Hatarens mentala förhållningssätt ligger på barnets nivå. Inget framstår som helt verkligt för honom utom det rent konkreta, det han ser och hör, det vill säga det omedelbara ögonblicket utan vare sig ett förflutet eller en framtid. Han har lärt sig tala, men aldrig tillägnat sig förmågan att uppfatta begrepp.

Han tyder begrepp som ett slags kodspråk som andra av någon outgrundlig anledning använder sig av, signaler som inte har någon relevans för verkligheten eller för honom själv.

Han behandlar begrepp som förnimmelser och deras innebörd skiftar allteftersom omständigheterna ändras. Vad han än får lära sig eller råka uppfatta upplever han som om han alltid känt till det, som om det vore medfött, och han kommer inte ihåg hur han lärde sig det – som om det vore en osorterad hög av obearbetat material som flutit upp till ytan av en slump.

Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ”låter sig inte påverkas” av ”upplevelsen” och hoppas att något ska hända i hans huvud; om inget händer kommer han att bli självrättfärdigt ilsken och hävda att det inte är något han kan göra något åt.

Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika. Hans mentalitet har stagnerat så mycket som en människa kan uthärda utan att gå över den gräns som skiljer passivitet från psykos.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 235-236), Timbro 2013.

I mänsklig kontext är ”jämlikhet” en politisk term; den innebär likhet inför lagen, jämlikhet i fråga om fundamentala oförytterliga rättigheter som tillkommer alla i deras egenskap av människor, som inte får kränkas eller upphävas av institutioner upprättade av andra, till exempel genom att lagstiftningsvägen utdela adliga titlar eller dela in människor i kaster, då man ger vissa människor särskilda privilegier som andra inte får del av.

Kapitalismens frammarsch sopade bort alla kaster, inklusive institutioner som aristokrati, slaveri och träldom. Men när altruisterna talar om ”jämlikhet” är det inte i denna bemärkelse.

De vränger ut och in på begreppet och gör det till ett antibegrepp: de hävdar att det inte innebär politisk utan istället metafysisk jämlikhet – att jämlikheten ska gälla ifråga om personliga egenskaper och dygder, utan hänsyn till medfödda egenskaper eller individuella val, handlingar eller karaktär.

De bekämpar inte av människan skapade institutioner, utan naturen själv, det vill säga verkligheten, som de går till storms mot – med hjälp av samhällets institutioner.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 226), Timbro 2013.

För att överleva måste människan upptäcka och producera allt hon behöver, vilket betyder att hon måste förändra miljön och anpassa den efter sina behov. Naturen har inte utrustat henne för att själv anpassa sig till naturen, som djuren gör.

Från de mest primitiva kulturer till de mest avancerade civilisationerna, har människan varit tvungen att tillverka saker; hennes välbefinnande är beroende av hur framgångsrik hon är på att producera. Inte den mest primitiva människostam kan överleva utan det som påstås var en källa till förorening – elden.

Det var inte bara symboliskt som elden var gudarnas egendom, som Prometheus gav åt människan. Miljövännerna är de nya gamar som samlas för att släcka den elden.

Det är onödigt att påminna om hur människans tillvaro såg ut – under århundraden och årtusenden – före den industriella revolutionen. Att miljövännerna ignorerar eller undviker att tala om det är ett brott mot mänskligheten som är så stort att det faktiskt skyddar dem från kritik – ingen kan tänka sig att någon kan vara kapabel till det.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 205), Timbro 2013.

Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra.

Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.

Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England.

Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig.

Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 162-163), Timbro 2013.

Historien lär oss att handelsmannen och krigaren alltid har varit ärkefiender. Handeln utmärker sig inte på slagfältet, fabriker producerar inte när de bombas, profit växer inte ur spillror. Kapitalism är ett samhälle för handelsmän – och för detta har den förhånats av varje självutnämnd krigare som betraktar handel som ”självisk” och erövring som ”ädel”.

De som verkligen är intresserade av fred bör lägga märke till att världen, under kapitalismen, fick uppleva den längsta fredsperioden någonsin – då det inte förkom några krig som omfattade hela den civiliserade världen alls – från Napoleonkrigen 1815 till första världskrigets utbrott 1914.

Man bör komma ihåg att de politiska systemen under 1800-talet inte var helt och hållet kapitalistiska utan blandekonomier. Det frihetliga inslaget var emellertid dominerande; det var så nära ett kapitalistiskt århundrade som mänskligheten någonsin kommit. Men det etatistiska inslaget bredde ut sig under hela 1800-talet, och när det satte världen i brand 1914 dominerades den tidens stater av etatistisk politik.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 162), Timbro 2013.

På en fri marknad skapas rikedom med hjälp av ett allmänt, fritt och ”demokratiskt” röstningsförfarande – genom de köp och försäljningar som varje individ gör som deltar i ett lands ekonomiska aktiviteter. Varje gång du köper en viss produkt istället för en annan innebär det att du lägger din röst till fördel för en viss producent.

