Kategoriarkiv: Högerextremism

Fri press under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.

Håll dörren stängd!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Värna öppenhetens land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Mediehatet känns igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Fascismens gengångare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Hurra för Karl XII!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Imorgon är det inte bara första advent, utan också årsdagen av Karl XII:s död utanför Fredrikstens fästning 1718. Då brukar det rycka i marschreflexerna bland svenska extremnationalister.

Dessa har ju en liten tradition av att högtidlighålla hjältekonungens ärorika frånfälle den 30 november med fackeltåg och kransnedläggelse vid närmaste Karl XII-staty. En aktivitet som SD:s ledarkrets Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof gärna ägnade sig åt under studietiden i Lund.

Förmodligen delade de inte August Strindbergs uppfattning om Karl XII som ”Sveriges bödel”. Onekligen ett träffande omdöme av vår gamle nationalförfattare.

Innan Karl XII själv stupade hade han redan tvingat liemannen att jobba övertid genom nära två decenniers oavbrutet krigande. Att 200 000 unga karolinersoldater låg döda på Europas slagfält var inte nog.

Den enväldige kungen krävde ständigt att nya arméer skulle stampas ur marken och avfärdade rutinmässigt fiendernas anbud om fredsförhandlingar. Strax före det dödande skottet slog Karl XII halsstarrigt fast att han skulle kriga vidare i 40 år (!), om så krävdes för att få motståndarna att kapitulera. Samtidigt var Sverige ett statsfinansiellt konkursbo och stormaktsväldet kring Östersjön en brinnande ruin.

Vilket i dagens backspegel var en himla tur.

Ty tänk om vi haft kvar alla landområden i öster och söder som Karl XII förlorade? Gissa om vi fått problem! Hade inte det mångetniska svenska stormaktsriket sprängts av 1800-talets eldfängda nationalistiska rörelser, skulle vi med största sannolikhet dragits in i första världskriget 1914. Och efter den pärsen hade vi garanterat blivit hårdmanglade av både Stalin och Hitler under nästkommande världskrig.

Karl XII må ha förskingrat sitt ärvda kungadöme. Men därigenom lades grunden till att Sverige lyckades undkomma 1900-talets blodiga häxkittel med blotta förskräckelsen. Ur senare generationer svenskars perspektiv har Karl XII varit en mycket bra regent, just därför att han var så formidabelt kass.

Extremnationalisterna gör på sätt och vis rätt som uppskattar klåparen, fast jag misstänker att deras karolinervurm kanske inte precis motiveras av den insikten.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.

Rätt av Lindvall att stoppa Kartellen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Låt oss tala om musikens makt. Och ordens. I början av 90-talet fick Ultima Thule ett brett genomslag inom den yngre generationen i Sverige.

För många var det lite av kittlande förbjuden frukt att lyssna på bandet, som med sitt ultranationalistiska budskap var ideologiskt hemmahörande inom den högerextrema vitmaktsfären. För andra blev Ultima Thule blodigt allvar och vägen in till ett organiserat främlingsfientligt engagemang.

Jimmie Åkesson, som då ännu gick i skolan hemma i Sölvesborg, har senare berättat: ”Det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule” (Aftonbladet 29/2 2009).

Linus Bylund, idag stabschef för SD i riksdagen, minns vilken avgörande roll Ultima Thule hade för honom som ung: ”Allt föll på plats” (Novell, reportagetidning om musik, 25/7 2012).

Ultima Thules popularitet både sammanföll med, och bidrog till, ett hårdnande politiskt klimat i Sverige. Det var en tid präglad av Ny Demokrati, attentat mot moskéer och Lasermannens härjningar.

I ett naivt försök att gjuta olja på vågorna och inleda någon slags dialog med vitmaktkulturens anhängare, välkomnades Ultima Thule att spela på Fryshuset i Stockholm 1993. Kritiken mot konserten blev massiv. Inte minst mot bakgrund av att kommunala skattepengar låg i potten för ungdomsverksamheten på Fryshuset.

Men efter att Ultima Thule bedyrat att de varken var nazister eller rasister utan bara ”svenska patrioter” lät Stockholmspolitikerna sig nöja. Fritidsnämndens Tjia Torpe (S) förklarade till och med att Ultima Thule var ”hyvens pojkar”. Undfallenheten från det etablerade demokratiska samhällets sida förskräcker.

Vi lever ånyo i ett klimat av ökad polarisering, som i likhet med Ultima Thule på sin tid underblåses av den populära hiphopgruppen Kartellen. Fast från motsatt ideologiskt håll. Kartellen har blivit ökänt för nära samröre med vänsterextremistiska organisationer, glorifierat våld som politisk metod och har en bedrövlig historik av tung kriminalitet i bagaget.

Frontfiguren Sebbe Staxx bedyrar numera att han är en helhyllekille med sunda ideal. Men i SVT-programmet Uppdrag granskning den 6 maj försvarade han antidemokratiska handlingar med att ”hela jävla Sverige är antidemokratiskt”. t

Linköpings kommun skulle finansierat Kartellens spelning på festivalen ”Keep it loud” nästa helg. Det har kommunalrådet Paul Lindvall satt stopp för. Heder åt honom! Det officiella samhället får aldrig bidra till att legitimera krafter som försöker underminera demokratins värdebas.

1930-talets återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.

Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.

Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.

Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.

Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.

I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.

Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.

Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.

Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.

Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.

Newsweek