Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Högerextremism

Att stå det onda emot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:Corren.

Hösten 1939 föll mörkret tungt över Europa. Bundsförvanterna Hitler och Stalin hade precis styckat Polen mellan sig. Nazityskland var på marsch för att göra kontinenten till ett etniskt rensat ariskt imperium. Kommunistryssland skulle snart kasta sig över Finland och Baltikum.

I denna stund då vårt gemensamma europeiska hem stod inför sin absolut farligaste utmaning, skrev författaren Vilhelm Moberg ett upprop i dagspressen (delvis inspirerat av Bergspredikan) som inskärpte vikten av att resa motstånd och inte falla undan för totalitarismens maktanspråk:

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts…

Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

75 år efter andra världskrigets utbrott klingar orden tyvärr aktuella igen. Resultat av söndagens EU-val blev en dånande framgång för extremnationalistiska krafter som avskyr den sköna drömmen om ett enat, öppet och tolerant Europa.

Vad är det som lockar miljoner européer att ge sitt förtroende till nazistiska, fascistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser som Nationella fronten i Frankrike, FPÖ i Österrike, Gyllene gryning i Grekland, Jobbnik i Ungern, UKIP i Storbritannien, NDP i Tyskland, Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna?

Gängse förklaringar brukar sökas i arbetslöshet, ekonomisk lågkonjunktur, utanförskap, protest mot etablissemanget, etc. Men främst måste något fundamentalt ha spruckit i den humanistiska och demokratiska värdegrunden när sådana partier kan göra succé vid valurnorna. Får de råda skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt.

Talande är att den europeiska ultrahögern riktat beundrande blickar mot Moskva och omfamnat Vladimir Putin. Man har applåderat hans ockupation av Krim, ser honom som en ideologisk frände i kampen för att underminera EU-projektet, slita banden med USA och bekämpa det ”dekadenta” mångkulturella samhället.

Putin har naturligtvis förtjust slickat i sig av stödet. Fram tonar konturerna av en ny slags Molotov-Ribbentroppakt mellan Kreml och EU-ländernas ytterkantsnationalister som kan bli nog så besvärlig att hantera framöver.

Det har sagts att historien aldrig upprepar sig, men ibland tenderar den onekligen att rimma på ett illavarslande sätt.

Vilhelm Moberg var en glödande liberal som envist och rakryggat tog strid för individens, frihetens och demokratins värden. Som vi nu ser kan dessa värden inte tas för givna. Det är värden som vi aldrig heller kan kompromissa om.

Därför är det en civilisatorisk plikt för alla goda demokrater att axla Mobergs mantel och beslutsamt stå det onda emot.

Vänd Åkesson ryggen istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.

De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.

Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.

Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.

Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.

När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.

Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.

Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.

I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.

Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.

Trosfrihet gäller, punkt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Som ett eko från mellankrigstiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Vision och hjältemod

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

Nätets häxkittel

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Det började som en vanlig måndagsmorgon i mars förra året. Föräldrarna hade följt sina barn till den judiska skolan Ozar Hatorah i franska staden Toulouse.

De stod samlade utanför skolbyggnaden när automatvapnet osäkrades och deras tillvaro för evigt slets sönder. Skarpa skott, kaos, blod. Kvar på marken låg tre elever och en vuxen som aldrig mer skulle resa sig igen.

Förövaren var Mohammed Merah, en fransk-algerisk 23-åring med trasslig bakgrund som influerats av våldsbejakande islamistisk fundamentalism. Tidigare hade han även skjutit ihjäl tre franska soldater och dog någon dag senare när han barrikaderat sig i en lägenhet på flykt undan polisen.

Efteråt var frågan given: kunde terrordåden förhindrats?

”Mohammed Merah är ett exempel på det svåraste vi har att arbeta med. Han var självradikaliserad, vilket till sin natur är en solitär process. Om en ung man planerar något ensam i sitt hörn, kan vi omöjligen tränga in i hans medvetande”, förklarade en representant för den franska säkerhetstjänsten i tidningen Le Monde.

Tragedin Merah påminner starkt om ungdomarna som låg bakom sprängattentatet i Boston nyligen. Även där tycks självradikaliserande islamism varit förklaringen. Vi känner igen samma process från fallet Anders Behring Breivik i Norge. Men han fastnade i en motsatt konspiratorisk världsbild av ultranationalistiskt hat mot muslimer, något som också kokar på otaliga sajter i cyberrymden.

Den moderna extremismens främsta verktyg för rekrytering och mobilisering är internet. Vår egen regering satsar nu på att försöka fånga upp unga killar i socialt otrygga miljöer som riskerar att radikaliseras över nätet. Ingen lätt uppgift. Men nödvändig.

Betänk bara att varken Mohammed Merah eller Anders Behring Breivik föddes onda. Och de kunde lika gärna bott här.

Ondskan bor inte här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.

Nätets kokande häxkittel

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 5/12:

Den 23 november kom tingsrättens dom mot Peter Mangs, serieskytten i Malmö. Han dömdes till livstids fängelse för bland annat två mord och fem mordförsök.  Det är förrädiskt lätt att se Mangs som en typisk representant för den enskilde galningen.

Jo, han agerade visserligen ensam. Precis som Anders Behring Breivik när denne förra sommaren iscensatte sitt grymma blodbad i vårt norska grannland. Eller som lasermannen John Ausonius vilken i början av 90-talet sköt elva personer.

Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, likt slumpmässiga undantag i idyllen, något som bara händer. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.

Men vad säger oss egentligen exemplet John Ausonius? Han sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Lasermannens tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige.

I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati.  ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och politiska extremister. I sin bok ”Det mörka nätet” (2012) har den norske journalisten och bloggaren Öyvind Strömmen gjort en gedigen klartläggning av cybervärldens hatsajter.

Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer:  hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar det mångkulturella samhällets parti är landsförrädare. Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”.

En populär idé är att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som förtrupper till den stora kontrarevolutionära resningen. Anders Behring Breivik sög villigt i sig framför datorn och gick från ord till handling. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom?

Även Peter Mangs var en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade Politiskt inkorrekt, idag nedlagd och ersatt av sidan Avpixlat.

Öyvind Strömmen visar med pedagogisk klarhet vad som bubblar i denna kokande häxkittel och att vi inte kan bortse från ordets makt. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.