Kategoriarkiv: Ideologi

Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Publicerad den av
3

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Heder åt Transport!

Publicerad den av
Svara

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

Konsten att rasera ett parti

Publicerad den av
6

Folkpartiet bildades 1934. Det var ingen slump. Demokratin – ja, civilisationen som sådan – stod inför sin svåraste prövning. Kapitalismen föreföll ha gjort bankrutt. Depression, massarbetslöshet och omfattande sociala problem plågade land efter land. Nazister, fascister och stalinister hade skickligt utnyttjat situationen och slagit klorna i stora delar av Europa. 

Detta var mörkrets och intoleransens epok. Många förtvivlade om framtiden – skulle den tillhöra våldet, rasismen och tyranniet? Eller fanns ändå en möjlighet att göra motstånd och begära människornas förtroende för en annan, hoppfullare väg?

Under 30-talet blev det en tvingande nödvändighet att kraftsamla till försvaret av grundläggande liberala och medmänskliga värden. Det var därför som den sedan många år splittrade liberala rörelsen i Sverige enades om att starta Folkpartiet – som en ideologisk fyrbåk av humanism och värme i en kall och nattsvart tid. 

Med denna bakgrund i åtanke kan man onekligen fråga sig om medlemmarna i FP:s Olofströmsavdelning haft en ringaste susning om vilket parti de egentligen tillhör. Och varför. 

I måndags röstade Olofströms folkpartister om deras kontroversiella ordförande Erika Nagy kunde sitta kvar. Jodå. En majoritet på mötet, 11 av 17, ställde sig bakom henne. 

Detta rör alltså en ledande lokal representant för Folkpartiet som sagt sig vilja begränsa asylrätten för utsatta människor, hävdat att ensamkommande flyktingbarn inte ska få fristad i vårt land, uttalat att FP i Olofström bör kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. 

Den moraliska, intellektuella och ideologiska konkursen är lika uppenbar som den är tragisk och förnedrande. Det sker dessutom i dagar när ånyo ekonomisk kris, arbetslöshet och social oro göder stämningar av rasism och politisk extremism. 

Men vem är förvånad över FP:s haveri? Olofström har knappast gjort sig känt för att vara något liberalismens mönsterexempel. Det som fick Erika Nagy att falla i onåd var hennes öppna invit till SD. En invit som dock var logisk utifrån de främlingsfientliga åsikter som hon givit uttryck för – helt i denna sorgliga FP-avdelnings inarbetade tradition. 

Som tidigare redovisats på bloggen (här) drevs Folkpartiet i Olofström förr av den numera framlidna gruppledaren Bo Edenborg. Inför valet för åtta år sedan spekulerade han hämningslöst i en främlingsfientlig politik som var snarlik Sverigedemokraternas. I början av 2002 gick Edenborg på offensiven med hätska utfall mot invandrare och flyktingar i lokalpressen.

Det väckte starka reaktioner. Bland annat från Emanuel Norén, då nybliven medlem och sekreterare i Olofströms FP-avdelning. Till BLT den 5/2 2002 sade Norén om Edenborg: 

”Han är en av våra mest erfarna politiker, men vi måste ändå diskutera om han kan vara kvar som gruppledare.”

Norén uttryckte även farhågor vilka effekter Edenborgs utspel skulle få: 

”Det skulle i så fall locka främlingsfientliga väljare, och de vill jag inte ha ens om det gör att vi får fler platser i kommunfullmäktige.” 

Men Edenborg satt ohotad kvar som gruppledare. Han fortsatte också ogenerat på det främlingsfientliga politiska spåret, både före och efter valet. Vad gjorde Emanuel Norén? Tog sin hatt och gick som övertygad och principfast liberal?

Nej. Norén blev snarare Edenborgs villigaste medlöpare. 

Norén accepterade inte bara att FP i Olofström leddes vidare ut över stupet av Bo Edenborg.

Norén axlade även villigt ansvaret som ordförande i föreningen.

Han ställde också sitt namn till förfogande som nummer två på Olofströms FP-lista.

