Kategoriarkiv: Historia

”Christmas is a state of mind”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/12:

Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.

Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.

Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…

Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.

Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!

Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:

”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.

Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.

Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:

”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.

I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).

I Cincinnatus anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Det blodröda arvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/11:

Det är mars 1913. Den förgrämde testuggaren Lenin sitter i marginalen och deppar över bolsjevikernas hopplösa utsikter. I ett brev till författaren Maxim Gorkij skriver han: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten”.

Samma månad äger en galamiddag rum på kejsardömet Tysklands ambassad i London. Efteråt noterar den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler i sin dagbok: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England”.

Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad dryga året senare.

Utan att någon egentligen förstått hur det kunnat hända och varför, har Europas stormakter störtat civilisationen i avgrunden. Första världskrigets blodbad är Lenins karriärbiljett. Ryssarnas motgångar på slagfältet tvingar tsaren att abdikera i början av 1917. En historisk chans till utveckling av en fullvärdig demokrati öppnar sig i detta väldiga land. För snart exakt 100 år sedan, den 7 november, tar ödet en annan väg.

Lenin och hans bolsjeviker kidnappar den ryska revolutionen genom att kuppa till sig makten. Vad som sedan ska drabba folket saknar all tidigare motsvarighet, någonstans. Karl Marx kommunistiska frälsningsevangelium kommer nu att omsättas i praktiken.

Hur det tar sig uttryck är Lenins telegram till några underhuggare den 10 augusti 1918 ett talande exempel på: ”Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. PS Finn de mest hårdföra männen”.

Detta är Lenins blodröda arv. Han skapade Sovjetunionen och därmed mänsklighetens värsta helvetesuppfinning: den totalitära staten, med dess iskallt fungerande mekanik av likriktning, terror, förtryck, slavarbetsläger och massmördande. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot och rader av andra efterföljande diktatorer har byggt sina gangstervälden på Lenins modell. Varhelst kommunism blivit styrande lära har det heller aldrig slutat på annat sätt än i massivt elände och bottenlös mänsklig förnedring.

Ännu i denna dag kastar Lenin sin långa, ondskefulla skugga över oss. Hur många offer och hur mycket lidande kan inte skrivas – direkt eller indirekt – på denne avskyvärde figurs konto!

Det järnhårda elitstyret, dyrkandet av våldet som medel att förverkliga utopier, synen att politik måste omfatta allt och alla i samhället, den totala respektlösheten för individen och äganderätten, det systematiskt militanta och avhumaniserande språkbruket – Lenin var pionjären att kunna leva ut rubbet på ruinerna av den värld som gick under i krutröken 1914-18.

Tragiskt bortom ord att Franz-Josef och Nikolaus ändå gjorde honom den tjänsten istället för att slå vakt om freden.

Kennedymordet ingen gåta – men hur dog Hammarskjöld?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Hade John F Kennedy fått leva lika länge som sin mor, Rose Fitzgerald Kennedy, skulle han i våras fyllt 100 år – och fortfarande varit bland oss de kommande fyra åren. Det är svindlande att tänka sig JFK som en ännu närvarande åldrig senior. För att inte tala om vilken gestalt historien då kunnat ta sig från 60-talet och framåt.

Men skotten i Dallas den 22 november 1963 ryckte bort Kennedy mitt i hans gärning och världens öden skiftade abrupt. Och detta därför att en förvirrad vänsterradikal och obetydlig nolla som Lee Harvey Oswald klev in på scenen med ett billigt gevär som han köpt via postorder.

Orimligt, anser massor av amerikaner än i denna dag. Mäktiga skuggfigurer och välorganiserade krafter måste dragit i trådarna.

Myten om Den Stora Konspirationen lär tyvärr knappast hejdas av att Donald Trump förra veckan offentliggjorde tusentals hemligstämplade dokument kring Kennedymordet. Nya detaljer har förstås intresse. Men saftiga avslöjanden till stöd för någon rafflande konspirationsteori tycks inte existera i dokumenten och det bör heller inte förvåna.

I allt väsentligt slog Warrenkommissionen fast sanningen redan i september 1964. Bevisen är överväldigande och bortom diskussion. Oswald, enbart Oswald, var mördaren.

