mycket lite med detta att göra. Myten Che döljer en kallblodig, rastlös mördare med meglomaniska idéer om att påtvinga mänskligheten kommunismens ok genom att provocera fram ett tredje världskrig.
Men vore det bättre att sätta Salvador Allende i Che Guevaras ställe? Hans Wallmark är vanligtvis en klok och intellektuellt resonabel moderat. Ser han inte att även Allende är insvept i en omfattande mytbildning? Att Pinochet var en vidrig skurk och landsförrädare med tusentals liv på sitt obefintliga samvete förtar nämligen inte faktum.
Under sin relativt korta regim hann Allende göra Chile praktiskt taget statsbankrutt. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot författningen och allierade sig med Castros tyranni på Kuba. Allende var utan tvekan en farlig politisk vildhjärna, inställd på att med våld exportera marxismen över hela Latinamerika och därmed föra in kontinenten under Sovjetimperiets dominans.
När Allende kom till makten 1970 var det med bara en tredjedel av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare drog majoriteten av det chilenska folket inledningsvis en kollektiv suck av lättnad. En känsla av befrielse som snabbt och bittert försvann när de nya makthavarna visade vad de gick för…
Visst behöver vi goda förebilder. Oavsett om vi står till vänster eller höger inom det politiska spektrat. Men sådana förebilder bör väljas med omsorg och ogrumlad blick. Vilket – med all respekt – även Hans Wallmark har skäl att betänka innan han delar ut fler rekommendationer över vilka historiska personer som borde upphöjas till politiska idoler.
Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:
”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.
Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.
1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.
I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.
Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.
Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.
I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.
För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.
Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.
Idag spatserade jag förbi ett ställe som sålde antikvariska böcker på Pantarholmen i min lilla stad. Kunde förstås inte låta bli att ögna igenom titlarna på hyllorna och fann till min glädje Jan Myrdals och Gun Kessles Sidenvägen (1977) – den smått klassiska uppföljaren till Marco Polos och Sven Hedins reseskildringar i österled.
Boken var i så gott som nyskick. Pris: fem spänn. Också en värdemätare på kulturens ställning i Karlskrona (om man vill vara illvillig).
Det här är ett verk som alla borde ha. Särskilt slutorden finner jag tämligen obetalbara.
Läs och njut:
Latrinet i Kina är inte föraktat ”smuts” utan rikedom att utnyttja. Mao Tsetung framhöll också att föreställningen att skit var smutsigt var en eländig överklassinställning.
Den som inte förstår att skiten är värdefull och tjänar jordbruket och därmed människan i hennes arbete kan aldrig vara kommunist utan förblir en revolterande överklassintellektuell.
Vi ser på männen med latrinkärrorna som drar Kejsarvägen fram och Gun säger:
– Strunt i smogen. Där går Kinas framtid!
Att golfens superstar Tiger Woods ertappats med brallorna nere är naturligtvis pikant. Men att hans schabbiga otrohetsaffärer utlöst en sådan enorm våg av pöbelaktigt snaskeri och upphetsad indignation känns rent ut sagt motbjudande. I vår upplysta del av världen borde rimligen vuxna människors sängkammarmoral betraktas som en privatsak.
Istället tycks vi fått en ny variant av den mosaiska lagen, som faktiskt formellt sett gällde ända in på 1700-talet i Sverige. Äktenskapsbrott – eller ”hor” som det uttryckligen hette – straffades där enligt den drakoniska paragrafens bokstav obönhörligt med döden. Omsatt i modern praktik dras den skyldige samlagsslusken inför medias domstol och åläggs global stenkastning för sina moraliska tillkortakommanden (givet att syndaren är tillräckligt känd, förstås).
Nu sällar sig även Internationella olympiska kommitténs ordförande Jacques Rogge till de nykonservativa hyenorna. Golf är visserligen ingen OS-gren ännu, men det hindrar inte Rogge från att offentligt svinga klubban mot Woods:
”Vi vill att idrottarna ska vara förebilder för ungdomar och det är uppenbart inte fallet när det gäller Woods… En idrottare på den här nivån måste förstå att privatlivet utan tvekan är sammankopplat med yrkeslivet.”