Och han firade segerrusig den stora lokala valframgången i september 2002 med ett höjt glas i handen. En framgång vilken till stor del berodde på inflödet av de främlingsfientliga röster som Norén i februari 2002 inte sagt sig vilja ha. Ord och handling hängde liksom inte ihop, för att uttrycka det väldigt milt…

Nu är Norén själv gruppledare i Olofström. Nu har han krävt Erika Nagys avgång. Med vilken trovärdighet då? Vad i sak skiljer Erika Nagys värderingar från Bo Edenborgs? 

Inte ens när Nagy fått medlemmarnas bifall till sin främlingsfientliga SD-linje, förmår Norén att göra det naturliga och lämna det sjunkande skeppet. 

Norén har skördat stormen av det väsensfrämmande, intoleranta tankegods han själv varit med att så i Olofström. Men även Folkpartiet i Blekinge har sin del i detta elände. Jag menar, hur kunde detta distrikt år 2006 välja att hedra Bo Edenborg med en av partiets finaste utmärkelser, Karl Staaff-plaketten?!

Liberaler som belönar främlingsfientliga politiker i sina egna led, måste nog helt enkelt räkna med få mer sådant ogräs i rabatten.

Ideologilös moderat populism

Publicerad den av
7

Igår krönikerade jag i Sydöstran om Karlskronamoderaternas handlingsprogram för nästa mandatperiod. 

Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Ideologierna är döda! Det förkunnade statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten i mitten av 60-talet. Bland västvärldens mogna demokratier hade de principiella motsättningarna mellan konservatism, liberalism och socialism klingat av.

Striden på den politiska arenan var bara en sorts tävlan i reklamförsäljning mellan partierna.

Tingstens tes skapade naturligtvis het debatt. En av Tingstens mest vältaliga kritiker var den unge idépolitiske reformisten Olof Palme. Vem hade rätt?

Tveklöst Tingsten. I alla fall om man ska döma efter Moderaternas handlingsprogram för Karlskrona 2010-2014. Det är ett förbluffande platt dokument, som alla trendkänsliga politiker – oavsett parti – med ett insmickrande bilhandlarleende skulle kunna vifta med.

Den som till äventyrs finner det viktigt att veta från vilka ideologiska värderingar Moderaterna tagit ut kursen, lämnas tomhänt. Istället får väljaren hålla till godo med en hög allmängiltiga floskler.

Moderaterna vill ”skapa möjligheter att möta framtidens utmaningar”. De tror på ”människors drivkraft, kreativitet och förmåga att vilja vara med och ta ansvar”. De önskar ett Karlskrona där ”alla känner framtidstro, självtillit och delaktighet”. De tycker att ”det ska vara tryggt att leva i Karlskrona”.

Räck upp en hand, ni som är emot!

Rent sakpolitiskt slås betraktaren främst av att Moderaterna helt övergett sin gamla skattepopulism. Tiden när partiet gick till val på att sänka kommunalskatten med fem kronor (!) förefaller oändligt långt borta. Nu är det grön populism som gäller för nästan hela slanten.

Det ordas ivrigt om klimat och miljö, närproducerad och ekologisk mat, cykelbanor och grön teknik. Har självaste Per Gahrton anlitats som spökskrivare?

Miljöpartiet är ju i ropet som aldrig förr, Maria Wetterstrand är mediernas älskling för dagen. Försöker Moderaterna lansera sin nya gruppledare Camilla Brunsberg som en lokal variant av henne? Inte orimligt för ett parti som uppenbarligen fokuserar på att maximera väljare efter modets vindar.

Men det blir också ett parti som kan segla iväg till vilka destinationer som helst. ”Nya Arbetarpartiet” igår. ”Nya Miljöpartiet” idag. Vad blir det imorgon? Hålls inte ideologin levande är alla riktningar lika tänkbara. Vem vågar lägga ansvaret för samhällets styre i händerna på sådana politiska kameleonter?

Efterlyses: mindre Reinfeldt och mera Palme

Publicerad den av
2

Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor? 

Vart tog idéerna och djärvheten vägen?