Men om Kennedy inte 1963 föll offer för en komplott i parallell till mordet på Julius Caesar, är det svårare att säga något lika bestämt om Dag Hammarskjölds död två år tidigare. Låg det ett pilotfel bakom flygkraschen i Ndola natten till den 18 september 1961 som tog den svenske FN-chefens liv? Eller sköts planet ner?

I mer än fem decennier har det vilat en dimma av besvärande oklarheter över vad som egentligen hände. Hammarskjöld hade engagerat sig hårt för att skapa fred i den tidigare belgiska kolonin Kongo, vilket ogillades av stormakterna i väst som hade ekonomiska intressen i den mineralrika utbrytarprovinsen Katanga.

En ny FN-rapport som granskat omständigheterna kring dödskraschen utesluter inte att Hammarskjölds flygplan faktiskt blev attackerat. Svenska regeringen ser allvarligt på saken. ”Vi uppmanar alla medlemsstater att tillgängliggöra all relevant dokumentation gällande ärendet och upphäva eventuell sekretess eller på annat sätt möjliggöra tillgång till hemligstämplad information”, skrev utrikesminister Margot Wallström i ett pressmeddelande den 26/10.

Enligt ihärdiga uppgifter sitter USA på hemliga bandinspelningar av känslig radiotrafik från den ödesdigra septembernatten 1961 som kan bidra till mysteriets lösning. Materialet som de amerikanska myndigheterna har om Hammarskjöld – och som man hittills vägrat släppa – vore givetvis mycket angelägnare att offentliggöra än vad som finns kvar i arkiven om icke-gåtan Kennedymordet.

Men sannolikheten att Donald Trump skulle hörsamma Margot Wallström och FN:s utredare? Desto viktigare att öka pressen och inte ge upp.

Dag Hammarskjöld var en av 1900-talets stora statsmän. Han arbetade i mänsklighetens tjänst för en bättre, rättvisare, humanare värld och stupade på sin post. Om det var en olycka eller ett attentat är vår förbaskade skyldighet att utröna. Allt annat vore ett svek mot såväl honom som de ideal han representerade.

Diplomati då och nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

I flera synnerligen läsvärda memoarböcker berättar Gunnar Hägglöf (1904-94) om sitt fascinerande liv i toppolitikens salonger. Hägglöf tillhörde den gamla stammen av högklassiga svenska diplomater som med finess och bravur värnade vårt lands intressen under många oroliga 1900-talsdecennier. Som chef för UD:s handelsavdelning 1939-44 lyckades han ro hem handelsavtal med såväl Tyskland som Storbritannien, vilket säkrade försörjningen till det av kriget isolerade Sverige.

Hägglöf var sedan ambassadör i London och Paris, där han utvecklade förtroliga kontakter med storheter som Winston Churchill, Anthony Eden och Charles de Gaulle. Flera av Hägglöfs samtida kolleger gick heller inte av för hackor, som Erik Boheman (1895-1979).

Bland mycket annat spelade han en viktig roll för att dra Finland ur fortsättningskriget mot Sovjetunionen de kritiska åren 1943-44. Gunnar Jarring (1907-2002) var ytterligare en lysande begåvning, ständigt i händelsernas centrum i Washington, Moskva, FN och Mellanöstern. Av luttrade journalister kallades han ”the clam” (musslan) för sin förmåga att aldrig yppa något avslöjande.

Den briljante Wilhelm Wachtmeister (1923-2012) måste också nämnas. Epoken Palme tärde hårt på relationerna med USA. Men som långvarig Washingtonambassadör 1973-89 bidrog Wachtmeister genom sin smartness, kunnighet och allmänt respekterade person att återställa Sveriges anseende i den amerikanska supermaktens styrande kretsar.

Yrkesdiplomatiska stjärnor som dessa har haft oskattbar betydelse för vårt land på den internationella scenen. Tiderna förändras förvisso, men inte alltid till det bättre.

Som medborgare och skattebetalare finns skäl att ifrågasätta tendensen att numera göra ambassadörsposter till födkrokar för avsuttna partipolitiker, som inte sällan är mindre kvalificerade och lämpade än skolade karriärdiplomater. Tjänar detta verkligen nationens bästa?

