Kategoriarkiv: Islamism

Frihetens bittra pris

Publicerad den av
3

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan. Beskedet tvingar oss åter att inse att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. 

Men det skulle bli än högre, än värre, än outhärdligare om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera.

Denna tunga och nödvändiga erfarenhet har många andra nationer fått genomgå. Miljoner och åter miljoner människor lämnade sina hem och tog striden mot 1900-talets tyrannier i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Kostnaden blev ohygglig. 

Dock gavs inget val. En framtid i mörker och slaveri var – och är – helt enkelt inget värdigt alternativ. 

Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Vad som händer i Afghanistan får direkta återverkningar för oss alla. Det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och gav möjlighet för al-Qaida att iscensätta terrorattentaten den 11/9 2001.

Det var också talibanvärldets totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en kvävande, skräckfylld plåga för Afghanistans invånare.

Det är talibanerna och deras fränder inom den islamistiska våldsideologin som nu åter hotar att destabilisera hela regionen. Den värsta mardrömmen vore om att det skakiga grannlandet Pakistan med dess kärnvapenarsenal hamnade  i fundamentalisternas händer. Konsekvenserna av ett sådant scenario är så fasansfulla att de knappt går att överblicka.

Den internationella insatsen som Sverige deltar i har karaktären av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Det är ett tufft prov och mer blod kommer att spillas. Åtskilliga soldater från flera länder har redan stupat. Liksom våra egna landmän föll de för friheten.

Vi får aldrig låta deras offer vara förgäves.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Judehatet frodas i Malmö

Publicerad den av
1

”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.

Bekämpa islamismen – solidaritet med Kurt Westergaard!

Publicerad den av
11

”Hämnd! Blod!”

Det vrålade den 28-årige extremisten som beväpnad med en yxa trängde sig in i Kurt Westergaards hem utanför danska Århus under gårdagskvällen. Westergaard hade förmodligen inte levt idag, om han inte lyckats låsa in sig i ett rum och larmat polisen. 

”Det var ohyggligt. Och det viktigaste är ju att jag kom ihåg att tänka mig för och kom i säkerhet. Men det var nära”, säger en skakad Westergaard efteråt. 

Kurt Westergaard är teckare och svarade för den mest uppmärksammade av de kontroversiella Muhammedkarikatyrer, som Jyllands-Posten publicerade 2005. Ni vet, den där profeten har en bomb i turbanen. Om denna karikatyr kan man tycka mycket – tramsig, onödigt provocerande, motbjudande, hädisk. 

Men yttrande- och tryckfriheten gäller även sådant material. Vi får aldrig tillåta oss att ge vika för extremister, som vill kväsa de grundläggande rättigheter som vårt öppna, demokratiska samhälle bygger på. Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den räddhågade självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

Sedan Muhammedkarikatyrerna trycktes har Kurt Westergaards tillvaro präglats av ständiga hot och särskilt polisbeskydd. I februari 2008 avslöjade danska säkerhetspolisen långt framskrida mordplaner på Westergaard av tre islamister. Och nu har det alltså skett ett nytt mordförsök. Även denna gång med islamistiska förtecken. Den gripne 28-årige yxmannen har kopplingar både till islamistgerillan al-Shabab i Somalia och terrornätverket al-Qaida. 

Dessa förvridna, religiösa fundamentalister har inget glömt och kommer säkert att försöka angripa Kurt Westergaard igen. Och ett angrepp på honom är inte enbart ett angrepp på en enskild person. Utan på demokratin och yttrandefriheten som sådan. Att vända sig bort när valörerna prövas vore ett nesligt svek, som bara gör extremisterna starkare och mer beslutsamma.

Själv tycker jag att Kurt Westergaards berömda Muhammedkarikatyr mest är larvig och förstår att den kan verka stötande även för många riktiga, fridsamma muslimer. Men det spelar ingen roll. Denna blogg har liberalismens universella idéer som grund. I solidaritet med Kurt Westergaard och till frihetens försvar publicerar jag härmed hans beryktade teckning. Och uppmanar alla andra demokratiskt sinnade bloggare att göra detsamma. 

