Kategoriarkiv: Integritet

Akta så att inte Storebror klampar in

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Staten låter ändamålet helga medlen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Den katolska jesuitorden, grundad på 1500-talet av den spanske prästen Ignatius av Loyola, kan fortfarande framkalla obehagskänslor i vårt av protestantismen präglade land.

Det beror på historiska fördomar med rötter i reformationsstriderna och den gamla lutheranska statskyrkans propaganda mot de påstått lömska ”papisterna”.

Det är exempelvis inte sant att jesuitorden var en drivande kraft bakom inkvisitionen (i verkligheten befattade sig jesuiterna inte med den och var heller inga våldsförespråkare).

En annan seglivad vanföreställning som gett jesuiterna dåligt rykte är de skulle anammat det principlösa valspråket ”ändamålet helgar medlen”. Men det hindrar uppenbarligen inte att nutida svenska partipolitiker låter sig inspireras av denna förmenta jesuitmoral i sitt agerande mot den eskalerande våldsbrottsligheten.

De kriminella gängens brutala härjningar är ett djupt oroande gissel. Men att krafttag är nödvändiga betyder inte att statsmaktens företrädare bör tillåtas att tappa huvudet och själva göra våld på bärande pelare i den liberala demokratin – rättssäkerheten och värnet av medborgarnas integritet. Det är ett ofelbart recept att göra ont ännu värre.

Ta bara det inkvisitoriska förslaget, vilket regeringen hårresande nog tänker utreda, om att ge grönt ljus för anonyma vittnen i domstolsprocesser. Konsekvensen vore en allvarlig urholkning av rättsstaten. Dels skulle den åtalade fråntas rimliga chanser att försvara sig, dels skulle det faktiska bevisvärdet av sådana vittnesmål bli högst dubiösa.

Det gäller även det närliggande förslaget om införande av kronvittnen, där en misstänkt brottsling utlovas sänkt straff mot att denne anger andra misstänka kriminella. Vilken gyllene vädjan till det krassa egenintresset att sätta dit folk med falsk och vilseledande information!

Just denna dag råkar för övrigt vara dagen då riksdagens nya datalagringslag träder i kraft. Det är en av svenska politiker lätt modifierad version av den tidigare lagen som EU-domstolen stoppade 2016.

Datalagringens syfte att genom vidsträckt masstrålande efter känsliga uppgifter i IT-systemen bekämpa terrorism och grov brottslighet, ansågs inte stå i skälig proportion till övergreppet det innebar mot medborgarnas privata sfär.

Med korken ur integritetsflaskan visade sig också lagen – föga förvånade – missbrukas av staten. Exempelvis utnyttjade Skatteverket datalagringen till att jaga skattefuskare även i relativt banala taxeringsärenden.

Men nu är det alltså fritt fram för Storebror igen, såvida inte EU-domstolen ånyo griper in och förklarar för riksdagen att dess försök att gå i Ignatius av Loyolas fotspår bygger på ett fatalt missförstånd. Han var ju en kristligt civiliserad herre och förstod mycket väl att ändamålet aldrig kan helga medlen.

Baksidan av Spotify

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

#DeleteTheGovernment?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:

För några år sedan avslöjades hur myndigheterna i Sverige ivrigt dammsög mobiloperatörerna på känslig information om medborgarnas telekommunikationer. Allt fanns kartlagt i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv, vars införande motiverades som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa terrorism och annan grov samhällsfarlig brottslighet.

Men den som trodde att staten var att lita på fick ordentligt med tji. Exempelvis utnyttjade Skatteverket gärna datalagringsdirektivet till att jaga fuskare, också i relativt banala taxeringsärenden.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, sa Tele2:s dåvarande vd Thomas Ekman om missbruket (SR 4/5 2015).

Tidigare hade även uppdagats att Skatteverket, Transportsstyrelsen, Bolagsverket och andra myndigheter öppnat omfattande butiksförsäljning av svenska folkets personuppgifter till enskilda företag och organisationer. För dem var naturligtvis dataregistren guld värda som källor för riktad reklam och propaganda. Offentlighetsprincipen gjorde hanteringen fullt laglig.

