”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”
Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn, försvarar partikamraten Sofia Bothorps frieri till Sverigedemokraterna i Karlskrona (Sydöstran 29/4).
Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.
Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare.
Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.
Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål.
Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.
Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten.
Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.
Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan.
Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av!
Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst:
”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”
Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast:
”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”
Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.
Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.
Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line.
Juan Antonio Samaranch har avlidit. Man ska tala väl om en död mans minne, brukar det heta. Men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå mig sörja honom.
Samaranch var en korrumperad, skamlös fascist som drog IOK och OS-idealen i smutsen. En simpel dräng åt Spaniens ökände diktator Franco, som med benägen hjälp av det totalitära Sovjetblocket lyckades göra ny karriär som maktfullkomlig kejsare inom den internationella idrottsrörelsen.
Hans sista beslut som IOK-ordförande var också stilenligt: att skänka 2008 års Olympiska spel till tyranniet i Kina, totalitära bröder emellan.
Även som ateist kan jag ibland inte låta bli att hoppas på existensen av en högre rättvisa. Detta är ett sådant tillfälle. Må därför Juan Antonio Samaranch nu äntligen tvingas betala det pris för sina synder, som han aldrig fick göra i jordelivet.
Och må vanära prägla hans eftermäle.
Mer att läsa:
Fascisten som blev olympisk gud
”Det känns legitimt att ge sig på judar”
”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”
”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”
”Judehatet får dem att lämna Malmö”
Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010.
I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad.
Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.
De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc.
Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor.
Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant.
I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur.
Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv.
På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.
Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.
Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv.
Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.
Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér.
Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:
”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.”
Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:
”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.
Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:
”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.
Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.
Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:
”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”
Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:
”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”
Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.
Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.
Att golfens superstar Tiger Woods ertappats med brallorna nere är naturligtvis pikant. Men att hans schabbiga otrohetsaffärer utlöst en sådan enorm våg av pöbelaktigt snaskeri och upphetsad indignation känns rent ut sagt motbjudande. I vår upplysta del av världen borde rimligen vuxna människors sängkammarmoral betraktas som en privatsak.
Istället tycks vi fått en ny variant av den mosaiska lagen, som faktiskt formellt sett gällde ända in på 1700-talet i Sverige. Äktenskapsbrott – eller ”hor” som det uttryckligen hette – straffades där enligt den drakoniska paragrafens bokstav obönhörligt med döden. Omsatt i modern praktik dras den skyldige samlagsslusken inför medias domstol och åläggs global stenkastning för sina moraliska tillkortakommanden (givet att syndaren är tillräckligt känd, förstås).
Nu sällar sig även Internationella olympiska kommitténs ordförande Jacques Rogge till de nykonservativa hyenorna. Golf är visserligen ingen OS-gren ännu, men det hindrar inte Rogge från att offentligt svinga klubban mot Woods:
”Vi vill att idrottarna ska vara förebilder för ungdomar och det är uppenbart inte fallet när det gäller Woods… En idrottare på den här nivån måste förstå att privatlivet utan tvekan är sammankopplat med yrkeslivet.”
Fore! Snacka om att slå golfbollen rakt in i glashuset. IOK borde snarare vara de sista att försöka sätta sig på några höga hästar. Den organisation som Rogge representerar har ju under decennier varit ett ormbo av korruption, girighet och ogenerat hyckleri.
Avsaknaden av moralisk anständighet står i skrikande kontrast till de söndagsskoleaktiga olympiska ideal som IOK annars påstår sig hylla. Att man lät sina senaste sommarspel bli en propagandafestival för världens största diktatur och människorättsbrottsling bär syn för sägen. OS i Kina 2008 visade med all önskvärd tydlighet att IOK inget lärt av varken nazisternas Berlin-OS 1938 eller kommunisternas Moskva-OS 1980.
Eller rättare: IOK vill inget lära, ty IOK bryr sig inte. Att Jacques Rogges företrädare på den olympiska tronen var en gammal fascistbandit från Francotyranniets Spanien är talande. Denne Juan Antonio Samaranch avgick 2001, men adlades samtidigt till IOK:s hedersordförande på livstid (bakgrund här). Just ett snyggt sällskap att se upp till för idrottsintresserade ungdomar kring jordklotets alla hörn…
För övrigt lät sig många IOK-delegater villigt mutas med tjänster från prostituerade i utbyte mot att Salt Lake City skulle få vinter-OS 2002. Och så ska vi förfasa oss över Tiger Woods oförmåga att behålla kalsongerna på?
Yeah, right.
Mer att läsa:
Nöjesguidens Malmöredaktör Isabelle Ståhl skrev nyligen en intressant artikel på Newsmill om spektaklet kring Woods ur ett feministiskt perspektiv. Länk här.
Victor Jara, dina sånger ska eka i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnet
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda
Så sjöng Mikael Wiehe i sin romantiska hyllning från 1975 till den berömde chilenske trubaduren och teatermannen. Victor Jara var även en radikal politisk aktivist och supporter av socialistpresidenten Salvador Allende – något som kostade honom livet när Pinochets militärjunta grep makten i Chile den där eländiga septembermånaden 1973.
