Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Arbetslinjen ska även gälla politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

”En resväska, en ryggsäck och en golfbag – det blir mitt liv i framtiden!” Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna.

Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. ”Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?”, frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. ”Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen”, blev svaret.

På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte.

Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året.

I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok ”om att vara illojal mot sitt parti”. Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne.

Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer.

Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren.

Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär.

Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.

Galen skattematematik

Publicerad den av
Svara

”Skatteutjämningssystemet, som omfattar miljarder kronor, är så pass obegripligt att det inte går att tränga in i för vanliga väljare. Själva formeln se ut som något en galen matematiker hittat på.”
– Olle Wästberg, klok liberal, kritiserar träffsäkert i sitt senaste nyhetsbrev det snurriga kommunala skatteutjämningssystemet som ett demokratiskt problem.

Alltid mer, aldrig nog

Publicerad den av
1

70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.

Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).

Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.

”Justering” var ordet.

Saknas: kultur!

Publicerad den av
8

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Snart ska fullmäktige i Karlskrona klubba en vision för hur kommunen ska vara år 2030. Som medborgare bör man hålla sig djupt skeptisk till dylika övningar. De enda som blir riktigt glada av kommunala visionsprojekt är vanligen konsulterna som hyrs in för att göra jobbet åt politikerna och tjänstemännen. Dessa konsulter kan räkna hem ett fett arvode på skattebetalarnas bekostnad. Och skattebetalarna får i utbyte en hög snömos av käcka självklarheter och fromma besvärjelser; allt snabbt bortglömt och saknat av ingen.

Men grundidén med en framtidsvision är förstås inte dum. Givet att det utmynnar i mål som är konkreta, genomförbara och bär drag av djärvhet som kan bli ett inspirerande språng för tanken. Låt mig försöka lämna ett sådant bidrag.

Karlskrona är en bedövande vacker stad. Problemet är att den också känns ganska tom. Det är som man vandrar runt bland fina kulisser på öar långt bortom allfartsvägarna. Östersjöns mötesplats? Knappast. Hit besvärar sig egentligen få utan att ha en uttrycklig, klart definierad anledning.

Vad jag längtar efter som kan skänka kommunen attraktivitet, puls och innehåll är kultur. Det är kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande. Karlskronas mediokra kulturutbud är vår stora akilleshäl. Vi tappar i spänstighet och utvecklingskraft. Luften blir syrefattigare, klimatet tristare, horisonterna snävare.

Själv skulle jag gärna se att vi satsar på bygget av en riktig konsthall, specialiserad på spännande nya konstnärskap, från när och fjärran, som ligger vid gränsen till genombrott. Ungefär som konstmuseet i Borås länge fungerat.Där har kommunen medvetet fokuserat på en ofta radikal samtidskonst som ett sätt att omvandla en tämligen trist och insulär industristad till ett av Sveriges idag mest vitala ställen för kulturella möten.

Tro inte dem som vill avfärda smal, kvalificerad konst som elitistisk. Det är en totalt felaktig uppfattning. Det värsta man kan göra är att underskatta publiken. Utställningarna ska alltid presentera det bästa och vassaste. Men samtidigt med stora mått av tillgänglighet och regional stolthet i arbetet. Upplever folk att konsthallen är allas angelägenhet kommer också besökarna. Och genom att utmana människors sinnen kan man förändra en kommuns hela mentala landskap.

Borås är ett utmärkt exempel på det. Vilket också Karlskrona kan bli.

Flumeride i alkoholvågorna

Publicerad den av
Svara

Liseberg har nu fått ögonen på sig av stadsrevisorerna i Göteborg. Detta sedan avslöjandet om att bolagsledningen hällt i sig sprit, vin och öl för närmare 170.000 kronor under sina interna julmiddagar de senaste åren.

Alkoholindränkt var även på det senaste julkalaset den 7 december. Trettio glada personer skålade för 22.000 kronor. Och lät Lisebergs kassa stå för notan i vanlig ordning. Ironiskt nog sedan man tidigare samma dag hade beslutat att införa en ny måttlighetspolicy gällande spritflödet.

