Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Politikernas partyprojekt

Publicerad den av
Svara

Gästledare i Corren 4/11:Corren.

När politiker ger sig in i cirkusbranschen med fickorna fulla av andras sedelbuntar bör varningslampan blinka. Som här i Linköping, där våra förtroendevalda sett sig manade att ”höja ambitionerna” för att locka hit skojiga jippon av olika slag.

Man har faktiskt formulerat en särskild slags kommunal partystrategi med målet att ”lyfta Linköping till en av Sveriges tre främsta städer inom event och möten med nationell och internationell lyskraft”. Inte dåligt.

Men PR-miljonerna som glatt satsas på att fiska artister, tävlingar och konferenser till Linköping är skattemedel. Politikerna i stadshuset lovar att pengarna kommer att ge tillbaka mycket i form av nya jobb och ökade intäkter till besöksnäringen. Hm, kanske. Vi har hört samma visa otaliga gånger förr från andra kommuner i Sverige med liknande stjärnögda drömmar om bröd och skådespel.

Erfarenhetsmässigt har det inte sällan slutat med baksmälla, sura revisorer och flykt undan ansvar. Så behöver det nödvändigtvis inte bli med Linköpings djärva planer på att armbåga sig in i täten bland landets klarast lysande eventmetropoler.

Man bör dock minnas att denna marknad är osäker, nyckfull och knivskarpt konkurrensutsatt. Känns det tryggt och vettigt att offentliga makthavare äventyrar våra ihoparbetade pengar på detta? Är det verkligen en kommunal uppgift att agera nöjespromotor?

En besläktad fråga är den uppmärksammade idén om att göra en konsertsal av det gamla skyddsrummet i Trädgårdsföreningen. Det är KD-politikerna Andreas Ardefors och Per Larsson som aktualiserat förslaget genom en motion till kommunfullmäktige.

Duon hävdar att behov och underlag tycks finnas, samt att ”en attraktiv lokal, insprängd i berget, kommer att sätta Linköping på kartan över städer med spektakulära samlingslokaler, liknande Berwaldhallen i Stockholm”.

Nu vill alltså KD att kommunen utreder projektet. En häftig grej, absolut. Fast är det något att investera skattepengar i?

En östgötavariant av Berwaldhallen kommer att gå loss på åtskilliga miljoner att bygga. Sedan tillkommer de kontinuerliga kostnaderna för drift, underhåll och personal år efter år… Det är förstås lätt för politiker att leka entreprenörer om medborgarna ska svara för riskkapitalet och bära eventuella förluster.

Så varför en kommunal utredning alls? Finns ett genuint behov och marknadsmässiga förutsättningar är sundare och enklare sätt att rekommendera. Meddela enskilda företagare och byggherrar att de är välkomna att få skyddsrummet i Trädgårdsföreningen till skänks, om de är villiga att bygga och driva en privatägd konserthall där.

Eller varför tar inte KD-paret Ardefors och Larsson chansen själva, bildar eget bolag, lånar pengar på banken och sätter igång? Men vad gäller utflykter i event- och nöjesvärlden är det nog – för alla parter – bäst att säga: Politiker, bliv vid er läst!

Motor city Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

Peter Lindstén, fastighetsägare i Linköping, slår huvudet på spiken: ”Utan bilar får vi inte en tillräcklig tillgänglighet till city och utan det ingen levande stadskärna” (Corren 4/4). Så är det.

Det hör till stadens idé att sjuda av liv, handel och mycket trafik. Att motarbeta människor att köra bil i Linköpings centrala delar hotar dess ekonomiska och sociala förutsättningar, konsekvensen riskerar att bli mindre urbanitet, dynamik och rörelse. Vi får ett ödsligare och fattigare city, helt enkelt.

Det är knappast konstigt att flera fastighetsaktörer som Peter Lindstén nu uttrycker oro över våra lokalpolitikers njugga syn på bilen. Cykel, promenerande och bussåkande i all ära.