Nej, Victor Jaras sånger är inte glömda. Inte Victor Jaras person heller. Igår följde tusentals chilenare hans kista genom Santiagos gator när Jara äntligen fick en värdig begravning efter 36 år.
Hans stoft hade tidigare undersökts av rättsmedicinare i ett försök att klargöra omständigheterna kring mordet. Och deras rapport visar med all önskvärd tydlighet vilka grymheter juntan var kapabel till. Victor Jara utsattes för gedigen tortyr på sportarenan Estadio Chile, dit han fördes efter kuppen i sällskap av 5000 andra politiska fångar. Benen i hans kropp hade krossats på ett flertal ställen, över 30 kulor hade avlossats mot armar, bröstkorg och huvud.
En misstänkt värnpliktig militär har erkänt medverkan. Men Victor Jaras brittiska änka Joan Turner säger till Svenska Dagbladet (4/12) att hon inte ser den enskilde soldaten som ansvarig, de verkliga gärningsmännen fanns högre upp i hierarkin:
”De skyldiga är Pinochet, som gav order om att mörda och tortera, och alla de andra som deltog och njöt av det.”
Victor Jara brukar räknas som en legendarisk vänstermartyr. Men i grunden är han förstås en martyr för alla fria människor oavsett politisk åskådning. Hans bistra öde delades av uppskattningsvis 3 200 andra chilenare, vars liv släcktes under Pinochetdiktaturens mörka epok 1973-1990.
Ändå har jag påfallande ofta mött åsikten att Augusto Pinochet även gjorde mycket gott för Chile. Försöken till att ursäkta hans tyranni kommer inte sällan från hökaktiga nyliberaler, som har märkvärdigt svårt att hålla sig demokratiskt och humanistiskt anständiga när juntans illgärningar förs på tal.
”Se bara på vilka underverk Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin”, säger de. Och visst, de har en poäng.
När Pinochets militärer kuppade till sig makten var Chile ett land i ruiner, praktiskt taget konkursmässigt. Men Pinochet tog till radikala grepp för att få ordning på statsfinanserna och gjorde Chile till en experimentverkstad för den nyliberala Chicagoskolans ekonomer (vars mest kände representant är nobelpristagaren Milton Friedman).
Det fungerade. Resultaten var strålande. Efter ett inledande stålbad blomstrade Chiles ekonomi under 80-talet. Friedmans anhängare har sedan dess gärna pekat på Chile som en lysande empirisk bekräftelse på Chicagoskolans teorier.
Borde vi då inte tillgodoräkna Pinochet detta och erkänna att hans styre även hade positiva sidor?
Nej. Det vore ungefär som att ursäkta Hitler med att han byggde fina motorvägar och löste den tyska massarbetslösheten. Sanningen är att vem som helst kan sanera ett lands ekonomi, om det sker på samma villkor som Pinochet åtnjöt.
Du har exempelvis ingen politisk eller facklig opposition att ta hänsyn till. Ingen fri press belyser de negativa sidorna av din politik. Du behöver inte bekymra dig om att missnöjda medborgare röstar bort din regering i nästa val, ty det hålls inga val. De som klagar och demonstrerar riskerar att skjutas, fängslas eller torteras. Regelbunden terror mot oppositionella är också bra taktik, det håller majoriteten av dina undersåtar tysta och fogliga.
Chiles ekonomiska uppsving betalades i blod och skräck. Det skall mycket till för att finna något gott i detta. Pinochets företrädare, marxisten Salvador Allende, var förvisso långifrån det helgon som vänstern under decennier utmålat honom till.
Allende ödelade Chiles finanser, förstörde landets demokratiska institutioner, trasade sönder medelklassens lojalitet till konstitutionen och knöt intima vänskapsband med Fidel Castros Kuba. Allende var en politisk vettvilling och äventyrare, inställd på att med våld exportera kommunismen över hela Latinamerika.
När han kom till makten 1970 var det med endast 33,6 procent av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare var den chilenska befolkningen till en början lättad. Men de fick snabbt och bittert erfara vad den nya regimen gick för.
Augusto Pinochet var en skurk, en massmördare och en landsförrädare. Han borde ha dragits inför domstol för brott mot mänskligheten medan chansen fanns. Istället tilläts den avgångne tyrannen leva som en fri medborgare tills han avled i sitt hem för tre år sedan.
Men viskonstnären som Pinochet torterat och mördat, den mannens sånger överlevde honom – och de lär eka över Chile länge än. Någon rättvisa finns det trots allt.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson spinner som en katt. Den massiva uppmärksamhet hans främlingsfientliga, muslimhatande parti fått av medier, kommentatorer och toppolitiker den senaste tiden kan inte köpas för pengar. SD står i centrum för mycket av debatten och kanske tvingas den invanda blockpolitiken lösas upp på kuppen.
