Kategoriarkiv: Infrastruktur

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Ostlänken plan B?

Publicerad den av
Svara

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Låt spårvagnarna rulla!

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (6/8) om spårvagnens comeback:

Stockholm hade länge Sveriges största spårvagnsnät. I samband med högertrafikomläggningen i september 1967 försvann nästan alltihop. Beslutet kom genom åren att orsaka nästan lika mycket tandagnisslan som resultatet av rivningsraseriet i citykvarteren. Inte så få stockholmare, och även många utsocknes, har sörjt de rullande vagnarna genom huvudstadens gator.

Nu kan de sluta med det. Igår började testkörningen av en ny generation spårvagnar i Stockholm. Det sker på den första etappen av Spårvagn City, en linje med reguljär trafik mellan Sergels Torg och Waldemarsudde, via Nybroplan. Premiär för allmänheten blir den 23 augusti.

Händelsen kan ses som ett svenskt trendbrott. Förutom Stockholm har ett försvarligt antal kommuner ett förflutet med egna spårvagnslinjer – som Gävle, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre och flexiblare alternativ skrotade alla sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden.

Endast Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där satsade man istället vidare på denna kollektiva transportform. Det var ett ovanligt framsynt drag. Numera rullar nämligen spårvagnen en renässans till mötes. Tydligast märks det internationellt. De senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar som är tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Samt helt avgasfria.

I Sverige är Stockholm långt ifrån den enda staden som återupptäckt spårvagnens fördelar. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping och Helsingborg är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning.

Även från Linköpings sida finns framskridna planer. Enligt vad kommunstyrelsens ordförande Paul Lindwall (M) sa till Corren tidigare i år, hoppas han att beslut om en tidsplan för bygget kan tas under kommande mandatperiod. Omkring 2020 kan Linköpings gator vara trafikerade med rälsbunden kollektivtrafik.

Linköping har också manifesterat sitt intresse genom att bli medlem i det landsomfattande nätverket ”Spårvagnsstäderna” – bildat förra sommaren – där många tongivande kommunpolitiker ingår i syfte att verka för spårvagnarnas fromma.

Förvisso är de ingen billig investering. En finansieringsmodell som inkluderar statsbidrag lär behövas. Men väl på spåret är spårvagnarna miljövänliga, säkra och effektiva. Samt inte minst mysiga. Deras positiva inverkan på stadsutvecklingen och kommuninvånarnas trivsel bör inte underskattas.

Busslinjer kan över en natt ändras, eller dras in. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, vilka därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygget och kontinuitet. Hållplatserna blir en slags fasta bastioner i en förändlig omvärld och som sådana naturliga samlingspunkter kring vilka gärna affärer, kiosker och annan verksamhet frodas. Nog har vi goda skäl att hälsa spårvagnen välkommen även till Linköping.

Symbolisk tågresa

Publicerad den av
Svara

Alliansen är på spåret igen. Fantastiska fyran – Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund – åker tåg genom Sverige. Igår besöktes bland annat Borås och Göteborg, idag tuffas det vidare till Skövde och Örebro. Verkar vara en trevlig utflykt.

Budskapet som ska säljas in till väljarna, då? Det är ett valprogram i nio punkter. Om vad Alliansen INTE tänker göra. Inte höja skatten för vanliga löntagare, inte avskaffa RUT, inte införa kilometerskatt, etc. Den som önskar besked om vad Alliansen verkligen vill, får vänta på perrongen till sensommaren. 

Också en form av negative campaigning.

Jag hoppas dock att Reinfeldt & Co begrundat exemplet George Bush, den äldre. Under valkampanjen till Vita huset 1988 lovade även han triumferande att inte höja skatten: ”Read my lips, no new taxes!”.

Väl vald till president tvingades Bush göra tvärtom, vilket naturligtvis ledde till urspårat förtroende. Väljarna kickade ut honom fyra år senare. 

För övrigt är Lena Melins kommentar till Alliansens tågturné den mest tänkvärda i tidningsfloden:

”SJ Event borde ta över hela SJ. De skötte det abonnerade tåget. Framme i tid. Jättegod mat. Inga avstängda toaletter. Fungerande eluttag. Toppen!” 

Vad säger inte detta om Alliansens Sverige? Det krävs tydligen att man måste vara en synnerligen priviligerad resenär, som kan specialchartra egna lok och vagnar, för att SJ ska börja leverera acceptabel standard…

Jämtins öde blir Sahlins?