Men det glömdes tydligen bort när snapsarna frestade.

Nå, vem är förvånad? Man ska kanske inte moralisera för mycket. Rimligen borde man väl ifrågasätta varför Göteborg överhuvudtaget ska äga och driva en nöjespark. Med skattebetalarnas pengar som riskkapital.

Kan pariserhjul, berg-och dalbana och karuseller räknas som oundgängliga offentliga ansvarsområden, är det knappast konstigt om det blir både snurrigt och dimmigt vid styrelseborden.

(Läs mer i DN här, samt i GP här, här och här).

Vad är bäst för eleverna?

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Det stormar kring utbildningsväsendet i Karlskrona. Igen. Barn- och ungdomsförvaltningen har beslutat att stänga en liten trivsam skola i Skrävle. De drabbade på landsbygden är upprörda.

Åter anses centralorten gynnas på bekostnad av kommunens övriga delar. Barnen far illa när de måste flytta till större och otryggare enheter, sägs det. Och är småskolorna hotade, hotas även glesbygden att ytterligare utarmas. Vad hände med den stolta parollen ”hela Sverige ska leva”?

Förvaltningschefen Maria Persson står dock rak i blåsten: ”Jag har ju inte landsbygden för ögonen när jag försöker få ihop verksamheten gällande skola och förskola i kommunen. Jag måste i första hand se till hur vi ska klara kvaliteten där för de pengar som vi får tilldelade”.

En del menar att denna uppfattning är cynisk. Jag anser den klok. Då kommunens resurser sannerligen inte är obegränsade, måste våra beslutsfattare våga sätta ned foten och prioritera. I detta fall bör väl elevernas bästa vara vägledande. Och vad gäller då? Låt mig hänvisa till det legendariska skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008).

Han arbetade från mitten av 60- till början av 80-talet som ansedd expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington. Som sin stora uppgift hade han att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp fungerande skolor.

För att detta skulle gå vägen, var förstås Världsbanken samtidigt tvungen att ha ett omfattande utvärderingssystem för att mäta effektiviteten och kvaliteten i de olika ländernas utbildningsprogram.

Slutsatsen som Mats Hultin Craelius kunde dra var entydig. Varken lokaler, klassernas storlek, skolornas placering, et cetera, spelade någon egentlig roll. Den viktigaste, allt överskuggande faktorn handlade om en sak: kvaliteten på lärarkåren. De länder som satsade på sina lärare gav barnen störst chanser att trivas och lyckas i skolan. Vilket man kanske borde tänka på även för Karlskronas del.

Sedan kan vi naturligtvis inta den ideologiska hållningen att landsbygdens småskolor är värda att behålla av andra skäl. Men då rör vi oss från utbildningspolitik till regionalpolitik.

Sverige har i decennier satsat hundratals skattemiljarder på att hela landet ska leva. Utvärderingar finns i massor (av ESO, Nutek, med flera) och samtliga pekar samstämmigt åt ett håll: vi kunde lika gärna elda upp pengarna. Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter ändå.

Tråkigt? Visst. Men avgör själva hur vi ska hantera den kunskapen.

Vad klappar Ronnebys hjärta för?

Publicerad den av
1

Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

Publicerad den av
1

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.

Märklig kultursyn i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

”En ovärderlig turistattraktion för Karlskrona”, sa kommunalrådet K-G Svenson (M) vid invigningen av Rizah Kulenovics privata konstmuseum i Vattenborgen förra sommaren. Det var även där K-G Svenson nyligen höll sin avtackningsfest när han efter valet lämnade politiken. För honom är tillkomsten av museet juvelen i kronan under femklöverns styre. Uppslutningen från stadens etablissemang har också varit stor.

