Kategoriarkiv: Högerextremism

SD utsätter Astrid Lindgren för litterär våldtäkt

Publicerad den av
Svara

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder har en fenomenal förmåga att rekrytera folkkära svenskar till sin främlingsfientliga rörelse.

Bedriften är desto mer imponerande då dessa berömdheter samtidigt råkar ha lämnat tillvaron som vi känner den. SD besitter en unik konkurrensfördel i förhållande till alla andra partier: livliga kontakter med världen på andra sidan graven. 

Förra året meddelande exempelvis Björn Söder på SD:s riksårsmöte i Karlstad att tidigare statsministern Per Albin Hansson (S) överlåtit sin folkhemsvision i Sverigedemokraternas händer. Snacka kioskvältare. 

Björn Söder förklarade vid samma tillfälle att författarinnan Selma Lagerlöf nu blivit Sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. Även det måste betecknas som en sensationell ideologisk omsvängning. 

Senast Selma Lagerlöf hörde talas om sig politiskt, var hon nämligen en aktiv liberal som bland annat tog initiativ till Folkpartiets bildande 1934 och förespråkade ett europeiskt statsförbund liknande våra dagars EU. 

Andeskådaren Björn Söder fortsätter att leverera avlidna svenska ikoner till partiet även i år. Vid SD:s landsdagar i skånska Ljungbyhed lät han förklara att Astrid Lindgren anslutit sig, rapporterar Sydsvenskan (17/10). 

Enligt Söder har den världsberömda barnboksförfattarinnan idag ett Sverigedemokratiskt synsätt, eftersom hon har ”ett stort hjärta och var samhällsintresserad”. 

Detta stora hjärta hos Astrid Lindgren rymmer dock inte utsatta unga människor med rötter i andra kulturer. Om vi ska tro hennes talesman Björn Söder ifrågasätter hon tvärtom skarpt utvecklingen:

”När invandrarungdomar som, till skillnad från Emil i Lönnebergas små hyss, kastar sten på brandkår och polisen för nöjes skull och bränner byggnader och bilar i förorterna? Hon hade säkerligen ställt sig frågan: Hur kunde det gå så här fel?”

Vidare fick SD:s ombud veta att Bröderna Lejonhjärta egentligen är skriven som en allegori över den kamp som Sverigedemokraterna bedriver. Partiet ”står upp mot orättvisor och förtryck” på samma sätt som Skorpan och Jonatan Lejonhjärta. 

Vi får väl då rimligtvis förmoda att den grymme Tengil som ockuperat Törnrosdalen är en symbol för alla invandrare och flyktingar, vilka härtagit vårt blågula fosterland. Och vad ska då göras åt dessa oönskade människor? Kasta dem åt Katla?

Denna ondskefulla SD-tolkning av Astrid Lindgrens mest älskade verk vinner knappast några nya anhängare åt partiet. Snarare är det en litterär våldtäkt som väcker instinktiva känslor av vämjelse och tydligt visar vilka skamlösa politiska charlataner som Sverigedemokraterna består av.  

Om Björn Söder avser att värva historiska svenskar till sitt medlemsregister även framöver, tycker jag att han ska ta personer som bättre passar in i partiets ideologiska fålla. Som Fredrik Böök, Sven Hedin och Per Engdahl. 

Ian & Bert förnekar sig inte

Publicerad den av
3

Italiens maktfullkomlige och korrupte premiärminister Silvio Berlusconi blir allt mer ansatt på hemmaplan. Men han har i alla fall en trogen supporter uppe i Norden. 

”En Berlusconi är vad Sverige behöver. En politiker som talar klartext och förstår sig på sitt folk”, utropar Ian Wachtmeister på debattsajten Newsmill (13/10). 

Wachtmeisters gamle parhäst Bert Karlsson är inte mycket sämre. I söndags förklarade han i P3: ”Jag skulle vilja ha en diktator i Sverige, en demokratisk diktator”. 

Så var det med det ”sunda förnuft” som Ny Demokratis bägge frontfigurer sade sig stå för i svensk politik. Tack och lov att väljarna tog sitt förnuft till fånga och kastade ut dem från riksdagen 1994. Inte undra på att Ian & Bert föraktar vårt demokratiska system efter den läxan. Det fungerade ju. 

Sverige har fortfarande svårt att hantera antisemitismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

”Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.”

Johan Östling, historieforskare i Lund, intervjuas i SvD (18/9). Med sin avhandling Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) har han granskat hur Sverige hanterat läxan av Hitlertysklands härjningar. 

Det är välkommet att detta hittills förbisedda kapitel äntligen uppmärksammas. Johan Östling har i dagarna belönats med Cliopriset för sina insatser. 

Naiviteten, okunskapen – för att inte säga blindheten – kring antisemitismens förbannelser var utan tvekan omfattande i Sverige under efterkrigstiden. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde vårt land i decennier bli ett ”safe haven” för inbitna antisemiter.

Från Sverige exporterades högerextrem och antisemitisk propaganda över hela världen. Själva stod vi handfallna och vägrade acceptera att sådant hade med oss att göra.

Det gick så långt att amerikanska regeringen vände sig till Tage Erlanders ministär och uttryckligen krävde ett ingripande mot dessa hatets och illviljans kolportörer, som opererade med Sverige som bas.

Även senare års export av ”Vit makt”-musik hade svårt att väcka reaktioner. Egentligen var det först med statsminister Göran Perssons initiativ med Levande historiaprojektet, Förintelsekonferenserna i Stockholm och boken Om detta må ni berätta som kampen mot antisemitismens faror sattes på agendan.

Men allt detta ligger snart tio år tillbaka i tiden. Frågan är hur stark beredskapen är numera.