Publicerad den av
Svara

”I demokratier skapas inget utan duktighet och beska sanningar. Vi misstror bäggedera. Det sägas att Europas politiker numera ägnar mer tid åt sitt återval – PR, tv – än åt lagstiftning. Allt färre går mot strömmen, ingen lovar svett och tårar. (—) 

Få av våra ledare är originella, principfasta, djärva. De politiker som skapade det moderna Sverige satte en ära i att konkurrera med varandras idéer; dagens konkurrerar bara om väljare. Det är ett recept på helt nytt system, demokratiskt till formen, men utan innehåll och utan livskraft.” 

Nathan Shachar, journalist i Dagens Nyheter, skriver tänkvärt om den moderna demokratins problem (30/10).  

En eloge till Hägglund, trots allt

Publicerad den av
Svara

KD-ledaren Göran Hägglund stormar vidare i sin frälsningskampanj för ”verklighetens folk”.

Igår eldade han de egna trupperna på Kristdemokraternas personaldag med nya rallarsvingar mot – får man förmoda – overklighetens företrädare inom det svenska kulturetablissemanget.

Samtidigt klumpade han ihop liberaler och marxister som lika goda kålsupare i deras påstått andefattiga värld av krass materialism.

Suck…

Egentligen har jag inget emot Göran Hägglund. Som person. Det är en sympatisk, kul kille med bra musiksmak (favoritgruppen är Pink Floyd). Men hans vulgära kulturkorståg kommer nog knappast att lyfta KD till nya höjder. Billig populism av detta slag tenderar att genomskådas.

Hägglund ska dock ha en eloge för att han i alla fall försöker återuppväcka den numera slumrande ideologiska dimensionen i svensk partipolitik. Konservatismen – en åsiktsriktning som länge hotats av sotdöden – vill KD ånyo göra till en kraft att räkna med.

Det är lovvärt, trots allt. Illa vore nämligen om alla partier följde moderaternas recept och triangulerade sig in i mittendimman. Demokratin behöver ändå ett visst mått av spänning för att kunna bevara sin vitalitet. 

Camilla Lindberg – en liberal Engelbrekt

Publicerad den av
Svara

I Dagens Nyheters kulturdel läser jag en essä av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson där han bland annat skriver:

”Demokrati är inte bara en form för att styra utan också ett sätt att engagera människor: resonera, ifrågasätta, utmana konventioner, renodla där det är bäst, splittra där det är nödvändigt”.

Essän (publicerad 30/9) handlar egentligen om de intellektuellas roll i samhället – den från partiband fristående kultureliten. Men jag tycker att citatet ovan också ger en utmärkt bild av politikern Camilla Lindbergs credo. 

Som riksdagsledamot för Folkpartiet är hon inte bara en kugge i det offentliga maktmaskineriet. Hon är även en inspirerande, idéburen liberal med kurage att ta strid när avgörande värden sätts på spel.

Det bevisade hon med all önskvärd tydlighet den 18 juni 2008. Som enda borgerliga riksdagsledamot röstade hon nej till FRA-lagen. Den var undermåligt utformad och tog inte tillräcklig hänsyn till människors personliga integritet, tyckte hon. Och stod för det.

Igår träffade jag Camilla Lindberg när hon besökte Karlskrona och berättade om sina upplevelser från de stormiga dagarna förra sommaren. Hon konstaterade att både regering och riksdag underskattat opinionen mot den kontroversiella FRA-lagen. Inte sedan Vietnamkriget har någon fråga väckt sådan vrede i folkdjupet.

På sätt och vis räddade hon Folkpartiets heder. Det fanns i alla fall någon i riksdagsgruppen som förstod det tvingande behovet av att värna medborgarrätten – ett klassiskt liberalt profilområde…

Trots att regeringspiskan ven för att tvinga in dissidenterna i ledet, var Camilla Lindberg beredd att betala priset för sin övertygelse:

”Efter mitt nej, trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma tillbaka till riksdagen.”

Men även om partiledningen surade (”fast jag tror ändå att Jan Björklund blev lite stolt över mig”) fick hon desto handfastare bevis på väljarnas uppskattning.

