Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Spännande koalition

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.

Hur kass är välfärden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

Valrörelseretoriken från vänsterhåll om tillståndet i Sverige är tydlig och dyster. Skattesänkningar urgröper välfärden. Privatiseringar medför sorg, elände och hämningslös vinstjakt. Något håller på att gå sönder. Och så vidare.

Det hör naturligtvis inte till oppositionens uppgift att applådera regeringen. Utan tvärtom att frejdigt granska, kritisera och plädera för bättre alternativ till den förda politiken. Det är viktigt i en demokrati och bidrar till att driva utvecklingen framåt.

Förutsättningen är dock respekt för fakta och sakargument. Tar lusten att vinna politiska poäng genom demagogisk svartmålning över, omöjliggörs det rationella meningsutbytet, den offentliga debatten korrumperas och en falsk verklighetsbild riskerar att sätta sig som vilseleder medborgarna och försvårar för dem att göra upplysta val.

Oppositionen saknar inte områden där regeringen förtjänar välgrundat klander. Varför levererar inte skolan? Varför har vi inget försvar när världen är oroligare än på åratal? Varför är polisens dysfunktionella organisation så kroniskt svårreformerad? Varför består de strukturella problemen på bostads- och arbetsmarknaden?

Till exempel. Panga på bara! Gissla de ansvariga makthavarna! Erbjud väljarna konstruktiva lösningar!

Men vilken sanning ligger i anklagelserna om att den sociala välfärden raseras av hårdhudad nyliberalism? Sedan år 2000 har skattekvoten minskats från drygt 50 procent av BNP till dagens 44 procent. Under samma period har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat med 260 miljarder kronor (justerat för inflationen).

”Det har aldrig satsats så mycket resurser på välfärden som idag… skattepengarna går dit medborgarna vill – vården, skolan och omsorgen får 80 procent av skattemedlen”. Det skriver Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL), på förbundets hemsida.

SKL har tröttat på den torgförda myten om välfärdsstatens förfall och därför gett ut en vitbok, Ren fakta. Av den framgår bland annat att en förkrossande majoritet av svenskarna är nöjda med den välfärdsservice som de själva eller deras anhöriga får. Även intresset för att arbeta inom välfärdssektorn är stort, 6 av 10 ungdomar kan tänka sig en karriär inom kommun, landsting eller region.

Är det då sämre kvalitet på verksamheter drivna av privata välfärdsföretag än inom det offentliga? Enligt Socialstyrelsens stora undersökning från 2012, som granskade äldreomsorgen, är svaret nej. Det går inte att slå fast några stora och entydiga skillnader.

Däremot tycks privata välfärdsverksamheter skötas smartare och kostnadseffektivare, enligt en unik årslång jämförande studie som analysföretaget Nordic Healthcare Group (NHG) gjort mellan två identiska äldreboenden i Östersund (det enda kommunalt, det andra privat).

”Det man definitivt kan säga är att den privata aktören har bättre lösningar på att planera, schemalägga och bemanna verksamheten”, säger NHG:s projektledare Fredrik Eklund (SvD 4/9).

Gör privata välfärdsbolag grandiosa vinster? Nej. Snittet på rörelsemarginalen är knappt 7 procent, vilket är normalfallet även inom övriga näringslivet. Men var fjärde rödgrön politiker tror att vinsten är mellan 20-70 kronor på varje hundralapp! (Dagens Samhälle 4/9). Hallå, välkommen till verkligheten!

Okej. Kan vi nu få lite sans och balans i debatten, tack.

Utplåna gangsterväldet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.

Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.

Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.

Så har det hållit på.

Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.

Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.

Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.

Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!

Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.

Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.

Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.

Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.

Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?

På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!

Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!

Sveket mot Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

Den klassiska revisorn. En skinntorr, omutlig kamrersfarbror. Likt en hök slår han ner på minsta tveksamma siffra i bokföringen. Kanske inte drömtypen att bjuda in till kräftskivan, men oundgänglig för att marknaderna ska fungera.

Tyvärr tycks han inte finnas bland oss i samma utsträckning längre. Annars skulle möjligen den globala finanskraschen 2009 kunnat undvikas, eller åtminstone fått en mindre katastrofal omfattning. Varför kunde inte revisorerna varnat? De stod ju i första ledet med uppgiften att utöva kontroll över bolagens räkenskaper!

Det undrade efteråt EU-kommissionären Michel Barnier, som ansvarar för unionens inre marknad. Han menar att maktkoncentrationen inom revisorsbranschen lett till oroande systemrisker.

Ett osunt oligopol är idag förhärskande, där fyra internationella revisorsjättar – KPMG, Ernst & Young, Deloitte och PWC – dominerar. ”The big four” kontrollerar 70 procent av den europeiska marknaden och har 90 procent av de svenska börsbolagen som kunder.

Den traditionella revisorn har transformerats till en oljig försäljare av konsulttjänster och diverse kreativa helhetslösningar åt företagen; det handlar om upplägg innefattande juridik, skatter, IT, etc.

Sånt ger mycket mer klirr i kassan än att bara granska redovisningar. Vilket dessvärre ibland gör att vaksamheten och yrkesetiken lämnar en del övrigt att önska, något som inte minst SvD:s uppmärksammande reportageserie om revisorsbranschen för några år sedan avslöjande.

