Östersjön hade ringa betydelse under kalla kriget

Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget. 

För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.

Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat. 

Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt. 

Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget. 

USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs. 

Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland. 

Slaveri och död, sa prästen

Centrumföreningen i Karlskrona vill att affärerna inne på Trossö ska ha söndagsöppet för att  ge mer liv åt stan. Dessutom får människor bättre möjligheter att handla när de är lediga från jobbet. 

En utmärkt idé kan tyckas. 

Men från Karlskrona stadsförsamling hörs en ilsken, illröd protest. Det är prästen Helene F Sturefelt i Fredrikskyrkan vid Stortorget som går till våldsamt angrepp mot affärsrörelserna i city. 

I Sydöstran den 12/8 och 17/8 menar hon att Centrumföreningen bara är ute efter att förleda folk till att bli viljelösa, konsumistiska robotar. Hon hävdar att handlarna ställer ”omänskliga krav”, att förslaget innebär ”en modern form av slaveri” som ”bränner ut människor” och ”dödar själen”. 

Språkbruket är inte bara grovt och osmakligt. Det är djupt förolämpande mot Karlskronas näringsidkare och deras strävan för att bidra till kommunens utveckling. 

Inte minst avslöjar Helene F Sturefelt en mer än lovligt nedlåtande syn på stans vanliga invånare, vilka uppenbarligen inte tilltros förmågan att handla rätt och riktigt på sin fritid – det vill säga att inte handla alls. 

Skulle jag vara i färd med att utplåna min själ om jag finner nöje av att strosa i butiker och shoppa på ”fel” dag? Den typen av fördömaraktigt moraliserande är knappast värdigt en representant för Svenska kyrkan. 

Om prästen Sturefelt är ute efter att stoppa utbredningen av slaveri och död i Karlskrona, borde hon väl även i konsekvensens namn kräva att de redan nu söndagsöppna köpladorna i Lyckeby bommar igen på vilodagen. 

Själv är jag mest bekymrad över den form av söndagsöppet som Fredrikskyrkan bedriver. I alla fall vid de tillfällen när Helene F Sturefelt står i predikstolen. 

Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens

Sekelgamla ekar kantar min väg under vandringen genom det intagande herrgårdslandskapet. De nakna grenarna rör sig lätt i den kylslagna vinden från Danmarksfjärden. Följer man stigen mot havet syns på andra sidan en tydlig siluett av Karlskrona, örlogsstaden.

Det var där inne, på varvet, som Fredrik Henrik af Chapman för dryga 230 år sedan ledde arbetet på det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerade hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen.

Denna förmiddag i slutet av mars befinner jag mig ute vid hans sommarviste, Skärfva. Även det en sällsam historia, som förbryllat och fascinerat besökare i alla tider. När jag hittat fram till grindstolparna möter blicken ett märkligt residens som ger intryck av att vara en blandning mellan slott och koja. På gården möter jag förvaltaren Thomas Skröder, gift med Cecilia Skröder från ätten Wachtmeister som ägt Skärfva sedan 1860-talet.

– Vi flyttade hit permanent för tjugo år sedan. Kunde inte sitta i Stockholm och sköta om det. Då såg vi väldiga möjligheter för stället och drog en parallell till hur man utvecklat Gunnebo utanför Göteborg, berättar han och låter mig stiga på i den chapmanska bostaden.

Under sommarsäsongen är det öppet för allmänheten. Nu sitter dock luckor för fönstren. Eftersom uppvärmning saknas är det ganska huttrigt även inomhus. I mitten av byggnaden finns en stor sal med ljuskupol i taket. Detta var en gång Chapmans arbetsstudio, idag använd som lokal för kammarkonserter.
Vi går runt i de elegant inredda rummen och talar en stund om Skärfvas skapare.

– Han var en Linné fast inom skeppsbyggnadskonsten, menar Thomas Skröder.