Muammar Kadaffi sponsrar svensk moské

Publicerad den av
Svara

Intoleransen som riktas mot Europas muslimska befolkningsgrupper börjar definitivt bli oroväckande. Häromvecken konstaterade människorättsorganisationen Open Society Institute i en färsk rapport att diskrimineringen tilltar över hela vår kontinent. Behovet av verkningsfulla åtgärder sades vara akuta.

”Europa måste leva upp till sitt löfte om att vara ett välkomnande och öppet samhälle. Minaretförbudet i Schweiz är ett tydligt tecken på att antimuslimska stämningar är ett verkligt problem i Europa”, menade Open Society Institutes Nazia Hussain, som är ansvarig för rapporten. 

I vårt eget land upplever vi nu hur ett öppet främlingsfientligt parti – Sverigedemokraterna – hetsar mot muslimer som vore dessa människor en nationell fara i klass med Adolf Hitler. SD:s partiledare Jimmie Åkesson har ju under året som gått hävdat att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. 

Den som sår vind får skörda storm. Under nyårsaftonen sköts det skarpt mot moskén vid Islamic Center i Malmö. Lyckligtvis träffades ingen av kulan, men den lokale imamen fick glassplitter i nacken och fick föras till sjukhus. Islamic Centers luttrade vd Bejzat Becirov säger till Sydsvenskan:

”Vi får hot hela tiden. Tyvärr har vi blivit immuna mot det. Jag hoppas att det kommer ta slut någon gång.”

Gärningsmannen bakom skottet är ännu  inte gripen. Huruvida attentatet har någon koppling till SD:s hatpropaganda må vara osagt. Men det klimat som SD piskar upp, gör knappast muslimernas redan utsatta situation lättare.

Minnesgoda läsare kan fundera över parallellen till vilken grogrund Ny Demokratis invandrarfientliga glosor skapade i början av 90-talet. I Gellert Tamas briljanta bok Lasermannen (2002) sade sig John Ausonius uttryckligen vara inspirerad av Bert Karlssons tirader…

Dessvärre har attentaten mot Islamic Center i Malmö också bidragit till att man drivits rakt i armarna på Libyens ökände diktator Muammar Kadaffi. Efter att moskén brandhärjades 2003 blev försäkringskostnaderna nämligen för dyra att betala. Istället har organisationen World Islamic Call Society, kontrollerad av Kadaffi, slantat upp pengarna, samt övertagit både driften och ägandet av Islamic Center.

Även om Kadaffis popularitet verkligen inte är utbredd bland vanliga muslimer, har Bejzat Becirov inget emot att Islamic Center fångats in i World Islamic Call Societys nät. Till SR:s Ekoredaktion den 15/12 kommenterar han saken med följande ord:

”Poängen är att man har en säkerhet. Det är en trygghet. Då finns det någon annan om det går snett.”

Trygghet och säkerhet? Med Kadaffi i kulisserna? En uppenbart förryckt och blodsbesudlad envåldshärskare, som inte bara under decennier hållit nere Libyens befolkning i skräck och armod. Utan även haft ambitionen att utveckla massförstörelsevapen och som de facto ägnat sig åt statsterrorism (Lockerbie, någon?). 

Det hela känns lika sorgligt som motbjudande. Vilken värdegrund bekänner sig egentligen ledningen för Islamic Center sig till? Frågan blir inte mindre relevant av att tomten där Malmömoskén står redan en gång i tiden bekostats av World Islamic Call Society. Och själva fastigheten byggdes sedan med pengar från Saudiarabien (läs mer här). 

Men naturligtvis. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet, är som vanligt alltid beredd att släta över. Mannen som försvarat och urskuldat ärkeantisemiten Ahmed Rami (se här), ser förstås heller inga problem med att Kadaffi sponsrar moskéer i Sverige. Tvärtom.