Regeringen är enligt grundlagen ålagd att enbart ta hänsyn till förtjänst och skicklighet när den gör statliga utnämningar.

Det vore därför väldigt intressant att få veta på vilken grund meriterade företrädare av den professionella diplomatkåren ställdes åt sidan när inbitna S-politruker som Carl Tham blev ambassadör i Tyskland (2002-06) eller när Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien (2003-2007). Winberg kunde inte ens språket och Tham visade sina diplomatiska talanger genom att självsvåldigt kräva bojkott av Israel.

För lång och trogen S-tjänst avtackades Pierre Schori med posten som svensk FN-ambassadör i New York (2000-04). Där utmärkte han sig genom att offentligt jämföra USA:s dåvarande president George W Bush med Mugabes tyranni i Zimbabwe och lät världen förstå att Vita huset stank av McCartyism.

Lärdomarna av detta? Inga, uppenbarligen. Regeringen har adlat den förre olycksalige S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Som nyinstallerad diplomatisk representant för vårt blågula konungarike har han från sitt isländska residens trumpetat ut att han vägrar sätta sin fot i fosterlandet de närmaste åren och att Sverige hotar att bli en diktatur (SvD 15/10).

Att vår svenska ”le corps diplomatique” devalverats en del sedan Hägglöfs, Bohemans, Jarrings och Wachtmeisters dagar är knappast ett djärvt konstaterande.

Håkan Juholt. För sin förtjänst och skicklighet utsedd till vår man i Reykjavik.

Därför blev Zheng He ingen Columbus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Kontrafaktisk historia är en spännande tankelek. Fundera på Zheng He, den berömde kinesiske amiralen under Mingdynastin. Mellan åren 1405 och 1433 gjorde han sju expeditioner runt Stilla havet och Indiska oceanen med den väldigaste, slagkraftigaste flotta som dittills skådats. Zheng He nådde Afrikas ostkust och seglade in i Röda havet, men sökte sig aldrig vidare mot Europa. Tur för oss, kanske.

Om makthavarna i Mittens rike varit på det humöret skulle de relativt lätt kunnat kolonisera våra europeiska förfäder. Kinas örlogsfartyg var så överlägsna och tekniskt avancerade att möjligheten fanns till skapandet av ett världsomspännande imperium. Istället blev det Europa, och dess avknoppning USA, som kom att dominera jordklotet medan Kina tappade bollen och hamnade i en lång utförsbacke av stagnation. Varför?

Svaret är intressant, inte minst därför att det har dagsaktuell bäring på EU-debatten. Zheng Hes seglatser fick i förlängningen ingen betydelse och glömdes bort. Kina beslutade sig nämligen för en isolationistisk kurs. Flottan förföll, varven övergavs, oceangående fartyg bannlystes. Kontakter med fjärran länder fördömdes som stridande mot statsintresset.

Kejsardömet var hårt centralstyrt, det var bara för alla att lyda den fastlagda politiken. Något svängrum för att testa alternativ och korrigera misstag gavs inte. Således blev konsekvensen av självskadebeteendet att den kinesiska civilisationen förlorade sin ledande roll. I Europa däremot rådde en välsignad stökighet.

Vår lilla kontinent var kroniskt splittrad mellan olika länder, bråkiga kungar, småfurstar och rivaliserande maktinstitutioner som påvekyrkan. I jämförelse med den strikta ordningens jättenation Kina kunde det synas som rena kaoset.

Men det gjorde att fruktbart utrymme öppnades till experiment och konkurrens. Gillade inte någon företagsam person villkoren på ett ställe, var det bara att kila över gränsen till nästa och försöka där. Christofer Columbus mötte föga intresse i födelserepubliken Genua för sina vilda planer att finna en sjörutt västerut till Indien.

Då shoppade han runt förslaget bland diverse europeiska hov, tills kungaparet Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien nappade som finansiärer. Columbus seglade iväg och råkade upptäcka Amerika. I motsats till Zheng Hes bedrifter blev resultatet av den expeditionen milt uttryckt bestående.

Åtskilliga européer, som av ett eller annat skäl var missnöjda med situationen hemmavid, fick ett nytt ställe att schappa till och ingen kejsare hade makt att stoppa dem, ens om han ville. Ännu en experimentverkstad uppstod på andra sidan Atlanten och fortsättningen vet vi.