Fore! Snacka om att slå golfbollen rakt in i glashuset. IOK borde snarare vara de sista att försöka sätta sig på några höga hästar. Den organisation som Rogge representerar har ju under decennier varit ett ormbo av korruption, girighet och ogenerat hyckleri.
Avsaknaden av moralisk anständighet står i skrikande kontrast till de söndagsskoleaktiga olympiska ideal som IOK annars påstår sig hylla. Att man lät sina senaste sommarspel bli en propagandafestival för världens största diktatur och människorättsbrottsling bär syn för sägen. OS i Kina 2008 visade med all önskvärd tydlighet att IOK inget lärt av varken nazisternas Berlin-OS 1938 eller kommunisternas Moskva-OS 1980.
Eller rättare: IOK vill inget lära, ty IOK bryr sig inte. Att Jacques Rogges företrädare på den olympiska tronen var en gammal fascistbandit från Francotyranniets Spanien är talande. Denne Juan Antonio Samaranch avgick 2001, men adlades samtidigt till IOK:s hedersordförande på livstid (bakgrund här). Just ett snyggt sällskap att se upp till för idrottsintresserade ungdomar kring jordklotets alla hörn…
För övrigt lät sig många IOK-delegater villigt mutas med tjänster från prostituerade i utbyte mot att Salt Lake City skulle få vinter-OS 2002. Och så ska vi förfasa oss över Tiger Woods oförmåga att behålla kalsongerna på?
Yeah, right.
Mer att läsa:
Nöjesguidens Malmöredaktör Isabelle Ståhl skrev nyligen en intressant artikel på Newsmill om spektaklet kring Woods ur ett feministiskt perspektiv. Länk här.
Björn Elmbrant, tidigare politisk kommentator på SR, är en person jag vanligtvis respekterar. Han har bland annat skrivit två mycket läsvärda biografier om Palme och Fälldin. Även som vänsterinriktad ledarskribent på Dagens Arena kan han ge tänkvärda perspektiv.
Men precis som med kulturchefen Gunnar Bergdahl på Helsingborgs Dagblad (läs här) har den borgerliga regeringens försök till reformering av sjukförsäkringssystemet fått Elmbrandt att totalt tappa sinnet för alla proportioner.
Bergdahl jämför statsminister Fredrik Reinfeldt med massmördaren Josef Stalin. Björn Elmbrandt hakar på samma trall och hävdar följande om finansminister Anders Borg i sin ledare den 17/12:
”Borg och de andra riksbankekonomerna på finansdepartementet har en människosyn som liknar planhushållarnas i Sovjet, de som ville leda om floders lopp, och då tusentals dog, några av svält medan andra dränktes.”
Att opponera mot regeringens politik är en sak. Kritiken får gärna vara hård och giftig när så är befogat. Men den vedervärdiga träckskyffling som både Bergdahl och Elmbrandt nu sprider i sina publikationer är ett sabotage mot den fria, demokratiska debatten. Tydligen är dessa herrar omedvetna om att deras grovhuggna demagogi är av samma snitt som utmärkte Stalins egen propaganda-apparat. Vilka stämningar underblåses inte av sådant retoriskt övervåld?
Man ska vara varsam med orden, sade Olof Palme en gång. Det har Elmbrant, om någon, skäl att ta till sig.
Det talas om kultursidornas förfall. Att både bevakning och kritik håller på att glida ner i en avskrädeshög av kommersiell ytlighet, slappt klichémässigt tyckande och allmän antiintellektualism. Något överdrivet kanske.
Men tendensen pekar likafullt på en oroande kvalitetssänkning. Aftonbladet under Åsa Linderborgs regemente bär syn för sägen (sensommarens antisemitiska utfall har redan blivit en modern klassiker, friska upp minnet här). Som ett annat föga hedrande monument över denna sorgliga utveckling ståtar Helsingsborgs Dagblad och dess kulturchef Gunnar Bergdahl.
Bergdahl var mannen som häromåret gjorde sin kultursida till riksbekant åtlöje genom att låta publicera en elak sågning av GP-journalisten Britt-Marie Mattssons deckare Fruktans makt. Problem var bara att boken inte fanns annat än som planerad titel i Piratförlagets utgivningskatalog.
