Kategoriarkiv: Idrott

Bättre golf i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

Skamligt, idrottsklubbar!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:

Patrik Sjöberg är förbannad. Riktigt förbannad. I lördagens Expressen levererade han följande salva: ”Föräldrar måste förstå att idrotten skiter i dina barn, det är upp till dig som förälder att närvara och ställa frågor. Kolla upp om klubbarna har en handlingsplan och om de faktiskt använder sig av den. Nu får idrotten vakna”.

Bakgrunden är den förfärande historia som vår forne höjdhoppsstjärna avslöjade i självbiografin Det du inte såg. Boken slog ner likt en bomb 2011. Patrik Sjöberg berättade om hur han som barn utsattes för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar, den i friidrottskretsar uppburne och hyllade Viljo Nousiainen (1944-1999).

Chocken var så stor att många nästan inte kunde tro att det var sant. Men även andra som i ung ålder tränats av Nousiainen bröt tystnaden. Också de vittnade om liknade fruktansvärda erfarenheter.

2015 sände P3 Dokumentär ett längre radioprogram, Patrik Sjöberg och sexövergreppen, om detta mörka kapitel i svensk idrottshistoria. Programmet finns kvar på SR:s hemsida, lyssna gärna, dock rekommenderas starka nerver. Skakande är ett milt ord för den tragedi som rullas upp och som märkt offren för livet.

”Jag blev bestulen på de här åren. Och det känslomässiga är förstört på grund av det jag blev utsatt för, det är ingenting jag kan ändra på. Jag har svårt för närhet”, säger Sjöberg idag.

Vad hände då efter att hans bok kom ut för sex år sedan? Omfattande har förvisso debatten varit. Enligt en undersökning har omkring fem procent av nutida eller tidigare unga aktiva inom svensk idrottsrörelse drabbats av sexuella övergrepp från sina tränare.

Det är Susanne Johansson vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som gjort studien. Hon menar att idrottsföreningarna i praktiken fortfarande föredrar att nonchalera problematiken: ”För det mesta arbetar man inte alls med frågan. Med det sagt tycker alla att det är en viktig fråga, men det är sällan som det initieras utan att enstaka fall uppdagas” (Expressen 25/3).

Att Patrik Sjöberg är heligt vred över passiviteten är inte svårt att förstå. Många fler borde känna samma ilska. Han har rätt i att trycket från föräldrarna måste öka så att idrottsrörelsen verkligen tar sitt ansvar.

Välgörande vore också om klubbarnas privata sponsorer började ställa krav – liksom icke minst de som håller i kranarna av skattemedel till idrotten. En klubb som inte förmår redovisa seriöst intresse för barnens trygghet i sin verksamhet, ska heller inte ha offentliga bidrag. Uppenbarligen behöver villkoren och kontrollen skärpas.

Upp till kamp för golfen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

Det är något speciellt med golf. Den som blivit biten visar inte sällan prov på en smittande hängivenhet som få andra idrotter kan matcha (möjligen undantaget tennis).

Golfen blir mer än en sport, det blir en livsstil, en kultur. Många spelar helt oförskräckt i ur och skur, en del vägrar låta sig ens hindras av snö och is under vintern.

Till och med på månen har det slagits golfbollar (det var Apollo 14-astronauten Alan Shepard som 1971 inte kunde låta bli att svinga sin järnsexa när han ändå var där).

Det kanske mest underbara uttrycket för golfutövarnas frimodiga entusiasm, oavsett förhållanden, svarade medlemmarna i Richmonds golfklubb för när andra världskriget rasade. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd… En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag”.

I Sverige har golfen vuxit till en etablerad folksport, vem som helst kan spela, mot vem som helst, ung som gammal, skicklig eller mindre duktig.

En stilig grej med Linköping är att vi har en golfklubb som ligger väldigt nära citykärnan, vilket måste sägas vara tämligen unikt för en kommun av vår storlek. Denna ärevördiga Linköpings GK i Ryd har vi skäl att vara stolta över. Den invigdes av prins Bertil som en 9-hålsbana 1945, dryga decenniet senare blev banan fullbordad med 18 hål.

Det var här som legendaren Severiano ”Seve” Ballesteros (1957-2011) i juli 1981 triumferade som vinnare i den svenska europatourtävlingen Scandinavian Enterprise Open (idag Scandinavian Masters). Linköpings GK var även värd för samma tävling året därpå, då vann amerikanen Bob Byman.

Om något borde golfbanan snarast få ökat utrymme, så att den kan hålla Masters igen (det var andra regler på den tiden, numera är banan för kort).

Men vad är det för stolligheter som är på gång? Unisont måste vi uppenbarligen ropa ”fore!”, ty de styrande politikerna i stadshuset slår vilt omkring sig. Kommunens makthavare tycker nämligen det vore kalas att slakta den välrenommerade golfbanan när arrendeavtalet för Linköpings GK löper ut 2021 och använda marken till att bygga bostäder på.

Det är jättetoppen med politiker som visar handlingskraft gällande bostadsbyggandet. Det är viktigt och nödvändigt. Men kom igen!