Men hur var det med etiken och integritetsskyddet? Om byråkratin systematiskt ville kränga personuppgifter, insamlade genom statens tvångsmakt, borde åtminstone berörda medborgare först fått godkänna huruvida de önskade bli kommersiella handelsvaror eller ej.

Debatten i den här frågan blev dock ingenting jämfört med hur det nu stormar kring Facebook. Aktiekursen rasar, hashtaggen #DeleteFacebook trendar, annonsörer drar öronen åt sig, vd:n Mark Zuckerberg nödgas till skademinimerande ursäkter för hur nätjätten ”svikit användarnas förtroende”.

Anledningen är förstås skandalen kring det brittiska konsultbolaget Cambridge Analytica, som kommit över data från 50 miljoner amerikanska Facebookprofiler genom en dubiös personlighetstest. Informationen gick raka vägen till Donald Trumps kampanjteam i syfte att fiska röster i presidentvalet 2016. Ruttet? Moraliskt klandervärt? Antagligen. Men varför förvånas?

Facebook har aldrig varit någon Röda kors-verksamhet som är ”gratis” att ta i anspråk. Vi betalar för nöjet och nyttan att vistas på Facebooks plattformar med att helt frivilligt ge upp vår personliga integritet. Gladligen och dagligen lämnar vi ifrån oss massor av privat information, ett veritabelt Klondyke för Zuckerberg et consortes att exploatera. Det är den enkla, krassa och fabulöst lönsamma affärsidén.

Att en skojare som Donald Trump politiskt profiterat på denna datainsamling må man tycka är stötande. Men ingen har faktiskt tvingats att rösta på honom. Ingen tvingas heller att köpa de varor och tjänster som annonseras på basis av Facebook-användarnas profiler och uppdateringar.

Dessutom – ingen tvingas att vara på Facebook överhuvudtaget. Gillar du inte hur Zuckerbergs monsterbolag beter sig är det bara att lämna. Förhoppningsvis leder Cambridge Analytica-härvan till en större medvetenhet om vad det i realiteten betyder att göra sociala medier till ett personligt skyltfönster.

Dock, minns samtidigt hur den moderna tekniken givit Storebror Staten direkt skrämmande möjligheter att i detalj tråla, samla och lagra information om våra privatliv. Visselblåsaren Edward Snowden avslöjade den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i detta storskaliga orwellska angrepp på den medborgerliga integriteten.

#DeleteFacebook? Ingen hindrar dig. Men försök ta dig ur den offentliga apparatens finmaskiga nät. #DeleteTheGovernment? Då kommer polisen.

Hellre bättre vägar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:Corren.

Varför accepterar vi fartkameror? Minns hur det var i 90-talets början, när försöken med dessa plåtspioner längs vägarna introducerades. Upprördheten blev omfattande.

Det var inte ovanligt med regelrätta sabotage, kamerastolpar sågades ner av förgrymmade bilister. Men statsmakten gav sig inte och måste numera sägas ha vunnit.

Idag finns cirka 1500 automatiserade fartkameror riket runt och fler ska det bli, uppåt 2200 totalt och det slutar säkert inte där. I vårt eget län finns 67 stycken och tolv nya kommer under året. Vem protesterar?

Ytterst få och de betraktas ungefär som samma slags urspårade rättshaverister som gnäller över FRA-lagar, masslagaring av datainformation och andra tidigare kontroversiella – men snart stilla godtagna – ingrepp från statens svällande övervakningsapparat.

Frågan om det är vi som äger myndigheterna, eller om det i praktiken är myndigheterna som äger oss, är inget som längre anses viktigt att dryfta i den offentliga debatten. Det kan tyckas lite märkligt i en demokrati, men värdet av den personliga integriteten väger tydligen allt lättare.

I fartkamerornas fall har integritetsaspekten helt kommit att underordnas Trafikverkets ivriga tal om sparade liv – 25 om året och samtidigt räddas 70 människor från att bli svårt skadade.