”Det motverkar det dåliga rykte som Kadaffi har, framförallt på grund av att han förkastat vissa traditionella islamiska föreställningar och profetens hadither, alltså traditionerna om vad Muhammed har sagt”, säger Hjärpe i samma Ekoinslag den 15/12. 

Motverkar Kadaffis dåliga rykte? Ska vi tolka detta som att det vore bra om fler svenska muslimer till äventyrs skulle börja känna sympatier för tyrannen i Libyen? Trots allt verkar han ju vara en bussig kille, som utifrån ren oförfalskad hygglighet ställer upp med stålar i ett trängt läge… Eller? 

På frågan om ändå inte medlemskapet i World Islamic Call Society innebär att Mamös Islamic Center blottar sig för diktat och påtryckningar, svarar Hjärpe lika sorglöst:

”Det tror jag inte har någon större betydelse.”

Som om inte Sverigedemokraternas frammarsch vore illa nog. Den förkrossande majoritet av fridsamma och hederligt verksamma muslimer som finns i Sverige behöver sannerligen inte fler ”vänner” av Jan Hjärpes kaliber. 

Om Rushdie och ayatollorna

Publicerad den av
1

”Det är tjugo år sedan man i Iran utfäste en väldig belöning åt den som mördade en av vår tids främsta författare. Hur kunde människor reagera med sådant hat mot Salman Rushdie i länder där de i stället bort reagera mot att homosexuella torterades, otrogna stenades, kvinnor vägrades utbildning?

Fatwan mot Rushdie är fortfarande i kraft, det har bekräftats från Teheran. Det beror på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning, ett för alla giltigt facit. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, dock inte hos fundamentalistiska himmelstolkare.”

Per Wästberg, tal vid Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12. 

USA spelar högt och naivt om Irans kärnvapen

Publicerad den av
7

”The Iranians who need support now are the democrats in prison, in the streets, and increasingly in the mosques as the regime loses its legitimacy even among many clerics. Please do them no more harm, Senator.”

Med dessa ord uppmanar Wall Streets Journals ledarsida (26/12) demokraten John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott och tidigare presidentkandidat, att inte åka på statsbesök till mullorna i Iran. Tidningen avslöjade tidigare i veckan att Kerry planerar att resa dit – som Barack Obamas särskilda sändebud – för att inleda en dialog om islamisternas kärnvapenprogram.

Kerry skulle i så fall bli den högst uppsatte amerikanske representanten som besöker landet sedan gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran 1979. Ayatollornas välde ser dock ut att äntligen vara på fallrepet, då massiva inhemska protester mot diktaturen pågått i månader. En spektakulär visit av Kerry i detta läge vore praktiskt taget liktydigt med att skänka prestige och legitimitet åt en brottslig regim, vilken alltmer desperat slåss mot sin egen befolkning. 

Det är inte svårt att hålla med Wall Street Journal om att ett sådant statsbesök vore rena stolpskottet. Sedan uppgifterna läckt ut i pressen, har en talesman för John Kerry officiellt förnekat senatorns resplaner. Fast trovärdigheten tycks begränsad. Dylika dementier är snarare regel än undantag i dessa känsliga diplomatiska sammanhang. Ett klassiskt exempel är Nixons historiska Kinaresa 1972, som föregicks av ett synnerligen avancerat hemlighetsmakeri. 

Men Nixons Kinainitiativ var komplett väsensskilt från vad som idag är fallet med Obama och Iran. Duon Kerry och Obama förefaller minst sagt naiva, ja direkt omdömeslösa. Vad tror de sig kunna uppnå genom att resonera på hemmaplan hos ett gäng extremt hårdhudade, religiösa fanatiker? Varken fagert tal eller inlindade hot om sanktioner lär kunna rubba islamisternas nukleära fixering en ringaste millimeter. 

