Vi tolkar världen genom Black Sabbath (8)

Tony Iommi: gitarr
Geezer Butler: bas
Bill Ward: trummor
Jan Allan: trumpet
Lars Gullin: saxofon
Bill Evans: piano
Monica Zetterlund: sång
Uppträder: Nalen, Stockholm
Låt: Planet Caravan, Changes, Black Sabbath, Behind the Wall of Sleep, The Wizard, Over to You, Air Dance, She’s Gone, After Forever

Som en eftergift till alla högljudda svenskar avslutas konserten med att Tony Iommi spelar en instrumental version av Gröna Små Äpplen.

Jazzrockens bästa någonsin

”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”

Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.

Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!

It was big

Igår gjorde jag en liten resa. Till lilla Ronneby, gråa hus och helgödsliga gator.

Det hölls jazzkonsert på en liten, liten teater. En handfull personer i publiken. 

Men musiken. It was big. 

Cæcilie Norbys förtrollande röst, lyrisk, subtil, kraftfull. Ulf Wakenius med sin magiska elgitarr. Lars Danielsson, finurligt lekande baskonstnär. 

Plötsligt satt vi på en klubb i New York. Tonernas mirakel.

KISS blir ett nytt Glenn Miller Orchestra

”Kiss can and will probably continue without us. Kiss will go where no band has gone before (using younger players). There are no rules.”

Gene Simmons, basist och sångare i sminkande monstergruppen KISS (The Arizona Republic 24/11). 

”Where no band has gone before”? Att gruppen skulle fortsätta som det officiella KISS, med hela originalbesättningen utbytt, må kanske låta chockerande för många hardcore-fans. 

Men sådana ”spökband” är ingalunda ovanliga i jazzkretsar. Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington turnerar ännu över världen, trots att bandledaren för länge sedan lämnat jordelivet och inga orkestermedlemmar från förr finns kvar. KISS skulle således bara trampa vidare i andras fotspår och bli ett tributeband åt sig själv. Gene har fel. There are already rules: follow the money! 

Bernt Rosengren – give him a big hand!

Den 30 november får Bernt Rosengren vad han förtjänar – Kungliga Musikaliska Akademins Jazzpris. 100 000 spänn direkt ur hans majestäts konungens hand. Fast vem är väl den där Bernadotte mot den verklige monarken?

Bernt Rosengren är ju den odiskutabelt svängige kungen av svensk hardbop, en kompromisslös världsartist som dryga 70 år ung är still going strong med sin kraftfulla tenorsax. Denne briljante tonkonstnär har outtröttligt ända sedan 1950-talet visat var det musikaliska skåpet ska stå.

Och han levererar  naturligtvis fortfarande, lika avspänt som auktoritativt. Lyssna bara på plattan I’m Flying, som flög ut rakt över disk tidigare i år. Gör din nästa en tjänst och slå in detta glödheta digitala vax som en julklapp till tomtesäcken. Ty Bernt Rosengren är verkligen en nationalklenod av det skarpare slaget. Låna ditt öra till låten Ever Blue eller Star Eyes och du förstår nog vad jag menar… 

En krumelur i kanten: det var förstås Rosengren som gjorde musiken till Roman Polanskis debutrulle Kniven i vattnet (1962) – filmen som blev den polske regissörens trampolinsprång ut mot en internationell karriär. Say no more.

Det hänger på svänget

Den bästa lektion jag fått om murvelbranschen kommer från Expressens grundare Carl Adam Nycop.

Jag såg honom bli intervjuad i TV en gång. Hans svar på vad som krävdes för att bli en bra tidningsskribent glömmer jag aldrig.

Jazz!

Precis som en jazzmusiker måste skribenten ha ett distinkt sväng, ett beat och bäras av en egen inre ton. Annars blir artiklarna bara torra och döda.

Häromdagen läste jag i DN om akademiledamoten Ulf Linde. I ungdomen tillhörde han den svenska jazzeliten som en av våra främsta vibrationister. 1952 sadlade han om och blev konstkritiker. Steget från jazz till skrivande? Linde säger sig aldrig ha märkt någon skillnad:

”Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna eller en för hård huvudkudde.”

Hur var det nu den där Duke Ellington-låten löd? It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!

(Borås Tidning 2008-07-16)

”Jag är hip, yeah, baby…”

Finns det någon som slår Svante Thuresson när det gäller hip-faktor i svenskt musikliv? Knappast. Artister kommer och går. Men ända sedan 60-talet har han förblivit ”The original hip man” både på scen och skiva.

Som han själv sjunger i den klassiska Beppe Wolgerslåten Svante Thuresson:

Jag är hip, yeah, baby, jag är den hippa människan
Jag är hip, yeah, baby, jag har den rätta känslan
Jag är cool, baby, cool som en swimmingpool

På tu man hand ger han dock ett påtagligt ödmjukt intryck. Vi träffas uppe på konstmuseet, som passade nog visar utställningen Jazzlegender av den minst lika legendariske fotografen Bengt H Malmqvist.

Svante anländer direkt från Stockholmståget i baseball-keps. Han är i stan för att lira med Kulturskolans storband på kulturnatten.

Hur känns det att ha en låt som handlar om sig själv?
– Beppe var ju sån att han skrev personligt åt olika artister, som Monica Zetterlund till exempel. Han kunde tolka oss på ett väldigt fint sänt.

Imagen som ”hip man”? Svante värjer sig lite. Svarar något om att stämpeln har suttit i genom åren, men är främst baserad på vad andra tycker.

Kommer du att sjunga Svante Thuresson i kväll?
– Nä, den är ganska tuff att göra. Inte för mig, utan för kompet. Det är massa olika taktarter som hoppar hit och dit.

Blir det något annat av Beppe Wolgers?
– Ja, det tror jag. Vi siktar på Vinter i skärgår’n.

Beppe ligger honom för övrigt varmt om hjärtat. För några år sedan gjorde Svante en platta bara med Beppesånger som blev mycket uppmärksammad. Men någon uppföljare är inte aktuell.

– Vi har snackat löst om en volym två. Men kanske inte ändå. Jag tror mer på att gå vidare. Det finns så mycket annat jag vill göra.

1980 var Svante Thuresson med i barnmusikalen Pelle Svanslös i Amerika, som även gavs ut på skiva. Plattans omslag har i en nyutkommen bok utsetts till ett av Sveriges sämsta. När jag visar honom omslaget säger han:

– Snacka om lågbudget! Men det var kul att vi överhuvudtaget kunde spela in skivan. Det man ser på omslaget är hur det såg ut i föreställningen. Vi gjorde många barn glada. Det är jag som är Måns – som hand i handske! Det visar hur elak jag är, haha.

Hur känns det att vara med i boken?
– Tja, spelar ingen roll.

Svante rycker på axlarna, lika cool som alltid. Vi går över till att snacka jazz istället.

Kulturnatten i Borås går i jazzens tecken. Vad är grejen med jazz?
– Det är den musikform som jag tycker är mest fulländad. Det är som att göra konstverk. Meningen är att man ska skapa under musikens gång. Det gör att man också kan sjunga samma låt i fyrtio år utan att tröttna. Och förhoppningsvis gör inte publiken det heller.

Du spelar trummor också.
– Numera är det mest slagverk som congas. Att spela trummor samtidigt som man sjunger, nä – då torskar man direkt. Med congas behöver man heller inte dra hela det rytmiska lasset själv.

Jag vet att du även är en hängiven golfare. Men hur går golf ihop med jazz?
– Det är ju swing, skrattar den coola jazzkatten med 12 i handicap.

(Borås Tidning 2007-05-10)