Visst kan man känna olust över det maskinella vägspioneriet, men okej då – klart att vi ska lita på Trafikverket som bara vill allas vårt bästa. Fast hur har Trafikverket kommit fram till sina synbarligen övertygande exakta siffror?

Jo, matematiken bygger på en statistisk formel att om farten reduceras med X antal kilometer i timmen, så kommer olyckorna att minska med Y antal. Men var kör bilisterna i verkligheten som tryggast? På motorvägarna, där hastigheten är som högst. Hmm… Kanske är det något skumt här ändå.

Vid en kritisk granskning skulle man faktiskt kunna hävda att snacket om fartkamerornas välsignelsebringande verkan egentligen är en maskerad ursäkt för att slippa seriösare och mera kostsamma trafiksäkerhetsåtgärder. En riktig fartdåre på vägen, måhända onykter, måste stoppas – inte endast fotograferas av en maskin.

För att stoppa krävs trafikpoliser av kött och blod. Hur bra fungerar polisen och hur står det till med polisens resurser? Aj, ett jobbigt problem som maktens män och kvinnor aldrig har fått ordning på. Enklare och billigare att smälla upp kameror.

Dock spanar dessa maskinella ögon bara en liten del av dygnet – om alls – annars skulle övervakningscentralen i Kiruna dränkas av utredningsmaterial. De flesta inkomna fotografier är dock så dåliga att den förkrossande majoriteten av fartsyndarna aldrig får några böter hem i brevlådan (men i takt med utvecklingen kan det växande kameranätet nog bli effektivare med automatisk dataregistrering av varenda bil inom synhåll).

Mycket smartare och rationellare än kameror vore förstås att bygga om farliga vägsträckor till säkrare dito, och satsa på ökat underhåll av kraftigt trafikerade vägar. Drivmedelsskatten, ursprungligen riktad till just väginvesteringar, gör att pengarna finns. I överflöd.

Staten använder emellertid de mesta av intäkterna till annat. 65 miljarder kronor varje år betalas in från vägtrafikanterna i skatter och avgifter. Statens årliga vägutgifter: 25. Fartkameror är en klen och falsk ersättning, en slags flykt undan ansvar. Varför accepterar vi detta?

De livsfegas tempel

Publicerad den av
Svara

Riksdagshuset

Skrivit i Corren 14/4:

Corren.På 1940-talet dundrade författaren Harry Martinson mot biografen som ”de livsfegas tempel”. Ett rått och orättvist epitet. Men frågan är om det inte numera tyvärr börjar bli en träffande beteckning.

Inte vad gäller biograferna. Men väl på riksdagen.

Hellre än att konfronteras med den pressande tillvaron utanför Helgeandsholmens väggar, deserterar ledamöterna till gamla bekväma partipolitiska uppvisningar vilka ter sig alltmer artificiella i ljuset av de utmaningar som samhället ställts inför.

Hårda ord? Ja. Fast knappast utan grund.

Samtidigt som regeringen och oppositionen under onsdagen iscensatte debattritualen om vårbudgeten, avfyrade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström en rejäl bredsida i Dagens Industri. ”Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt”, skrev han och menade att ”den politiska fegheten hotar Sveriges framtid”.

Särskilt pekade Bergström på undfallenheten att möta de konsekvenser som flyktingkrisen inneburit. Vilket onekligen är korrekt.

Låt dock inget missförstånd råda: det är rätt att ge behövande människor fristad. Våra gränser bör alltid vara öppna för dem som lider nöd och vill skapa sig en rimligare existens i fred och frihet. Men fundamenten i välfärdsstatens och ”den svenska modellens” konstruktion är från en annan, mer avskärmad epok.

Per Albins folkhem byggdes som en intern blågul refug undan omvärldens malströmmar. Målet var att skapa trygghet för oss själva, inte för andra. Systemet är alltså illa anpassat för att kunna inkludera det stora antal flyktingar av högst varierande bakgrunder och utbildningsnivåer som nu är här.

Ska vi få ett vettigt fungerande samhälle utan dramatiska ökningar i mänskligt utanförskap och skattekostnader, måste genomgripande strukturförändringar ske inom icke minst arbets- och bostadsmarknaden, liksom på socialförsäkringsområdet.