”Det blev Europarekord i blomsterbombning. Det vällde in buketter till mitt riksdagsrum, 328 stycken till slut. Och folk skickade nallebjörnar, hemmastickade halsdukar och allt möjligt.”

Tack vare det massiva trycket utifrån och Camilla Lindbergs motstånd tvingades FRA-lagen ändras på 15 punkter. En ny votering sker den 14 oktober. Hon är inte helt nöjd med utformningen, men tycker ändå att lagen i dess nuvarande version blivit klart bättre.

Camilla Lindberg inger hopp. Genom sitt agerande har hon bevisat vad kombinationen personlig karaktär, ideologisk kompass och politiskt mod betyder. Vi skulle utan tvekan behöva fler förtroendevalda som henne – i alla partier.

Dock värjer hon sig mot översvallande beröm och hjältehyllningar. Detta är en kvinna med fötterna på jorden, väl medveten om politikens realiteter:

”Jag hade inte så mycket att förlora. Jag var ny i Folkpartiet och hade bara suttit i riksdagen under två år. Hade jag varit mer insyltad och haft massa fina uppdrag skulle det kanske inte varit lika självklart att rösta nej.”

Fast jag undrar det. Camilla Lindberg representerar ju Dalarna på riksdagsbänken. Folkpartidistriktet hemmavid stod unisont bakom henne när det gällde. Liberaler från Engelbrekts gamla trakter knäcker man inte så lätt!

Om utopismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.

Till frisinnets försvar

Publicerad den av
1

Den frisinnade profilen Roland Utbult lämnar folkpartiet och går över till kristdemokraterna. I tidningen Dagens nätupplaga förklarar han avhoppet enligt följande:

 Jag utgår från mina kristna värderingar och faktum är att det numera bara finns ett parti, som hämtar sina grundvärderingar i den kristna idétraditionen. I Folkpartiet hade frisinnet en stor betydelse fram till 1970-talet, men har det inte på samma sätt längre.

Om Roland Utbults uttåg är symptomatiskt för frisinnets försvagning inom den organiserade svenska liberalismen är det mycket beklagligt. Och oroväckande.

Personligen är jag inte kristen. Jag har ingen religiös trosbekännelse alls, utan är snarare att beteckna som fullblodsateist. Det spelar i sammanhanget ingen roll.

Som socialliberal hyser jag både djupaste respekt och varmaste sympati för det frisinnade idéarv, vilket de facto utgör en omistlig del av folkpartiets värderingsbas.

Det är vanligt att okunniga röster betecknar frisinnet som något slags särgruppering eller falang inom folkpartiet. Men som Ingemar Eliasson skriver i antologin Värde och värdighet (1997) apropå försöken att skilja socialliberalism och frisinne åt:

De är sammanvävda med varandra som varpen med väften i en tät textil. Ta bort det ena och väven faller sönder.

Det är ingen dum formulering. Själv skulle jag säga att frisinnet utgör mycket av folkpartiets hjärta och själ. 

Här finns en folkrörelseanknytning och ett medborgerligt gräsrotsperspektiv, som annars saknas inom den akademiska storstadsliberalism med vilken frisinnet legerades ihop med till folkpartiet 1934. 

Här finns en ofta uppfriskande socialpolitisk reformistisk radikalitet, ett starkt engagemang för samhällets utsatta och glömda grupper, en djupt känd solidaritet med folken i tredje världens u-länder och en bergfast övertygelse om den judiska staten Israels rätt att existera. 

Traditionellt sett har frisinnet aldrig varit särskilt opportunt, eller tenderat att ryggradslöst böja sig för vartåt dagspolitikens vindar tillfälligtvis blåser. Människor som bärs av idealism och en säker inre kompass gör ju sällan det. De står kvar, de kämpar på.

Måhända är deras skara inte iögonfallande stor. Men utan dem vore världen en väsentligt sämre plats att vistas i.

En sak är vilket fall glasklar. Ett marginaliserat frisinne skulle ej enbart göra folkpartiet väsentligt svagare och mindre vitalt. Det skulle även medföra att borgerligheten – ja svensk politik överhuvud – blev fattigare, kallare och gråare.