Kategoriarkiv: Islamism

Ondskans frälsningslära

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

När World Trade Centers skyskrapor rasade samman i eld och rök den 11 september 2001, var det mer än ett fasansfullt terrordåd. Det var en krigsförklaring mot det moderna samhället, symboliserat av dess dominerande nation USA.

Den radikala islamismen (eller jihadismen) representerar en civilisatorisk utmaning som bär väsentliga likheter med hotet vi tidigare tvingats möta från kommunismen och nazismen. Professor Yehuda Bauer, ledande israelisk auktoritet inom förintelseforskningen, har visat hur dessa tre totalitära frälsningsideologier sammanfaller med varandra i natur, målsättning och praktik.

De utgår från heliga texter som måste tolkas bokstavligt. De kräver att en utopisk omstöpning av världen. De avskyr demokrati, frihet, kapitalism, pluralism. De genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. De strävar efter erövring och utplåning av sina fiender. De ser folkmord som ett legitimt medel.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något annat alternativ än seger fanns ju aldrig. Anpassning eller underkastelse hade inneburit förtryck, slaveri och massdöd.

I princip gäller det också islamismen, vars slagfält är globalt. Men det är främst Mellanöstern som står i fokus, där islamisterna länge drömt om att störta arabvärldens postkoloniala tyrannier, vrida klockan bakåt och återupprätta 700-talets vidsträckta muslimska imperium.

Förr var islamisterna alldeles för svaga och hårt kontrollerade på sin hemmaplan för att ha den minsta chans. Kaoset i Irak efter Saddam Husseins fall, den arabiska vårens uppror och inbördeskriget i Syrien har helt förändrat situationen.

Islamiska statens (IS) snabba framgångar lämnar inget tvivel om att regionens framtid riskerar att bli medeltid – såvida inte omvärlden förmår att samla sig till uthålligt och effektivt motstånd.

Precis som i kampen mot nazismen och kommunismen behövs mer än insatser av rå vapenmakt. En ideologiskt betingad strid handlar även om människors sinnen och den rasar redan här: i Europa, i Sverige, i Linköping.

Över 1800 EU-medborgare beräknas ha åkt till Syrien för att kriga de senaste två åren. Ett 80-tal svenskar (minst) har enligt Säpo anslutit sig till olika jihadistgrupperingar på syriska frontavsnitt. IS rekryterar aktivt i svenska storstäder och har även försökt ragga frivilliga i Skäggetorp!

Terrorexperten Magnus Ranstorp menar att jihadisterna siktar på att fånga unga, socialt utsatta individer som har dimmiga begrepp om vad islam egentligen är. Kriminalisering av terrorresorna har diskuterats.

Men av större vikt är ökad medvetenhet, upplysning och engagemang. Civilsamhälle, polis och kommun i samverkan tycks exempelvis hittills ha lyckats bra med att stävja IS-rekryteringen i Skäggetorp.

Särskilt muslimska trossamfund kan spela en betydande roll i vaccineringen mot extremismen. Studier tyder på att ju mer någon vet om riktig islam, desto motståndskraftigare blir denne mot jihadisternas irrläror.

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/7:Corren.

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Tragediernas vecka

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.

Nätets häxkittel

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Det började som en vanlig måndagsmorgon i mars förra året. Föräldrarna hade följt sina barn till den judiska skolan Ozar Hatorah i franska staden Toulouse.

De stod samlade utanför skolbyggnaden när automatvapnet osäkrades och deras tillvaro för evigt slets sönder. Skarpa skott, kaos, blod. Kvar på marken låg tre elever och en vuxen som aldrig mer skulle resa sig igen.

Förövaren var Mohammed Merah, en fransk-algerisk 23-åring med trasslig bakgrund som influerats av våldsbejakande islamistisk fundamentalism. Tidigare hade han även skjutit ihjäl tre franska soldater och dog någon dag senare när han barrikaderat sig i en lägenhet på flykt undan polisen.

Efteråt var frågan given: kunde terrordåden förhindrats?

”Mohammed Merah är ett exempel på det svåraste vi har att arbeta med. Han var självradikaliserad, vilket till sin natur är en solitär process. Om en ung man planerar något ensam i sitt hörn, kan vi omöjligen tränga in i hans medvetande”, förklarade en representant för den franska säkerhetstjänsten i tidningen Le Monde.

Tragedin Merah påminner starkt om ungdomarna som låg bakom sprängattentatet i Boston nyligen. Även där tycks självradikaliserande islamism varit förklaringen. Vi känner igen samma process från fallet Anders Behring Breivik i Norge. Men han fastnade i en motsatt konspiratorisk världsbild av ultranationalistiskt hat mot muslimer, något som också kokar på otaliga sajter i cyberrymden.

Den moderna extremismens främsta verktyg för rekrytering och mobilisering är internet. Vår egen regering satsar nu på att försöka fånga upp unga killar i socialt otrygga miljöer som riskerar att radikaliseras över nätet. Ingen lätt uppgift. Men nödvändig.

Betänk bara att varken Mohammed Merah eller Anders Behring Breivik föddes onda. Och de kunde lika gärna bott här.

Ta debatten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.9/4:

Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter.

Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.

Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk.

Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar.

Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.

En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svallvågor.

På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta.

Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Huka inte för extremisterna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.

I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.

Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?

Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.

Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.

En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.

Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.

Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.

I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.

Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

USA i paranoians klor

Publicerad den av
Svara

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (24/7) om USA:s svällande säkerhetsappart i spåren efter 11 september:

Det är dagen världen aldrig glömmer. Två fulltankande jumbojetar kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Först rasade det ena, sedan det andra i ett gigantiskt moln av eld, rök och stoft. TV-bilderna som förmedlade katastrofen föreföll overkliga. Som vore detta en föraning av apokalypsen.

Terrorattentaten den 11 september 2001 tycktes komma likt blixtrar från klara himlen. Men så var det inte. Egentligen borde katastrofen räknas till historiens mest onödiga.

Både CIA och FBI var mycket medvetna om att det islamistiska terrornätverket al-Qaida smidde planer på att sprida död och ödeläggelse innanför USA:s gränser. Dåvarande CIA-chefen George Tenet medgav senare att ”hela terrorvarningssystemet blinkade rött under sommaren 2001”. Gång på gång informerade Tenet också Vita huset om att en snar attack mot det amerikanska fastlandet väntades. Responsen var lika med noll.

Den nytillträdde presidenten George W Bush såg nämligen – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden som en irrelevant politisk kvarleva från den föregående Clintonadministrationen 1993-2001.

Själva var Bush och hans republikaner fortfarande fast i kalla krigets tankespår där Ryssland, kärnvapen och Star Wars styrde agendan. Förmågan att omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier saknades ännu.

Samtidigt hämmades USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster av flagranta samordningsbrister, stelbenta byråkratiska restriktioner och en allmänt demoraliserande organisationskultur, som bland annat gjorde att personalen skyggade för att ta egna initiativ av rädsla för offentlig eller intern kritik.

Bara detta är belysande: FBI:s agenter hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna rapporterades aldrig vidare.

Bakgrunden och händelseförloppet som ledde fram till al-Qaidas triumf över världens enda supermakt har detaljerat tröskats igenom av amerikanska politiker, säkerhetsexperter och journalister sedan dess. Lärdomar finns i massor för den som är intresserad.

Men istället för att kallt och nyktert reda upp problemen inom befintliga säkerhetsstrukturer (som i sig inte saknade erforderliga resurser), har USA låtit sig gripas en uppflammande paranoja som liknar McCarthyerans vildsinta kommunistskräck under 1950-talet.

Washington Post har gjort en omfattande kartläggning av utvecklingen sedan 2001 i en artikelserie kallad ”Top Secret America”. Bilden är inte vacker, snarare Kafkaartad. Det legitima försvaret mot terrorn tycks övergått i okontrollerad besatthet.

Säkerhetsmaskineriet har idag nära en miljon anställda, uppdelade i ett svårgreppbart myller av olika organisationer, som producerar mer information än någon ens hinner hjälpligt analysera. Hur effektiv den svällande apparaten är vet ingen, då sådan mätning är hopplös. Dessutom utförs mycket arbete av privata företag, vilket gjort statens ansvarsroll oklar och den medborgerliga integriteten till ett gungfly.

Den avgörande frågan måste bli: är verkligen USA tryggare nu än då?
Tillåt oss tvivla.

Bekämpa islamismen – solidaritet med Lars Vilks!

Publicerad den av
4

Nyligen överfölls den danske tecknaren Kurt Westergaard i sitt hem av en yxbeväpnad extremist. Westergaard var upphovsman till karikatyren av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Sedan bilden publicerades i tidningen Jyllands-Posten 2005 har Westergaard levt under ständiga dödshot från fanatiska islamister.

Att de menar allvar visade yxangreppet mot Westergaard med all förskräckande tydlighet. Om han inte lyckas rädda sig in i ett säkert rum och därifrån kunnat larma polisen, hade Kurt Westergaard sannolikt ej längre funnits bland oss.

Samma öde skulle kunnat – och kan fortfarande! – drabba den svenske konstnären Lars Vilks. Även hans huvud kräver islamistiska fundamentalister som al-Qaida på sitt redan blodiga fat. Mordkomplotten som nu avslöjats mot Vilks illustrerar åter vilka krafter vi har att göra med (läs här, här, här och här). 

För undvikande av missförstånd. Islam har en självklar plats i Sverige och övriga Europa – liksom var som helst i resten av världen. Precis som kristendom, judendom, buddism eller vilken livsåskådning det än må vara. Vanliga, fridsamma muslimer äger rätt att utöva sin tro på samma villkor som alla andra.

Men gentemot islamisternas våldsfixerade och djupt inskränkta vulgärreligiösa ideologi finns inget utrymme för tolerans. 

Kurt Westergaards ”brott” bestod i en teckning. Lars Vilks ”brott” bestod i en teckning. För detta ska de sona med sina liv, enligt fundamentalisternas medeltida uppfattning. Den 2/1 skrev jag ett blogginlägg med anledning av överfallet på Kurt Westergaard (läs här). Samma budskap gäller naturligtvis även Lars Vilks och hans bild av profeten Muhammed i rondellhundens skepnad:

Om denna karikatyr kan man tycka mycket – tramsig, onödigt provocerande, motbjudande, hädisk. Men yttrande- och tryckfriheten gäller även sådant material.

Vi får aldrig tillåta oss att ge vika för extremister, som vill kväsa de grundläggande rättigheter som vårt öppna, demokratiska samhälle bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den räddhågade självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

I solidaritet med Lars Vilks och till frihetens försvar publicerar jag härmed hans beryktade teckning. Och uppmanar alla demokratiskt sinnade bloggare att göra detsamma.