Men denna pinsamma fadäs är noll och intet mot vad Gunnar Bergdahl lyckades tota ihop förra veckan. I en fullkomligt bisarr krönika i HD den 12/12 drar han paralleller mellan Stalins totalitära massmördarregim och den svenska alliansregeringen.
Bergdahl börjar med en målande beskrivning av den sovjetiska terrorn i Ukraina, där miljoner människor tvingades att svälta ihjäl under början av 30-talet. Han kastar sedan in en pliktskyldig brasklapp om att det är”förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt”. För att omedelbart därefter krympa detta avstånd till en fråga om millimetrar när han ändå uttryckligen associerar Stalins terror med Reinfeldts arbetslinje, vilken påstås döma sjuka och svaga till brutalt armod.
”Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?”, frågar Gunnar Bergdahl och fullbordar därmed sitt retoriska haveri. Rubriken på hans alster är också illustrativt för vilka tankebanor som läsaren ska ledas in i: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.
Svältdöd á la Stalinregimens är alltså vad Reinfeldt planerar för de som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett skamligare lågvattenmärke i genren demonisering av en svensk regerings avsikter och motiv är förmodligen svårt att uppbringa. I alla fall i den etablerade, demokratiskt sinnade pressen.
Värst är dock inte Bergdahls groteska och avhumaniserade spya över Fredrik Reinfeldt (även om den är illa nog). Utan att denne kulturchef genom sin relativisering av Stalinsepokens brott, förminskar offrens lidande och förolämpar minnet av alla dessa människor som utsattes för en av 1900-talets effektivaste mordmaskiner.
Vem kan ta HD:s kultursida ens med en gnutta allvar i fortsättningen? Att Gunnar Bergdahl straffat ut sig från all anständig debatt torde vara uppenbart. Jag hoppas ändå innerligt att han såg den skakade dokumentären The Soviet Story av Edvīns Šnore, som Kunskapskanalen i SVT nyss visade.
Måhända kan denna pedagogiska grundkurs om Stalins ondska skänka viss eftertanke även till den mest ignorante av svenska kulturredaktörer. Men det är möjligen att hoppas på för mycket. Mot dumheten kämpar ju, som bekant, även de stackars gudarna förgäves.
Fotnot: Läs gärna Torbjörn Kvists utmärkta recension av The Soviet Story i Svensk Tidskrift. Filmen finns att beställa på DVD.
Yes, we can! Så löd som bekant Barack Obamas kampanjslogan i förra årets presidentval. Men när han nu som president varit på statsbesök i Kina under veckan, torde det snarare varit frågan om No, we can’t!
Pinsamt nog valde nämligen Obama att tiga om den kinesiska diktaturregimens omfattande och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kinas toppledare Hu Jintao och Wen Jiabao slapp höra ett uns av öppen kritik under presidentens tredagarsbesök.
USA – världens viktigaste och starkaste demokrati – duckade för världens största tyranni och människorättsbuse. Det är förstås lika skamligt som oroväckande. Men USA är heller inte så starkt som det en gång varit, ekonomiskt i alla fall.
Samtidigt har Kinas tuppkam växt betydligt. Inte minst det faktum att kineserna numera är det finanskrisande USA:s största långivare gör att maktförhållandena börjat förskjutas. Jänkarnas skuldnota till Kina uppgår till i runda slängar 1000 miljarder kronor. President Obama har alltså ett ganska prekärt beroendeförhållande att hantera.
Då är det helt enkelt inte läge att ställa till ”trassel” genom att läsa lusen av de till statsmän förklädda gangstrarna vid sammanträdesborden. Skarorna av politiska fångar, ockupationen av Tibet, det ständiga hotet mot Taiwan, etc, väger mycket lätt mot stålar och goda handelsrelationer. Cynismen i världspolitiken är stundtals oerhört rå.
Fredspristagaren Obama må två sina händer. Men för Kinas förtryckta befolkning verkar det inte bli någon ”change we can believe in” än på många, långa år.
Christian Dahlgrens Blogg 