Det är nog ingen dum karaktäristik. Fredrik Henrik af Chapman var en Sveriges stora upplysningsmän, född 1721 i Göteborg som son till engelska invandrare. I ungdomen arbetade han på stadens varv, men irriterades över att fartygen byggdes med amatöraktiga metoder – det var mest traditionella husknep och fingertoppskänsla som gällde. Vore det inte bättre om man på vetenskapliga grunder försökte räkna ut hur fartygen borde se ut?

Chapman började plugga matematik i England och skaffade sig erfarenheter från utländska varv. Hemkommen inledde han ett paradigmskifte på fartygsområdet. Redan på skisstadiet angav han teoretiska formler för skeppens stabilitet, lastförmåga och seglingsegenskaper.

Karriären gick raskt framåt. I mitten av 1760-talet hade Chapman blivit överskeppsbyggnadsmästare i Stockholm och rörde sig i kändiseliten med vänner som konstnären Johan Tobias Sergel och amiralen/arkitektfilosofen Carl August Ehrensvärd. Men snart skulle hans talanger ställas inför ett avgörande prov.

Gustav III hade gjort sig till enväldig monark genom statskuppen 1772 och hyste offensiva maktpolitiska ambitioner på Östersjön. Ryssland måste hållas i schack och därför behövde Sverige en ny, toppmodern flotta.

– Chapman begav sig till Karlskrona 1780 på order av kungen för att förverkliga hans plan. Tio fregatter och tio linjeskepp skulle byggas på bara tre år! Folk skrattade när de hörde det, berättar Thomas Skröder.

Projektet föreföll ha en osannolik deadline. Arbetsnarkomanen Chapman ryggade inte tillbaka för utmaningen. Han införde en rationaliserad serieproduktion på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något helt unikt och banbrytande. Långt senare använde sig USA av samma teknik när man byggde de berömda Libertyfartygen under andra världskriget.

Som så ofta med innovatörer stötte Chapman på stark misstro från representanterna för den gamla hantverksmässiga ordningen. Men Chapman var en mycket envis herre som gick sina egna vägar.

– Det gick inte att stoppa honom. Han brydde sig inte ett smack om vad folk tyckte. Bara han hade kungens förtroende eftersom det var denne som hade pengarna, säger Thomas Skröder.

Gustav III fick också sin flotta på utsatt tid (resterna av den kan beskådas på Marinmuseet i Karlskrona, där några av linjeskeppens och fregatternas heroiska galjonsfigurer finns bevarande). Och sedan Gustav III:s upprustningsprogram var avklarat satte Chapman igång med sitt eget personliga projekt; Skärfva.

– 1783 hade han genomfört uppdraget åt kungen. Nu ska Chapman dra sig tillbaka som den kloke eremiten och tänka höga tankar. Han hittade ett lämpligt ställe 1784 där han fick tillstånd att bygga en enkel bondstuga. För detta fick han ta virke och använda manskap från varvet. Det var den tidens bonussystem, skrattar Thomas Skröder.

Fast någon ”enkel bondstuga” blev knappast Skärfva. Tillsammans med vännen Ehrensvärd, som varit på inspirationsresa i Italien, gör Chapman upp ritningarna till något helt annat.

De bägge kompanjonerna har fått den djärva idén att smälta samman den nordiska allemogestilen med antikens klassiska ideal. Med den blekingska ryggåsstugan som utgångspunkt skapas en herrgård som får formen av ett liggande ”H” med 24 rum. Samtliga i markplan – utom ett. Det är Chapmans arbetskammare en våning upp, byggd som en kajuta med lejdare och runda fönster. Vid skrivbordet står en fartygskikare där Chapman kunde se ut mot fjärden och varvet i Karlskrona.
Ehrensvärds bidrag till huset märks främst i den antika delen av arkitekturen, exempelvis huvudingången som är inramade av doriska kolonner.

– Portiken är en miniuppsättning av ett grekiskt tempel från Paestum i Neapelbukten. Och hela kupolsalen är en variant av Pantheon i Rom, förklarar Thomas Skröder medan vi vandrar vidare in det som kallas Kinesiska kabinettet.

