I can’t play like anyone else, I can’t fight like anyone else, I can’t do ANYTHING like anyone else. All I can do is be myself.
– Miles Davis

”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.

Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.

Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.

Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Naket, avskalat. Jag har aldrig hört Moon River tolkas med sådan drabbande lyrisk värme.
Det skimrar. Glöder av lågmäld precision i känsla, uttryck. Toner av smältande guld.
Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Kan tina vilken frusen själ som helst. Musikens mirakel. Och nåd.

(Denna version av Moon River finns på Bengt Hallbergs skiva Stardust In My Heart, 1999).