Den bästa – och sannolikt enda – garantin för att avveckla Irans kärnvapenambitioner är att mullorna störtas från makten och att landet blir en demokrati. Därför bör omvärlden, inklusive USA, göra allt för att stödja oppositionen. Inte bevärdiga deras förtryckare med en kontraproduktiv propagandaploj.

Saudiarabien ska inte bygga moskéer i Sverige

Publicerad den av
31

Under 1930- och 40-talen brändes otaliga synagogor i Europa. På 90-talet, när det multietniska Jugoslavien sprängdes sönder av inbördeskrig och terror, var det moskéernas tur.

I den bosniska delrepubliken, där blodbadet var värst, förstördes över tusen muslimska gudstjänstlokaler av kroatiska och serbiska ultranationalister. När freden kom visade dessvärre europeiska bidragsgivare ett mycket svalt intresse för att restaurera de ödelagda moskéerna. Desto villigare var Saudiarabien.

Den saudiska staten beräknas ha investerat drygt en miljard dollar i trakterna kring Sarajevo. Fast någon restaurering av traditionella Balkan-moskéer är det inte tal om. De nya moskéerna är vräkiga byggen i arabisk stil, och den form av islam som predikas där oroar även många bosniska muslimer. Ty saudierna må vara generösa, men deras pengar är inte kravlösa. Långt därifrån.

Det är nämligen inte enbart olja som den feodala kungadiktaturen Saudiarabien exporterar. En icke ringa del av de enorma inkomsterna från det svarta guldet under ökensanden används till att sprida wahhabismen över världen.

Wahhabismen är den fundamentalistiska saudiska statsreligionen, som uppstod på 1700-talet med målsättningen att vrida klockan tillbaka till profeten Muhammeds tid.

Inga andra tolkningar av islam än den påstått ursprungliga bokstavstrogna versionen tillåts existera. Inga andra religioner heller för den delen – i Saudiarabien finns följaktligen varken kristna kyrkor eller judiska synagogor.

Däremot ett förtryckande konservativt samhällssystem av medeltidskaraktär, komplett med kvinnoapartheid och offentliga halshuggningar som etablerad avrättningsmetod. Det är ett land ljusår från demokrati och mänskliga rättigheter, men med desto ivrigare religiösa missionärer.

I ett par decennier har den saudiska staten finansierat moskébyggen, skolor och muslimska kulturcentra i utlandet. Villkoret är ständigt detsamma: wahhabismens överhöghet. Man har även massutbildat saudivänliga imamer, och lockat unga män med stipendieresor till de heliga platserna Mecka och Media.

Wahhabismen är extremt intolerant, reaktionär och våldsromantisk. Det är denna vulgärreligiösa åskådning som fostrade Usama bin Ladin, och som blivit den ideologiska grogrunden för hans internationella terrorkrig mot alla otrogna, judar och ”korsfarare”. Exempelvis har saudifinansierade moskéer och skolor i Pakistan tjänat som rekryteringsbaser både för al-Qaida och dess allierade inom den afghanska talibanrörelsen.

Och på europeisk mark är inte Bosnien den enda platsen där wahhabismens anhängare försöker köpa sig makt och inflytande. Sommaren 2005 avslöjade P1:s samhällsprogram Kaliber i ett reportage att saudiska oljepengar även använts för dubiösa ändamål i Sverige. Bland annat har Saudiarabien bekostat en muslimsk friskola i Örebro, och den stora moskén i Malmö.

Kaliber avslöjade vidare att den vackra moskén på Medborgarplatsen i Stockholm ursprungligen var tänkt att byggas med saudiskt kapital. Men där backade församlingen ur när man insåg att uppgörelsen innebar förlorat oberoende: saudierna krävde majoritet i styrelsen och rätten att tillsätta imamen.

Sedan länge är det känt att Saudiarabien även erbjudit sig att bekosta en ny moské i Göteborg. Sveriges muslimska stiftelse, som ansvarar för det planerade bygget, har förbluffande nog inte rest några invändningar. Tvärtom har man villigt tagit emot pengar för uppförandet av en gudstjänstlokal nedanför Ramberget i stadsdelen Hisingen.