Och i den här typen av röstning använder väljaren sin röst bara när det gäller frågor han själv kan bedöma: i fråga om de egna preferenserna, intressena och behoven. Ingen har makt att fatta beslut åt andra eller påtvinga andra sin egen uppfattning: ingen har makten att utnämna sig själv till ”folkets röst”, vilket berövar folket dess röst och demokratiska rättigheter.

Låt mig nu definiera skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt: ekonomisk makt är positiv till sin natur, människor erbjuds en belöning, ett incitament, en betalning eller ett värde; politisk maktutövning är negativ, man hotar att bestraffa eller skada människor, att sätta dem i fängelse eller förgöra dem.

Företagarens verktyg är värden, byråkratens verktyg är rädsla.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 144), Timbro 2013.

Medan altruismen vill frånta de skarpsinniga lönen för mödan genom att hävda att det är den kompetentes moraliska plikt att tjäna den som inte äger kompetens och offra sig för vem helst som har behov av det – tar oss stamtillhörigheten ett steg längre: dess anhängare förnekar att intelligensen existerar och den roll den spelar i välståndsproduktionen.

Det är moraliskt sett rent oanständigt att betrakta välstånd som en anonym produkt av stamgemenskapen och sedan bara diskutera hur man ska ”omfördela” den.

Åsikten att välstånd är resultatet av en obestämd, kollektiv process, att alla på något sätt har bidragit, att det är omöjligt att säga vem som gjort vad, och att något slags utjämnande ”fördelning” därför är nödvändigt – skulle kanske ha varit rimlig bland en samling primitiva vildar i djungeln där man ägnade sig åt att flytta stenblock utan hjälp av redskap (men även där måste någon organisera och starta flyttandet).

Att hysa den uppfattningen i ett industrisamhälle – där individuella framgångar finns offentligt dokumenterade – är en så grov undanflykt att det är en skymf att över huvud taget överväga den.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 134), Timbro 2013.

Diktaturstater är fredlösa. Alla fria nationer hade rätt att invadera Nazityskland och har idag rätt att invadera Sovjetunionen, Kuba eller varje annat slavläger. Om en fri nation väljer att göra det eller inte, handlar det om det egna landets intressen, inte om att respektera ett gäng slavdrivares obefintliga ”rättigheter”.

En fri nation är inte förpliktigad att självuppoffrande befria andra nationer, men en fri nation har rätten att göra det om och när den så vill.

Men den rätten är förknippad med villkor. På samma sätt som brottsbekämpning inte ger polisen rätt att använda kriminella handlingar, har en nation som invaderar en diktatur för att störta den inte rätt att upprätthålla någon ny form av totalitärt samhälle i det besegrade landet.

Ett totalitärt samhälle har inga nationella rättigheter, men de individuella medborgarnas rättigheter gäller, och segraren har inte rätt att kränka dem. Därför kan invasion av en diktatur moraliskt försvaras bara om och när segraren inför ett fritt samhällssystem, det vill säga ett system som baseras på individuella rättigheter…

Det finns fyra utmärkande drag som ofelbart kännetecknar en diktatur: enpartisystem, nationalisering eller expropriering av privat egendom, samt censur. Ett land där dessa vidrigheter förekommer har förverkat all moralisk rätt, varje anspråk på nationella rättigheter eller nationell suveränitet, och blir rättslöst.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 106, 107), Timbro 2013.

Staten är det potentiellt farligaste hotet mot människans rättigheter: den har legalt monopol att utöva våld mot lagligen avväpnade offer. När den inte begränsas och inskränks av individuella rättigheter, är staten människans dödligaste fiende. Det var inte som skydd mot det privatpersoner ägnar sig åt, utan till skydd mot vad staten gör, som Bill of Rights skrevs…

Om fysiskt tvång ska uteslutas från samhällets alla relationer, behöver människan en institution som har till uppgift att skydda deras rättigheter utifrån en objektiv uppsättning regler. Detta är vad en stat – en legitim stat – bör ägna sig åt. Denna statens grundläggande uppgift är anledningen till att människor alls behöver en stat och det enda som rättfärdigar den moraliskt…

Den grundläggande skillnaden mellan vad människor privat ägnar sig åt och vad staten ägnar sig åt – en skillnad som man numera försöker förbigå med tystnad eller okunskap – ligger i att staten har lagligt monopol på att bruka fysiskt våld.

Ett sådant monopol är nödvändigt eftersom staten är den enda aktör som har till uppgift att inskränka och bekämpa användandet av fysiskt våld; och av exakt denna anledning måste statens görande och låtanden var strikt definierade, avgränsade och kringskurna, inga nyckfulla infall får styra dess handlande.

Staten bör fungera som en opersonlig robot, med lagarna som enda styrmedel. Om ett samhälle ska kunna vara fritt, måste dess statsmakt vara strikt kontrollerad.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 100, 111), Timbro 2013.