– Det här är mitt favoritrum. Här på väggarna finns 98 målningar av kinesiska djonker från Kanton, hemförda av Chapmans bror. Det var till Kanton Ostindiska kompaniet seglade och gjorde affärer. Chapman byggde även fartyg åt dem.

I ena hörnet står en byst av Gustav III, gjord av Johan Tobias Sergel, som en påminnelse om vem som i slutänden betalade kalaset.

Hela denna märkvärdiga bostad ligger harmoniskt inbäddad i den omgivande naturen. Kring residenset anlades även engelsk park. Upphovsman var Chapmans barndomskamrat William Chambers (senare hovarkitekt i London). Till parken ritade Chambers även ett mycket speciellt klocktorn – faktiskt Sveriges första nygotiska byggnad.

Inte långt från klocktornet har Ehrensvärd varit framme igen med ett litet gult lusthus, utformat som ett Dianatempel. Om man följer den slingrande stigen mot vattnet finner man också en massiv gravkammare, där Chapman tänkt sig spendera den eviga vilan (han sålde dock Skärfva av privatekonomiska skäl två år innan sin död 1808 och ligger begravd på annan plats).

Men det var ingalunda några lata sommardagar som Fredrik Henrik af Chapman tillbringade här när stället stod klart 1786. Tvärtom. Forskningen stod alltid i centrum, oavsett om det var hållfasthetslära eller något annat.

– Från fyratiden på morgonen kunde han vara igång. Han jobbade ständigt. Skärfva var till för att arbeta med vetenskapen, säger Thomas Skröder och berättar bland annat att Chapman lät uppföra en släptank på gården, 25 meter lång och 5 meter bred, för hydrodynamiska experiment.

Provbassängen finns inte kvar, men åk till Chalmers tekniska högskola. Där håller man på med liknande experiment i en modernare variant.

När Chapman gick bort 86 år gammal var han ansedd som en av de främsta, om inte den främste, skeppskonstruktören i världen. Napoleon byggde exempelvis sin invasionsflotta mot England efter Chapmans teorier. Även Fredrik den Store av Preussen var en hängiven beundrare. Och så vidare.

Över detta enastående levnadsöde står alltså Skärfva som monument. Platsen är sedan tio år tillbaka upptaget på UNESCO:s världsarvslista som en del av den historiska örlogsmiljön i Karlskrona. Det är verkligen en upplevelse att besöka.

Men det är inte enbart vindarna från havet som blåser kylslaget runt Skärfvas knutar denna marsförmiddag. Även ekonomiska orosmoln har tornat upp sig. Liksom Chapman en gång har nu även ägarparet Skröder tvingats bjuda ut Skärfva till försäljning.

– Kostnaderna för renovering och underhåll är för stora för att vi som privatpersoner ska kunna bära det. Plus att turismen är underutvecklad i Karlskrona. För Skärfvas bästa är det dags att överlåta stället till någon som kan vårda det och föra det vidare in i framtiden, säger Thomas Skröder.

Varken staten, i form av Riksantikvarieämbetet, eller Karlskrona kommun har varit intresserade av att hjälpa till att bevara denna klenod åt kommande generationer. Förbluffande kan tyckas. Thomas Skröder andas också viss nedstämdhet:

– Vi känner oss ledsna och förvånande över att det offentliga inte har bättre förståelse för Skärfvas värde i världsarvet.

(Borås Tidning 2009-04-14)

Från medeltida borgar till flygande tefat

Nyligen åkte jag till det sommarfagra Blekinge och spatserade omkring i Karlskrona. Mitt i denna anrika örlogsstad ligger Stortorget, som onekligen gör skäl för namnet. Karlskroniterna påpekar gärna, inte utan stolthet, att detta minsann är norra Europas största torg.

I var sitt hörn tronar två anslående kyrkobyggnader, ritade under slutet av 1600-talet av barockens store arkitekt i Sverige – Nicodemus Tessin den yngre (mest känd som mannen bakom Stockholms slott).