Vilken statsminister ämnar då Åkesson rösta fram om SD når sitt hett eftertraktade mål att bli vågmästare i riksdagen? Till DN (28/11) menar han att det får bli en förhandlingssak:
”Vi vill ha genomslag för vår politik. Vi har ambitionen att samtala med alla partier som vill samtala med oss.”
Fast det är just det – inget annat parti vill eller kan samtala med SD. Av genomslaget för SD:s politik blir alltså ingenting. Åkesson och hans kamrater kommer att få nöta av fyra år i riksdagsbänkarna, utan något att hämta mer än sina personliga arvoden på skattebetalarnas bekostnad.
Hur som helst har SD ändå noll att tillföra när det gäller de stora och avgörande frågorna för väljarna – jobb, ekonomi, utbildning, vård. Där står Åkessons gäng komplett nakna. Allt SD bygger på är ju bara en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.
Hur meningsfullt känns det att rösta på ett sådant parti? Den nyktra frågan till SD:s sympatisörer borde måhända ställas lite oftare i den offentliga diskussionen.
”När Sverigedemokraterna haft torgmöten här i Vellinge och utropat kommunen till ett mönsterexempel har kommunledningen valt att inte kommentera det. Det tycker jag är obehagligt.”
Så vittnar Ola Fornling, kyrkoherde i Vellinge, i DN (17/1) om det främlingsfientliga klimat som länge odlats av samhällets lokalpolitiker.
Moderaterna och dess numera riksökände kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman bär ett tungt ansvar. Vellinge är så blått som det kan bli. Ett politiskt skyltfönster för högern. I det senaste kommunvalet fick Moderaterna egen majoritet med 56 procent av rösterna.
Partisekreteraren Per Schlingmann uppmanade i lördags Ljungman, som även är förbundsordförande för Moderaterna i Skåne, att ställa sig bakom partiets officiella flyktingpolitik. Det är så dags. Först när det blivit skandal i medierna tvingas Schlingmann ut på banan. Vad ger det för trovärdighet?
Partiledningen i Stockholm har sedan åratal tillbaka varit mycket medvetna om vilka mörka tendenser som gror bland Skånes moderater.
Jag har själv suttit till bords med Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, där de bägge beklagat vilket hot Sverigedemokraterna är för Moderaterna i många skånska kommuner. SD har nämligen en stark attraktionskraft för deras sympatisörer och väljare där. Inför 2006 års val poängterade Littorin, som då var partisekreterare, att Moderaterna därför hade en viktig uppgift att hålla rent högerut.
Snacka går ju.
Förra måndagen (19/10) fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet, där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade:
”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”
Debattartikelns nakna avsky mot mulismer ansågs visa att SD nu kastat masken och öppet blottade sin verkliga rasistiska natur.
Åkessons muslimattack väckte så stort uppseende att moderatledaren Fredrik Reinfeldt till sist tvingades bekänna färg om hur han skulle ställa sig om SD blev vågmästare i riksdagen efter nästa val:
”Jag tänker inte försätta mig i ett läge där jag blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande. Vi tänker inte hamna i ett läge där vi behöver aktivt röststöd av SD för att fortsätta regera Sverige.” (SvD 23/10)
I samma veva friade Folkpartiets Jan Björklund till Miljöpartiet som ett tänkbart stödhjul åt den borgerliga alliansen om olyckan skulle vara framme. Miljöpartisterna var dock inte roade av utsikten att agera röstunderlag åt en moderatledd regering. Och så rullade debatten på med spekulationer om diverse regeringsalternativ, kombinerat med närmast yrvakna fördömanden av SD:s islamfientlighet.
Men Jimmie Åkessons brutala åsikter om ”det muslimiska hotet” som triggade igång förra veckans debattstorm utgjorde ingen nyhet. Detta fascistiska synsätt var redan etablerat i SD:s partistyrelse.
Där sitter Richard Jomshof, som dessutom ingår i SD:s innersta kärna tillsammans med Åkesson, partisekreteraren Björn Söder och pressekreteraren Mattias Karlsson. Detta ”de fyras gäng” är hjärnorna bakom SD:s strategi och mobilisering de senaste åren.
Jimmie Åkessons argumenterade helt i samma anda som Richard Jomshof gjorde på sin egen blogg den 28/9 – alltså redan tre veckor innan Åkessons famösa artikel i Aftonbladet.
Så här skrev då Jomshof om islams framväxt, vilken ansågs innebära:
”…en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”
Richard Jomshof avslutade sitt blogginlägg med följande ord:
”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”
Alltså. Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna. Därmed lämnas också fältet fritt för radikala lösningar – notera: ”om ingenting drastiskt görs”.
Vad brukar sådant betyda när fascister är i farten?
Fråga judarna.
Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet.
Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation?
Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:
”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.”
Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:
”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”
Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:
”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”
Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD.
All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:
”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”
Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige.
Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte?
Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område.
Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?
Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.
I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig.
För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!
I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas.
Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden.
Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag.
Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen:
”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”
Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör.
Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt:
”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”
Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på…
Christian Dahlgrens Blogg 