Kommunen saknar inte direkt markområden att exploatera för bostäder. Varför ska just golfbanan offras, som både i sig själv och genom sitt fina läge bidrar till att göra fritids- och rekreationsutbudet i Linköping rikare och attraktivare?

Tänk om! Bejaka golfen istället för att bekämpa den och värna Linköpings GK!

Sportjournalistikens Miles Davis

Publicerad den av
Svara

Bengt Grive

Tänk om man vore Bengt Grive istället, den saknade SVT-eleganten och idrottsmurvelen par exellance. Receptet är att kommentera sparsmakat, låta TV-bilderna tala så man i sändning kan gå ner i Wimbledonbaren och ta en whiskey utan att tittarna märker något, sedan übercoolt komma tillbaka inför avgörande bollen mot Connors och ge Borg rådet: ”Ta rak backhand för den är du säker på… Och han gör det”. Världsklass.

Wimbledonfinalen 1977, tyvärr utan Grive i denna version, men vi får tänka oss honom!

Är det äntligen färdigplaskat nu?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Turerna kring var vi ska bada i Linköping är som en bekräftelse på att Winston Churchill hade rätt. Demokrati är den sämsta styrelseformen. Undantaget alla andra som prövats. Varenda lokal kotte kan väl storyn vid det här laget.

Först skulle den nya simhallen byggas intill den gamla på Folkungavallen. Sedan fick den dåvarande Alliansmajoriteten en annan idé. Simhallen skulle tvunget byggas på marken där Björn Borg häromveckan var och spelade tennis, alltså förstöra Stångebros Racket center (hej då en fullt fungerade tennisanläggning).

Sedan blev det val, en ny S-ledd politisk majoritet i stadshuset och så var fullmäktige tillbaka på badruta ett igen. Fast på grund av schabblet kostar det tydligen två miljoner skattekronor att återutreda det ursprungliga, avdammade alternativet. Hela denna segdragna, tröttande följetong är knappast någon vidare vacker illustration av vuxna människors beslutshantering i en mogen demokrati.

Pikant nog har Folkpartiet, som lämnat Alliansen för S och MP, intagit samtliga tre simhallspositioner under resans gång. Att vara liberal är att vara kluven, som gamle FP-ledaren Gunnar Helén sa. Ett uttryck han fick utstå åtskilligt hån för – och varenda folkpartist sedan dess.

Vad Helén egentligen menade var dock liberalernas bredvillighet att se frågor från olika synvinklar och i intellektuell anda vara öppna för argument. Ska man vara hygglig kan man se partiets agerande ur det perspektivet.

I Corren den 22/1 förklarade kommunalrådet Daniel Andersson (FP): ”I Alliansen kom vi fram till ett gemensamt förhållningssätt och vi röstade för Stångebroalternativet, det gjorde vi. Men det var ett beslut som inte alla i partiet var förtjusta i. Nu känner vi att vi kan fokusera på att behålla Tinnerbäcksområdet som ett bad- och rekreationsområde”.

Det är faktiskt den förnuftigaste lösningen, så heder åt FP ändå att man landat rätt till slut.

Låt det nu vara politiskt färdigplaskat, allesammans! Det är naturligast, och trevligast, att ha kvar Tinnis som ett sammanhållet badcenter med utom- och inomhusbassänger mitt i stadslivets vimmel. Sätt spaden i backen, bygg en inbjudande och modern simhall till Linköpingsbornas fromma. Punkt. Eller…?

Inget Eiffeltorn för Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:Corren.

I morgon är det slut. OS i Sotji. Visst är det skojigt med de svenska framgångarna. Glädjen grumlas ändå av att årets OS handlar mindre om sport och väsentligt mer om politik. Riktigt usel politik.

Sotji är först och främst människorättsbusen Vladimir Putins propagandashow, ett sätt för honom att på den globala scenen manifestera sig själv och sitt hårdfört auktoritära Ryssland.

I grunden är det samma skamlösa shanghaiande av den internationella idrottsrörelsen som tidigare kommit till uttryck i Peking 2008, Moskva 1980 och mest ökänt: Berlin 1936. Fast ärligt talat finns ju liknade mekanismer i funktion även när demokratiska länder stoltserar med värdskapet.

Man påfågelfjädrar sin nation, försöker imponera med påkostade arrangemang och krama så mycket prestige som möjligt ur spelen. OS har blivit ungefär som världsutställningarna var förr. Finns de ens längre?

Men en gång var världsutställningarna rejäla kioskvältare – ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Storbritannien var först på plan 1851. Besökarna fick begapa det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och försvann i en brand 1936).

När det var Frankrikes tur 1889 ville fransoserna bräcka allt och alla.

På Champ de Mars i Paris satte de ihop 12 000 järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Resultatet blev att utställningens besökare inbjöds att promenera 300 meter upp i luften via 1665 trappsteg. Vi snackar förstås om Eiffeltornet.

Ursprungligen skulle det monteras ner efter världsutställningens slut, många parisare klagade på att järntornet förfulade stadsbilden. Dock lär en dam vid invigningen ställt den otippade frågan till konstruktören Gustave Eiffel om vad hans torn egentligen föreställde. Effiel fann sig snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”.