Jag tycker att Vattenborgens restaurang är väldigt trevlig. Men museet är knappast någon attraktion för en konstpublik, möjligen en ironisk drift med den. Utställningshallen är förbluffande sunkig, tavlorna är lika dåligt hängda som uselt belysta. Påståendet att det osköna huvudnumret bär Leonardo da Vincis signatur utmanar löjet, liksom att kopian av Fragonards Den stulna kyssen är originalet (det kan i verkligheten beskådas på Eremitaget, S:t Petersburg).

Om det finns äkta verk i resten av samlingen, tillhör de definitivt inga av konstnärernas mest framstående prestationer. ”Det värsta skräp jag sett under mina 67 år i konstvärlden”, konstaterade Nationalmuseums tidigare överintendent Per Bjurström i Aftonbladet redan 2007.

I marknadsföringen av museet uppges att Rizah Kulenovics anfader är Kulin Ban, Bosniens nationella grundare på 1100-talet. Konstsamlingen ska ha tillhört denna förnäma ätt i generationer. Jag bad en journalistkollega från Bosnien kontrollera uppgiften. Resultatet? Några nu levande släktingar till Kulin Ban existerar inte. Dra era egna slutsatser.

Jag uppfattar dock inte Kulenovic som en medveten skojare. Snarare som en underhållande fantast, lite av en Münchhausenfigur, som genuint tror på vad han själv säger. Tja, än sen?

Problemet är att Karlskrona kommun tagit alltsammans på allvar, skänkt museet karaktär av officiell legitimitet, till och med släpat dit kulturministern på besök. Vad säger detta om kultursynen, omdömet och bildningsnivån hos ansvariga politiker och tjänstemän? Bland seriösa kulturintressenter äventyras kommunens namn som okvalificerat och dilettantiskt. Inte underligt att utvecklingen av Karlskronas verkliga turistattraktion, världsarvet, aldrig blivit mycket att hurra för. Eller att kulturlivet i övrigt är så torftigt.

H C Andersen skrev en saga med titeln Kejsarens nya kläder. En uppdaterad version skulle kunna heta Vattenborgens nya skepnad.

Per Wirtén – en kaxig förortspatriot

Publicerad den av
Svara

Flemingsberg. Det isar i själen. Dessa gigantiska bostadskaserner på höjden, fåfängt målade i regnbågens klara färger för att ge illusionen av… ja, vad? Trivsel och värme? Vilket hån.

Tro mig, jag vet.

Under ett tillfälligt jobb i Stockholm bodde jag där ett halvår. Bara massiv tristess, isolerad betong och omkullvälta kundvagnar i diket.

Eller? Per Wirtén är förortspatriot, uppvuxen i Huddinge och envist kvar utanför tullarna. Hans nya bok Där jag kommer från (Albert Bonniers förlag) glöder av tillbakahållen vrede mot sådana som mig; vi som alltid baktalat förorterna och hyllat innerstadens neonglitter. Här får vi smaka på träffsäker moteld.

Wirtén låter oss följa honom på en kalejdoskopisk vandring från Kungens kurva till Gullmarsplan med hippa Södermalm i fjärran. Självbiografiska minnen varvas med skarpsynta iakttagelser i nutid. Han avtäcker platsernas lika förbisedda som spännande historia, refererar till utvecklingen i utländska metropoler som Paris, diskuterar Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

Det är en engagerande lärdomsresa där perspektiven vänds och etablerade ”sanningar” rivs sönder. Varför skulle förorterna frånkännas värdet som självklara delar i den växande staden? Vem är det egentligen som definierar periferi och centrum? Är livet, energin och miljön verkligen sämre i Rågsved än på Hornsgatan?

Jag gillar Wirténs stolta kaxighet, hans progressiva modernism och bokens utsökt drivna prosa. Men så har vi då Flemingsberg. Wirtén har också bott där en period och försvarar även tappert detta ogästvänliga ställe med orden: ”Det var inte fasadernas tomhet jag såg genom fönstret, det var min egen”.

Var det så för mig med? Jag tvivlar. Men Per Wirtén gör ändå ett jäkligt bra övertygande försök.