Publicerad den av
Svara

Tisdagen den 3o mars lovade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S) kaxigt att hon skulle köra över Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om den stora infrastruktursatsningen ”Förbifart Stockholm” var det inget snack. Byggstart blir det, oavsett vilket block som regerar efter valet. MP och V kunde protestera så mycket de ville. 

Blott tre veckor senare tvingas Socialdemokraterna kapitulera. För att inte den bräckliga koalitionen skulle krascha i diket redan i oppositionsställning, fick Carin Jämtin istället låta sig bli överkörd av MP och V. En stukad S-rörelse griper till den gamla klassiska svenska metoden när partisamarbeten hotar att skära sönder: folkomröstning. 

Att ”Förbifart Stockholm” måste trasslas genom en lokal omröstning i länet efter en eventuellt rödgrön valseger betyder inte bara försening, fördyring och förvirring. Det inger även förhågor hur ett eventuellt rödgrönt styre på riksplanet kan komma att arta sig.

Mona Sahlin är ju knappast le och långhalm med Lars Ohly och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Det råder iögonfallande oenighet kring en mängd tunga sakfrågor. Kanske lyckas de nödtorftigt tejpa ihop sprickorna inför valkampanjens bataljer. Men om det sedan blir allvar och skarpt läge i regeringen? 

Får vi då se den rödagröna konfliktlösningsmodellen á la Stockholm praktiseras om skatterna, pensionssystemet, energin, försvaret, truppinsatsen i Afghanistan, EU-medlemskapet, friåret…?

Is och spårvagn

Publicerad den av
Svara

Okej. Det blir nog till att erkänna. Trots allt har jag ändå en soft spot för kylskåpseffekten. Att kunna promenera in till ”staun” från Långö över isbeläggt sund och fjärd är en fantastisk feeling. Hör Gals&Pals sjungande Vintern i skärgår’n. Precis så är det! 

Fast lite otäckt att närma sig centrum och plötsligt känna avgaserna sticka i näsan. Näst intill kvävande. Man förmår  knappt andas. Kan folk verkligen leva i detta? Trossö borde strippas på bilar och bussar. Spårvagnar nu!

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Högerliberalerna i Portugal av banan

Publicerad den av
Svara

I Portugal står det klart att det regerande socialistpartiet med premiärminister José Socrates i spetsen kan behålla makten. Vid valet i helgen misslyckades utmanaren Manuela Ferreria Leites från högerliberala PSD att vinna väljarnas förtroende.

En avgörande orsak till nederlaget var frågan om höghastighetståg. PSD ville fimpa det storstilade projektet att effektivare knyta ihop Portugal och grannlandet Spanien med modern infrastruktur.

Den planerade snabbtågslinjen mellan Lissabon och Madrid skulle förkorta restiden från dagens dryga sju timmar till mindre än tre. Från Madrid kan passagerarna sedan bekvämt susa vidare på state of the art-räls till Frankrike.

Höghastighetståg börjar bli en het potatis även i Sverige, där vi fortfarande med våra gamla stambanor från 1800-talet ligger långt efter övriga Europa. Ännu tvår dock regeringen Reinfeldt sina händer.

Inför nästa års riksdagsval har firma Reinfeldt & Borg skäl att begrunda ödet som drabbade deras ideologiska kompisar i Portugal. Så går det när man motsätter sig utvecklingen.  

X2000 – en kattastrof

Publicerad den av
Svara

Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp.

En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: ”FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett tidsdokument som borde få dagens SJ att rodna.

Att äta gott och flott i en trivsam restaurangvagn medan landskapet susar förbi utanför fönstret brukade vara tågresandets stora fröjd.

Jämför med nuvarande X2000-tåg med sin lika trånga som påvra bistro – ljusår från den kontinentala järnvägskulturens linnedukar och hovmästare.Rena boskapsutfordringen.

Senast jag satt och led i detta moderna elände på räls råkade min blick fastna för en annons i SJ:s tidning Kupé. Där gjordes reklam för ett specialtåg med destination järnvägsmuséet i Gävle.

Begrunda följande rader:

”Tågresan i sig är en upplevelse – med de vagnar och den service som fanns ombord på tågen före 1956”.

Jaha, men varför kan inte SJ erbjuda samma fina upplevelse och servicegrad på sina vanliga tåg anno 2008? Var är killen med gonggong? När hörde vi senast de gyllene orden FUSSTA MIDDAN SERVERAS?

Pelle Svanslös, du vet inte hur bra du hade det.

(Borås Tidning 2008-08-25)