Vi har även andra brännande problem: skolan är kass, polisen är dysfunktionell, försvaret är under isen, och vad som händer med energiförsörjningen står skrivet i stjärnorna. Fast i de livsfegas tempel pågår blockpolitikens förlamande skådespel som föga hänt och regeringsmakten förfaller.

Vad behövs för att M och S, de bägge statsbärande partierna, ska överge sitt ytliga rollspel och gemensamt ta de initiativ som behöver tas, undrar Hans Bergström. Terrordåd som i Bryssel och Paris, eller en rysk ockupation av Baltikum? Tja, säg det.

Rand Paul visar färgen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Inte game, set och match. Men ändå en seger. Den republikanske senatorn och presidentkandidaten Rand Paul lyckades under natten till måndagen hindra kongressen från att godkänna ännu en förlängning av the Patriot Act.

Det är lagen som panikartat tillkom efter terrordåden den 11 september 2001, och som ger underrättelseorganet NSA möjlighet till ett närmast ohämmat trålande i datortrafiken – i praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina egna medborgare.

På det internationella planet har NSA bland annat svenska FRA som pålitlig leverantör i sitt grandiosa informationsfiskande (tacka Sveriges riksdag och FRA-lagen för det).

Genom visselblåsaren Edward Snowdens hjältemodiga avslöjanden har hela världen fått inblick i denna skrämmande hantering, där värdet av människors privatliv och integritet bredvilligt offras i terroristjakten. Varje demokratiskt land måste naturligtvis ha en underrättelsetjänst. Men dess verksamhet ska skydda friheten och tryggheten åt invånarna, inte riskera att göra oss att göra ofriare och otryggare.

Har the Patriot Act ens varit särskilt effektiv? En sak kan tveklöst fastställas. USA hade inte behövt the Patriot Acts drastiskt utökade befogenheter för att stoppa 11 septemberattackerna.

Richard Clarke, nationell säkerhets- och terroristexpert åt presidenterna Bill Clinton och George W Bush, visar i sin bok Against All Enemies. Inside America’s War on Terror (2004) att USA hade massor av information om al-Qaida och de mordiska islamisternas planer.

Man kunde exempelvis oskadliggjort Usama bin Laden så tidigt som 1993. Man visste även namnen på flygplanskaparna och kunde gripit dem innan Word Trade Centers tvillingtorn blev ett brinnande inferno. Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelsetjänstens ledning gjorde tyvärr att historien fick ett annat förlopp – trots att det alltså egentligen inte var något fel på den informationsinhämtningskapacitet som redan fanns.

I det ljuset framstår the Patriot Act som en överilad skapelse, snarare utslag av desperation och paranoia än kallt strategiskt kalkylerande. Rand Paul har länge försökt väcka opinionen i frågan, vilket delvis tycks ha burit frukt.

En betydande majoritet av amerikanska folket är skeptiskt inställda till NSA:s massavlyssning, och även om tunga republikaner i senaten ville fortsätta att ge NSA ograverat trålutrymme i data- och telekommunikationerna blev så nu inte fallet.

En ny lag, the USA Freedom Act, passerade i veckan kongressen som innebär vissa inskränkningar i regelverket jämfört med tidigare. Men NSA förblir en väldig storebrorsapparat och det finns skäl att erinra om vad Ronald Reagan konstaterade en gång: ”No government ever voluntarily reduces itself in size. Government programs, once launched, never disappear”.

Förhoppningsvis kan Rand Paul (som även röstade nej till the USA Freedom Act) bevisa motsatsen om han klarar att gå vägen till Vita huset 2016. Hans envisa opposition mot massavlyssningsraseriet är en idéburen liberal kamp för skydda inte bara amerikanernas individuella rättigheter – utan även våra.

Det statliga övervakningsindustriella komplexet känner ju som bekant inga gränser.

Christian Dahlgren republikan

Allstatlighetens faror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.

Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.

Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.

Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.

Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.

Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).

Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?

Snowden, go home!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Medeltidens återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.

Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.

Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.

Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.

I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.

Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.

Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.

Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.

Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.

På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).

Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.