Men det är en lika fåfäng som kontraproduktiv förhoppning att vanligt folk ska förmås att överge vardagens viktigaste, bekvämaste och mest populära färdmedel.

Som Roger Ekström, vice vd på fastighetsbolaget Lundbergs och ordförande i Linköping City Samverkan AB, säger: ”Det är inget som pekar mot att vi blir mer ‘kollektiva’ i vårt sätt att tänka. Vi vill kunna använda bilen för att transportera både familj och inhandlade varor”.

Den politiska ivern att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är inget framtidsdugligt recept. Det äventyrar överlevnadsvillkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör varken besökarnas eller de boendes situation lättare. Det bidrar i praktiken till att jaga bort både handel och människor från city som rimligen borde koka av aktivitet och inte tvärtom.

”Det bästa scenariet när det gäller att utveckla stadskärnan handlar därför om att öka tillgängligheten för bilburna konsumenter, till exempel genom att förbättra tillfartsvägar till stadskärnan, släppa fram mer privatbilism i stadskärnan, öka tillgången på parkeringsplatser och se till att parkeringarna är kostnadsfria”, menar handelsexperten David Jansson i Svensk handels och Fastighetsägarnas aktuella rapport Levande stadskärnor.

Varför inte istället göra dessa idéer till verklighet? Stärk centrums attraktionskraft genom att öppna gatorna, bejaka trafiken, låt det vara så smidigt som möjligt att parkera, slopa avgifterna och inför p-skiva.

Satsa stolt och frimodigt på visionen att Linköping ska vara Sveriges bilvänligaste stad!

Smokey and the Bandit

Var är liberalismen, FP?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!

Kom inte här och stick ut med gult!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Konstnären Bernth Uhno i Skänninge målade sitt hus i flera nyanser av gult. Därmed blev han, vilket nu är allmänt riksbekant, ett samhällsproblem för Mjölby kommuns byråkrater och politiker.

”Färgsättningen är inte svensk”, säger byggnadsnämndens centerpartistiske ordförande. Byggnadsantikvarien menar att det gultonade huset är ”främmande för Skänninge”.

Med den argumentationen förstår man att Bernth Uhno upprör de lokala makthavarna. Det rimmar inte med deras värdegrund och självbild att kommuninvånare har mage att måla sina egna hus på ett osvenskt och främmande sätt. Det måste hållas hårt på färgskalan.

Vad ska annars folk tro? Att de plötsligt hamnat i ett annat land, bortom Mjölbys äktsvenska bevakande konformism, där människor tillåts vara fria, skapande och kreativa? Skrämmande ju.

Spårvagn i Linköping? Varför inte!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.

Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.

Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.

Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.

Kul, jag gillar spårvagnar!

Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.

Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.

Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.

C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.

Spännande! Hur går det?

Vi är ingen mjölkpall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Summorna var svindlande. Skulle Sverige våga? Många kritiker hördes. Debatt blev hätsk. Ifrågasättanden haglade. Men till slut tog riksdagen beslutet.

Utvecklingen krävde modern infrastruktur, annars riskerade Sverige att hamna i permanent bakvatten. Alltså måste ett stambanenät för järnvägar byggas för att knyta ihop riket och få smidigare förbindelser till kontinenten. Ett jätteprojekt, särskilt för ett fattigt land.

Staten fick låna stora belopp till den visionära satsningen. Det var en av de klokaste och lönsammaste offentliga investeringarna som någonsin gjorts. Vilket Linköping illustrerar med all önskvärd tydlighet. Hit kom östra stambanan på 1870-talet och effekten?

Närmast Klondykestämning. Den lokala entreprenörsandan har väl aldrig fått en sådan vitamininjektion. Industri, företag och handel blommade upp av de nya möjligheterna som öppnade sig med ånglokstransporter på räls, 1800-talets high-tech.

Snabba hjul ger tillväxt! Då som nu. Fast idag är det ju 200o-tal och järnvägsnätet håller inte måttet längre. En historisk uppgradering med höghastighetsbanor väntar, av enorm betydelse för Linköping. Ostlänken knyter oss närmare Stockholm och den expansiva Mälardalsregionen. Och i länkens förlängning Göteborg, Malmö, Köpenhamn.