Därför står Eiffeltornet kvar än i dag. Ty inte hade fransmännen hjärta att riva en så magnifik symbol för kärleken. Där har du en manifestation att lära av, Putin!

Gammal är äldst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.

Jazzen anfaller!

Publicerad den av
Svara

Miles DavisVi har nostalgiafton hemma. Dricker billigt rödtjut, lyssnar på gamla punkskivor. The Clash, Ramones, Sex Pistols, ungdomens hjältar. Plötsligt slinker en katt bland hermelinerna in i spellistan.

Det är A Tribute to Jack Johnson med Miles Davis, en musikalisk hyllning till den första färgade världsmästaren i tungviktsboxning. Fantastiskt album, explosiv jazzfusion.

Miles var personligen ganska explosiv, därtill själv utövare av ”the noble art of self defense”. Under ett Sverigebesök tränade han boxning på Södermalm, lockade upp klarinettisten Putte Wickman i ringen och gav honom storstryk. Den svårt mörbultade Wickman lyckades dock få in ett slag över Miles öra, så att han tvingades spela trumpet halvdöv på Konserthuset senare samma kväll.

Ja, det ska faktiskt ha hänt. Den 31 oktober 1967, på boxningsklubben Sparta, Kocksgatan 24 i Stockholm, för att vara exakt. I denna klubb var för övrigt författaren Stig ”Slas” Claesson medlem. Om Miles Davis även spöat upp honom är oklart, men det skulle inte förvåna.

Vi lyssnar färdigt på albumet och återvänder till The Clash. Enighet råder kring bordet: Jazz är farligt, punk är trevligt.

Låt regnbågsflaggan vaja

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

På andra sidan Östersjön faller mörkret tyngre. Kremls auktoritära styre hårdnar, militarismen tilltar, friheten beskärs stadigt. Som ännu ett illavarslande tecken har homosexuella hamnat i skottgluggen.

Nyligen instiftade Putin en famös lag som förbjuder ”propaganda mot icke-traditionella sexuella relationer”. På vilket sätt HBTQ-personers liv och leverne skulle skada Ryssland kan ju Putin och hans kumpaner få försöka motivera mera ingående.

Helst varje gång någon ur den ryska makteliten konfronteras med fri media eller möter representanter från demokratiska länders regeringar, hemma och utomlands. Utrikesminister Carl Bildt har på sitt Twitterkonto kallat lagen ”motbjudande” och ”omänsklig”. Det får han gärna säga igen.

Den av ryska politiker sanktionerade hetsen mot homosexuella är egentligen ingen nyhet. Sånt har förekommit länge. Men den nya antihomolagen är en skakande upptrappning, som gör att ingen längre kan blunda för situationens allvar.

Alltihop säger något mycket tydligt om Putin, eftersom hatlagen han personligen signerat i grunden är ett väldigt traditionellt grepp av maktfullkomliga regimer. Man tar en grupp som anses avvika från ”normaliteten”, påstår att denna grupp utgör ett hot mot majoritetssamhället och mobiliserar statsapparatens maskineri i syfte att diskriminera och trakassera.

Därmed har folket fått en från makten legitimerad syndabock att fokusera sitt missnöje och sin frustration på. Verkliga orsaker till olika problem avleds, härskaren sitter säkrare på sin tron.

Så ser den gamla vämjeligt välkända kalkylen ut, använd i sekler av cyniska despoter världen över. Fråga judar och romer. Precis som homosexuella har dessa grupper av samma anledning varit populära att piska fram förföljelser mot.

Under förra veckans Pride i Stockholm skedde demonstrationer utanför ryska ambassaden och krav restes på bojkott av OS i Sotji nästa år. Det är inte svårt att dela de upprörda känslorna, särskilt som Rysslands idrottsminister Vitalij Mutko kastat ytterligare bensin på elden.

”Ingen förbjuder en idrottsman med en icke-traditionell sexuell läggning från att åka till Sotji. Men om han går ut på gatorna och demonstrerar, då kommer han naturligtvis att ställas till svars”, lät Mutko förstå. Alltså kommer även misshagliga utlänningar att arresteras om de under stundande OS står upp för mänskliga rättigheter.

Det fick i sin tur Idrottssverige att reagera kraftigt. ”OS ska förena nationer och skapa gemenskap och vänskap över nationer. Det är väl tanken. Håller man på så där ska man inte ha spelen”, menade skidlandslagets Anders Södergren. Rätt, men nu har Putin redan fått vinter-OS.

Bojkott? Nej. Bättre är att alla som kan, aktiva som publik, åker dit och på plats visar sin solidaritet med Rysslands utsatta HBTQ-personer. Låt regnbågsflaggorna vaja!

Ta varje lämpligt tillfälle i akt att sjunga ut om regimens inhumana agerande. Visa att världen behöver mer kärlek och tolerans, inte mindre. Vågar då Putin låta sina poliser löpa amok när han har hela jordklotets TV-kameror riktade mot sig?