Men vid detta vidsträckta torg var det främst ett annat byggnadsverk som fångade min blick. En medeltida borg! Omöjligt, förstås. Marinbasen Karlskrona grundlades ju först 1680. Innan dess fanns i stort sett ingenting här. Märkligt.

En närmare titt avslöjar genast mysteriet. Borgen är egentligen ett vattentorn, uppfört i nygotisk stil på 1860-talet. ”Det äldsta i sitt slag i Sverige”, förkunnar en informationsskylt på fasaden.

Då slår det mig att Borås faktiskt också stoltserar med ett vattentorn i samma Robin Hood-aktiga utförande. Fast vackrare, om karlskroniterna ursäktar… Ta en promenad till Kvarnberget på Lugnet och titta själva! Detta vårt eget medeltids-fejk stod klart år 1900 blankt. Arkitekten var Erik Josephson, som annars gärna ritade diverse bankpalats i Stockholm.

Varken Borås eller Karlskrona är unika i detta avseende. Vattentorn i skepnad av gamla rustika borgar uppfördes på många orter i vårt avlånga land kring förra sekelskiftet – bland annat i Göteborg (Slottsskogen), Landskrona och Helsingborg.

Vad låg bakom denna trend? Var det ändå inte lite långsökt att koppla ihop en modern innovation för vattenförsörjning i städer med fästningsarkitektur anno dazumal?

Jag ringer en herre som borde veta: Eber Ohlsson, VA-ingenjör i Malmö och sannolikt Sveriges främste vattentornsentusiast.

På snabbpratande skånska tecknar han inledningsvis den stilhistoriska bakgrunden av sekelskiftets nationalromantiska ideal, som exempelvis det pampiga Stockholms stadshus illustrerar.

– Min egen teori om just vattentornen är att man ville anspela på de gamla stadsstaterna i Italien och i Tyskland. Vattentornen som byggdes i slutet av 1800-talet var ett sätt att framhäva sin orts mäktighet och stabilitet. Det handlade också om att finna en stil som återspeglade stadens ambitioner, menar Eber Ohlsson.

Städernas ökande befolkningstillväxt och den ekonomiska utvecklingen pockade på nya lösningar för att tillfredsställa vattenbehovet. Att på sedvanligt vis hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som krävde massor av vatten för att kunna hållas igång. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas ihop i stadskvarteren.

Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

Den praktiska nyttan med att dra vattenledningar förenades med de lokala makthavarnas vilja att manifestera modernitet och framstegstro. Vilket – pardoxalt nog – uttrycktes i moderiktig riddarvurmande elegans.

Kommunernas fullmäktigeförsamlingar närmast tävlade i att uppföra påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för sin egen stads allmänna förträfflighet. Att Borås anlitade en prestigearkitekt som Erik Josephson var alltså knappast en slump.

En ny våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen tilltog i racerfart.

Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket krävde en kraftig expansion av det kommunala VA-nätet.

Nya avancerade torn sköt upp likt stora potenta utropstecken i stadsbilden. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda och signalerande en okuvlig utvecklingsoptimism. Brottet mot den tidigare medeltidsromantiken kunde knappast bli mer total. Nu var det snarare fråga om rena science fiction-arkitekturen. Trendsättare blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritad av Sune Lindström på 50-talet.

– Svampformen är tekniskt sett ideal för vattentorn. Den möjliggjordes av tekniken att gjuta betong med spännarmering. Samtidigt fick arkitekterna lite friare händer att göra spektakulära saker, berättar Eber Ohlsson.

I orter som Laxå, Halmstad och Kalmar var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av jättelika rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt ett tag. Möjligen en påverkan från den rymdfebriga Apolloerans kapplöpning till månen?

En av Eber Ohlsson personliga favoriter är det grandiosa Hyllie vattentorn i södra Malmö. En 62 meter hög skapelse som projekterades 1965 och invigdes 1973.

– Det är ett smäckert torn i förhållande till volymen. Det rymmer 10.200 kubikmeter vilket är enorma mängder vatten, säger han med fascination i rösten.

Ja, visst är vattentorn ganska häftiga grejer!

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-07-19)