Mohammad El-Alti, som är ledamot i stiftelsen, sade nyligen om den blivande moskén: ”Vi räknar med byggstart efter nyår. Den blir delvis finansierad av saudiska staten” (Göteborgs-Posten den 4/12, ej online).

Längre norrut har Stiftelsen Umeå Moské under fyra år försökt samla in medel till ett moskébygge. Efter diverse märkliga turer har stiftelsen dock likviderat sig själv och kassan gapar tom. Då kommunens redan beviljade bygglov snart upphör, har istället föreningen Svenska muslimer i Umeå övertagit ruljansen och kontaktat Saudiarabien för bistånd.

”Vi har ett sändebud där för att se om det finns organisationer som vill bidra. Tiden är kort och att förlita sig på privata gåvor skulle ta för lång tid”, säger föreningens ordförande Nasser Mosleh till Västerbottens-Kuriren den 24/11.

Moskén i Umeå beräknas kosta 25 miljoner kronor att uppföra. Att det inte är helt enkelt att skaka fram dessa summor bara genom att skramla med insamlingsbössor bland enskilda svenska muslimer är förståeligt.

I Karlskrona ska exempelvis Islamiska kulturföreningen få köpa en tomt av kommunen. Köpeskillingen tros landa på omkring en miljon kronor. Men de lokala muslimerna har enbart lyckats få ihop 400 000 kronor så här långt (BLT den 10/10). Drömmen om att sedan äntligen kunna samlas i en nybyggd moské med minaret verkar mycket långt borta.

I sådana situationer är det inte konstigt att stinna saudiska checkhäften stundtals verkar som en frestande lösning. (I Karlskronas fall har dock Islamiska kulturföreningen sagt sig vilja finansiera moskén helt utifrån egen kraft.)

Men saudistålar blir naturligtvis inte mer acceptabla för det. Frågan är hur stort inflytande Saudiarabiens missionerande egentligen fått bland svenska muslimska församlingar. I UNT den 12/12 skriver Mohamed Kadri, tidigare ordförande i Islamiska föreningen i Uppsala, följande på debattplats:

”Våra ledare i olika församlingar och förbund arbetar för att få verksamhetsbidrag för att kunna täcka olika driftkostnader och för att ha bra kontakt med oljeländer för att finansiera moskébyggen.”

Varningsklockorna borde ringa högt och ljudligt. Men få svenskar verkar bry sig – antingen av naivitet, okunskap eller utifrån missriktad tolerans. Rädslan att spela det främlingsfientliga muslimhatarpartiet Sverigedemokraterna rakt i händerna bidrar sannolikt också till tystnaden.

Att moskéer ska få byggas i Sverige är det inget snack om. Muslimer har lika mycket rätt till egna gudstjänstlokaler som kristna, judar eller några andra. Detta ligger bortom all diskussion. Punkt.

En sak är emellertid glasklar: wahhabismen är oförenlig med allt vad det öppna samhället står för. Både muslimer och icke-muslimer måste ta sitt ansvar för att stoppa offensiven från den religiösa fundamentalismen. Saudiarabiens oljepengar stinker. Att enbart hålla sig för näsan och titta bort är inte nog. 

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Publicerad den av
55

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då ”det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?

Rushdie: ”Hela världen borde publicerat”

Publicerad den av
Svara

”Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare.”

Salman Rushdie, författare, om pressens bristande solidaritet med danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 (DN 17/10). Rushdie menar att när islamistiska extremister hotade kväsa yttrandefriheten borde ”alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna”.

Det var faktiskt precis vad jag själv tyckte vid tillfället. Jag var då ledarskribent på Borås Tidning och föreslog att vi skulle publicera någon eller några av Jyllands-Postens (ärligt talat ganska fåniga) satirteckningar av principskäl. 

Reaktionen från BT:s chefredaktör och ansvarige utgivare kom blixtsnabbt och utan minsta tvekan: ”I helvete!”.