Det är en samhällsekonomisk jackpott som ökar dynamiken och ger vinnarkommunen Linköping förutsättningar att stå ännu starkare i framtiden. Men blir det hägrande guldet om till inte sand, så nära på?

Det är inte konstigt att nyheten om Trafikverkets alternativa planer på Ostlänkens dragning kommit som en granatchock för våra politiker i stadshuset. Höghastighetsbanorna kostar väldigt, väldigt mycket pengar. Trafikverket utreder nu om det inte blir billigare att låta Ostlänken gå Linköping förbi.

Istället skulle vi få ett ”tröstpris” i form av en anslutande bibana till centrum. Ur en aspekt kan man förstå Trafikverket.

Ska det vara någon mening med höghastighetsjärnvägarna kan inte snabbtågen stanna vid varje mjölkpall. Då förloras vinsten med kortare restider. Vissa kommuner kan glömma hoppet om stationer, helt enkelt. Frågan är då: är Sveriges femte största stad att kategorisera som en ”mjölkpall”?

Knappast. Linköping är, hur man än betraktar saken, en robust och attraktiv tillväxtkommun som blir urbanare och vitalare för varje år. Det är inte bara Linköping som tjänar på Ostlänken. Även Ostlänken tjänar på oss. Trafikverkets kalkylerande att sätta Linköping på undantag i projektet riskerar således bli ett klassiskt fall av hur snålheten bedrar visheten – för alla parter.

Dessutom hotar Linköpings stadsutvecklingsplaner att hamna i existentiell kris, om det endast bidde en tumme av Ostlänken för vår del. Tunnel med järnvägsspår under stan med ett nytt resecentrum och de nya stadskvarteren som ligger på ritborden? Får vi nöja oss med en bibana faller dominobrickorna och luften går ur det mesta.

Någon repris av det Klondyke som östra stambanans ankomst utlöste på 1870-talet kan Linköpings invånare titta i månen efter.  ”Man missar hela nytto- och tillväxtperspektivet om man lägger Ostlänken utanför staden”, sa Lena Micko (S) igår. Så är det. Låt det inte ske. Mobilisera!

Är det äntligen färdigplaskat nu?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Turerna kring var vi ska bada i Linköping är som en bekräftelse på att Winston Churchill hade rätt. Demokrati är den sämsta styrelseformen. Undantaget alla andra som prövats. Varenda lokal kotte kan väl storyn vid det här laget.

Först skulle den nya simhallen byggas intill den gamla på Folkungavallen. Sedan fick den dåvarande Alliansmajoriteten en annan idé. Simhallen skulle tvunget byggas på marken där Björn Borg häromveckan var och spelade tennis, alltså förstöra Stångebros Racket center (hej då en fullt fungerade tennisanläggning).

Sedan blev det val, en ny S-ledd politisk majoritet i stadshuset och så var fullmäktige tillbaka på badruta ett igen. Fast på grund av schabblet kostar det tydligen två miljoner skattekronor att återutreda det ursprungliga, avdammade alternativet. Hela denna segdragna, tröttande följetong är knappast någon vidare vacker illustration av vuxna människors beslutshantering i en mogen demokrati.

Pikant nog har Folkpartiet, som lämnat Alliansen för S och MP, intagit samtliga tre simhallspositioner under resans gång. Att vara liberal är att vara kluven, som gamle FP-ledaren Gunnar Helén sa. Ett uttryck han fick utstå åtskilligt hån för – och varenda folkpartist sedan dess.

Vad Helén egentligen menade var dock liberalernas bredvillighet att se frågor från olika synvinklar och i intellektuell anda vara öppna för argument. Ska man vara hygglig kan man se partiets agerande ur det perspektivet.