Våren 2007 kunde exempelvis den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson hålla tre propagandamöten i Sverige (Stockholm, Malmö, Göteborg) utan att någon lyfte ett finger i protest. Förutom tidningen Expo. Annars var tigandet bedövande.

Idag är det sannerligen inte ovanligt att gamla antisemitiska schabloner poppar upp i debatten. Företrädesvis maskerad i form ”Israelkritik”. Aftonbladets beryktade publicering av Donald Boströms ”avslöjande” om att Israel mördar palestinska ungdomar i jakten ofrivilliga organdonatorer bär syn för sägen. 

Tvärtemot vad Johan Östling säger, tycks dessvärre inte historien kommit oss riktigt ikapp ännu. 

Svartmålning av Sverigedemokraterna?

Publicerad den av
2

Så har det ”avslöjats”. Sverigedemokraterna har representanter med bakgrund i grupperingar där det idkas nazism, vulgärnationalism och rasism.

Det är TV8-programmet Adaktusson som funnit att SD har tre sådana okristliga kandidater på listorna till det förestående kyrkovalet.

En av dessa figurer huserar i Göteborg och kommer närmast från veterannazisterna i Nordiska rikspartiet, som dyrkat Adolf Hitler sedan 50-talet.

En annan är verksam i Stockholm och har tidigare varit aktiv inom högerextrema Nationaldemokraterna (en mer oförblommerad främlingsfientlig avknoppning från Sverigedemokraterna).

Den tredje syndaren har också ett medlemskort från Nationaldemokraterna i garderoben och återfinns i Härnösand

SD:s partisekreterare Björn Söder rycker nu ut med brandslangen och betecknar Adaktussons fynd som ”en svartmålningskampanj mot Sverigedemokraterna”.

Svartmålning? Precis som om det skulle överraskat någon vilka gynnare som flockas i Björn Söders lilla otäcka parti. Är det möjligen ett slumpartat naturfenomen att just nazister och rasister tenderar att söka sig dit?

Det borde vara onödigt att påminna om det uppenbara. Men 1988 bildades ju Sverigedemokraternas som en direkt fortsättning på kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

BSS var uttalat rasistiskt och samlade allsköns folk ur den svenska extremhögern (de flesta dessutom rejält kriminellt belastade). Fram till 1995 hette SD:s partiledare Anders Klarström, tidigare nazikämpe med Nordiska rikspartiet som adress.

Inför valet 2002 fick Sverigedemokraterna ekonomisk förstärkning till kampanjkassan från Front National, den ökände antisemiten Jean-Marie Le Pens franska rasistparti. Samma år marscherade för övrigt Björn Söder i Front Nationals förstamajdemonstration i Paris.

Och så vidare, och så vidare. 

Hur mycket än dagens SD-ledning försöker piffa upp fasaden mot väljarkåren med ljusare färger, så kvarstår faktum. SD behöver inte målas svart, hela partiets bakgrund är det redan. 

Folkpartiet tyst om förintelseförnekare

Publicerad den av
Svara

Fransmannen Robert Faurisson kallar sig historierevisionist. Det gör alla som tillhör hans krets. Men någon revision av historien är det inte frågan om. Utan illasinnad förnekelse.

Robert Faurisson är nämligen sedan 70-talet en ledande propagandist för ståndpunkten att nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum.

Argumentationen för denna bisarra tes är ofta förrädiskt skickligt upplagd. Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet med revisionisternas verksamhet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi.

Förnekelsen av Förintelsen är heller inget marginalfenomen, utan numera en veritabel industri av världsomspännande karaktär.

Reaktionerna var också mycket starka när Robert Faurisson i början av 90-talet bjöds in till Sverige av nynazisten Ahmed Rami, mannen bakom Radio Islam. Händelsen uppmärksammades stort i medierna.

Ledarskribenter, kulturdebattörer och politiker närmast tävlade i att uttrycka avsky och fördömanden. Sverige vägrade visa tolerans mot intoleransen, vilket förstås var en utmärkt och nödvändig demonstration.

Men varför reagerade ingen i början av mars 2007? Då var Robert Faurisson på en flera dagars propagandaturné i Sverige för att lansera sin bok Mitt liv som revisionist, vilken översatts och utgivits av det nazistiska bokförlaget Logik.

Faurisson besökte Stockholm, Göteborg och Malmö på möten arrangerade av den svenska extremhögern. Trots avslöjande reportage i den antirasistiska tidskriften Expo var intresset obefintligt denna gång.

Journalisterna brydde sig inte. Kulturfolket teg. Och om det fanns någon upprördhet bland representanterna för våra riksdagspartier doldes den i så fall väl. Medge att det är förvånande.

De senaste åren har vi haft breda informationskampanjer om Förintelsen, det har varit flera internationella förintelsekonferenser i Stockholm, en särskild myndighet har inrättats (Forum för levande historia), Förintelsen har fått en minnesdag i almanackan.

Ändå denna likgiltighet när grundläggande värden utmanas i vår egen tid, i vårt eget land.

I NU nr 5/07 fanns en artikel som uppmärksammade årets minnesdag över nazismens offer. Den 27 januari hade offentliga framträdanden gjorts av ledande folkpartister som Lars Leijonborg, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.

Som goda liberaler har samtliga visat prov på ett djupt och långvarigt engagemang i kampen mot antisemitismen och dess företrädare. Jag har därför lite svårt att begripa att inte ens folkpartiet lyfte ett finger när en av världens mest beryktade förintelseförnekare någon månad senare spred sina groteska lögner i Sveriges tre största städer.

Tystnaden är väl knappast det bästa sättet att bemöta figurer som Robert Faurisson – eller?

(NU 2007-04-05)

Fascisten som blev olympisk gud

Publicerad den av
Svara

Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)