Slå larm vid tveksamheter? Eller se genom fingrarna? Om det senare alternativet tycks lönsammare kan frestelsen vara nära. Konstigt att revisorsjättarna anklagats för kortsiktigt vinsttänkande, kvalitetsbrister, slapphet och arrogans? Det är just såna symptom som utmärker en oligopolmarknads feta katter.

Ta PWC, som inte precis stärkt sitt professionella rykte genom redovisningsskandalen i Stora Enso (där även Deloitte figurerar), rollen i Telia Soneras solkiga affärer på den euroatiska marknaden, miljardstämningen från norska Troms Kraft för felaktigheter och försummelser, skadeståndet på många hundratals miljoner kronor som PWC tvingades betala till IT-bolaget Prosolivas konkursbo.

Till detta kommer PWC:s olycksaliga affärsmäkleri åt Åtvidabergs kommuns räkning, som Corren berättade om i fredags.

PWC anlitades 2008 för att finna en köpare av kommunägda Industribyggen AB, varvid kommunen fick en ökänd skojare på halsen. Lokalpolitikerna hävde affären och åkte på en miljonsmäll i förlikning för avtalsbrottet.

Kommunen krävde sedan dessa miljoner i ersättning av PWC för dåligt jobb. Men PWC vägrade erkänna något ansvar och hävdar att det aldrig krävts att köparen till Industribyggen måste ha varit seriös!

Nu har den segdragna tvisten avslutats med att kommunen kapitulerat. Rättsprocessen kan bli dyr, bättre att ta förlusten på dryga fem miljoner kronor. Lokalpolitikerna tvår uppgivet sina händer inför väljarna och tycker att PWC ska skämmas.

Men revisorsjätten har inga skrupler mot att lämna en liten landsortskommun i sticket. Förlorarna är skattebetalarna i Åtvidaberg som får sitta med notan.

Vad ska man säga? En sak är i vilket fall säker: ur led är tiden när revisorsbranschen börjar få drag av en samling begagnade bilhandlare.

Stora värden på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Trosfrihet gäller, punkt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Närodlat är bäst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Farhågor vädras, är lokaldemokratin hotad? Anledningen är en färsk lag, som tillåter mindre kommuner att skära ned antalet platser i fullmäktige med en tredjedel.

Småkommunerna har tilltagande problem att fylla stolarna, och inte sällan är många lokalpolitiker som idag sitter där tysta och inaktiva. Möjligheten att krympa kostymen ska stimulera vitalare stämningar, är det tänkt. 161 kommuner berörs, alltså mer än hälften av alla i Sverige.

Men om färre fullmäktigemandat står på spel, riskerar mindre partier att missgynnas. De får svårare att vinna tillräckligt med röster för representation. Tjänstemännens inflytande över besluten kan också öka otillbörligt om politikerskaran bantas. ”Reformen kan ses som ytterligare ett symptom på att Sverige nedmonterar den så kallade folkrörelsedemokratin”, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson (Corren 1/2).

Dock har folket redan i praktiken rört sig från detta gamla demokratiideal. Bara 3 procent av svenskarna bär numera partibok. Över 70 procent vill inte identifiera sig med något parti alls (Dagens Samhälle 17/4 2013). Inte konstigt att rekryteringen till partiuppdrag då blivit en bekymmersam affär, särskilt i småkommunerna.

Underlaget kan emellertid breddas om dessa slås ihop till större och livskraftigare enheter. Men vad vi ser är i grunden en partikris, inte en demokratisk. Anpassa istället samhällslivet efter utvecklingen och öppna portarna för ett genuinare folkstyre genom att återge mer makt till medborgarna.

Eller som Kindas kommunalråd Pia Tingvall sa i måndagens Corren när hon förklarade vad Centerns nya slogan ”närodlad politik” betyder: ”Att vi politiker ska bestämma så lite som möjligt. Vi tror att människor är kloka och kan bestämma själva. Sen ska vi se till att det finns förutsättningar för att det ska kunna ske”. Det låter som framtidens melodi.

Strid, Tingvall!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Varför har anställda vid Itsam, det ryktbara kommunförbundet för IT-tjänster, på sin arbetsgivares bekostnad åkt till metropoler som Barcelona, London och New York? Vi vet inte.

Varken resornas syfte eller vilka som deltagit finns redovisade. Det är bara ett frågetecken i raden som revisionsfirman KPMG slagit ner på i denna härva. Men de sex medlemskommunernas politiker i styrelsen tvår sina händer och biter sig kvar, trots den förödande kritiken.

I Kinda ville man dock i måndags att rikta en misstroendeförklaring mot Itsams styrelse. ”Det är viktigt att markera mot medborgarna eftersom vi har det yttersta ansvaret, men inte skött det som vi borde ha gjort”, sa kommunalrådet Pia Tingvall (C) i Corren den 3/12.

Helt riktigt. Surrealistiskt nog har Kindas vilja att ta ansvar utlöst rödglödgad ilska i övriga Itsamkommuner. Vimmerby hotar att frysa ut Kinda från annan samverkan i regionen.

I dagens Corren backar Tingvall något och vill ”tänka igenom” sin tidigare kritik. Men hon har inga skäl att darra på manschetten. Nu handlar det om att vara renhårig, värna förtroendet för politiken och visa medborgarna respekt. Stå på dig!