I Corren den 22/1 förklarade kommunalrådet Daniel Andersson (FP): ”I Alliansen kom vi fram till ett gemensamt förhållningssätt och vi röstade för Stångebroalternativet, det gjorde vi. Men det var ett beslut som inte alla i partiet var förtjusta i. Nu känner vi att vi kan fokusera på att behålla Tinnerbäcksområdet som ett bad- och rekreationsområde”.

Det är faktiskt den förnuftigaste lösningen, så heder åt FP ändå att man landat rätt till slut.

Låt det nu vara politiskt färdigplaskat, allesammans! Det är naturligast, och trevligast, att ha kvar Tinnis som ett sammanhållet badcenter med utom- och inomhusbassänger mitt i stadslivets vimmel. Sätt spaden i backen, bygg en inbjudande och modern simhall till Linköpingsbornas fromma. Punkt. Eller…?

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.

Ladda om och sälj!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Kommunstyrelsens avgående ordförande Paul Lindvall (M) är Linköpingspolitikens Mr Feelgood. Han låter ständigt förstå hur nöjd, stolt och belåten han är över Linköping. Allt går bra, allt är toppen.

Rimligen måste det kommit som en smärre chock för honom att väljarna ändå röstade bort den lokala Alliansen från makten. Förvisso har Lindvall skäl att vara tillfreds.

Det borgerliga styret han lett under åtta år har på flera områden varit framgångsrik. Linköping växer och är välmående, även om problem med utanförskap och den organiserade brottslighetens härjningar fläckar bilden. ”Den nya majoriteten kommer i alla fall inte till några tomma lador”, lät Lindvall lite syrligt förklara i onsdagens Corren.

Uttalandet kom i samband med en pressträff där det strålande ekonomiska tillståndet för Linköpings kommunala bolag presenterades. En försiktig kalkyl av det potentiella marknadsvärdet uppskattas till cirka 24 miljarder kronor, en värdestegring på 6 miljarder kronor sedan 2008. Härligt. Det borde ge rejält med råg i ryggen för alla partier som vill sälja bolagen. Ett aber. Inga sådana partier existerar i Linköping.

Enigheten är bedövande om att verksamheterna bör förbli i offentlig ägo. Bolagen ska användas som politiska instrument för än det ena, än det andra. Bostadsbyggande, miljö- och klimatteknik och diverse andra satsningar – plus att de ger fin avkastning förstås. Det illustrerar baksidan av att vara Mr Feelgood och identifiera sig själv med kommunen.

Viljan till reformer och förnyelse mattas, idéutvecklingen vissnar, det kamerala förvaltarperspektivet tar överhanden. Linköpings borgerlighet kan liknas vid en spinnande fet katt som börjat tappa gnistan och instinkten att jaga vidare.

Så vann Alliansen heller inte valet. Väljarna brukar sällan belöna mätta katter, dåsiga av tidigare meriter. En tid på oppositionsbänken kan då vara nyttig för att trimma rondören, vässa klorna och återfinna hungern igen.

Förslagsvis kan M, C och KD ladda om med att revidera sin syn på Linköpings kommunala bolag, denna djupt osunda hybrid mellan politisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Bolagen stör konkurrensen på marknaden. De har kvävande effekter på det privata näringslivet. De försvårar möjligheterna till insyn, kontroll och granskning av den kommunala sfären. De har också skadlig inverkan på den politiska kulturen.

Oavsett ideologisk hemvist tenderar ofta politiker som sitter i kommunala bolagsstyrelser att smälta samman till en egen snäv intressekrets. Mer än att företräda medborgarna och sina ordinarie partier, riskerar de att bli representanter för ett slags informellt ”bolagsparti”. Vilket naturligtvis är demokratiskt bekymmersamt.

Starta den borgerliga nytändningen inför 2018 genom att överväga avyttring av hela bolagsfloran. Investera istället resurserna i sänkt skatt för att öka medborgarnas frihet, stärka den ekonomiska dynamiken och gynna de välståndsbildade krafterna i Linköping.

Kommunens roll bör sträcka sig till att vara beställare av olika verksamheter. Kommunen måste inte nödvändigtvis även agera utförare och producent. Det kan andra aktörer göra lika bra eller bättre.