Poängen är att Europas storhet och välstånd föddes ur ett tillstånd av bristande övervakning, en kontroll som aldrig blev fullständig utan bara ”lagom”. Just tack vare detta kunde det politiska, ekonomiska och kulturella lapptäcket Europa utveckla en fantastisk dynamik från sin samexisterande mångfald.

Men det tycks inte EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker förstått. Hans tal om att sätta hela EU i eurons tvångströja, och gasa på mot det konformistiska målet av en federal union, riskerar kväva den stökighetens vitalitet som varit Europas styrka. Han och hans gelikar bland Bryssels mandariner borde måhända läsa lite om Columbus och Zheng He.

Att förstöra historien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:

Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld, förkunnar judendomens Talmud. Så är det. Varje mänsklig individ är ett unikt universum. Därför finns ingen större gärning än att ingripa till ett livs bevarande. Och ingen värre grymhet än att släcka det.

Vilket perspektiv ger inte detta på krigen som rasar i Syrien och Irak! Hur många mänskliga universum har inte där utplånats? Hundratusentals. Varenda offer en oersättlig förlust.

Tragedins omfattning och djup är näst intill omöjlig att sätta ord på. Men det belyser också vilket oskattbart värde som finns i att skänka människor på flykt undan krig och terror en fristad (tänk gärna på det nästa gång du möter hånet mot vår förre statsminister Fredrik Reinfeldts maning från valåret 2014 om att öppna våra hjärtan).

Priset i förlorade och förödda människoliv är naturligtvis den ohyggligaste och överskuggande dimensionen av krigets härjningar i Mellanöstern. Till barbariets räkning hör emellertid också en exempellös förstörelse av vad regionens människor skapat sedan tusentals år tillbaka. Otaliga antika monument, byggnader, religiösa helgedomar, lämningar av förflutna samhällen och forntida imperier har bombats, sprängts, skjutits sönder, vandaliserats.

I det nyligen från IS befriade Mosul i norra Irak är hälften av stadens äldsta delar nu ruiner. En tredjedel av det historiska Aleppo i Syrien är borta. Enligt brittiska tidskriften The Economist har de senaste tre årens krig orsakat den värsta ödeläggelsen som Mellanöstern någonsin drabbats av.

Mycket av det som hör till vår gemensamma civilisation är alltså förskingrat, lagt i grus, evigt försvunnet. Även det ett brott i det högre registret. Ty att beröva människan hennes kulturarv är att beröva henne minnet, identiteten, förståelsen vem hon är och varifrån hon kommer.

Situationen i Mellanöstern ligger självfallet ljusår utanför skalan jämfört med fredliga Sverige, men även här mals kulturarvet rutinmässigt ner – fast på myndigheternas uttryckliga order, vilket knappast gör saken bättre.

Det var journalisten Ola Wong som i SvD 9/8 slog uppmärksammat larm i frågan. Massor av fynd vid arkeologiska utgrävningar i samband med vägbyggen, etc, förintas fullt medvetet då staten inte tycker sig ha råd att ta hand om artefakterna.

Att överlåta vården till privata samlare anses vara oetisk kommersialisering. Hellre skickas föremål som mynt, ringar och knivar från järnålder och vikingatid till destruktion. ”Vad man gör är ju att man slänger vår historia!”, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms läns museum, i Wongs artikel.

Trådar bakåt som klipps av och man krymper världens horisont för oss, hämmar utvecklingen av potentialen i våra egna universum, stjäl framtida generationers orienteringspunkter. Och i Sverige har vi inte ens något krig att skylla på.

The Guns of August

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:

I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln The Guns of August. Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.

The Guns of August (på svenska Augusti 1914) är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.

Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.

I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy.

Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.

Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!

I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med The Guns of August i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.

Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.

Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare ”eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat” kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.

JFK. Var lyckligtvis ingen Trump.

Var är vår Metternich?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:

Efter franska revolutionens excesser och de förödande Napoleonkrigen var Europas hårt prövade folk grundligt trötta på bråkiga makthavare, ändlösa konflikter och stökiga omvälvningar som i skiftet mellan 1700- och 1800-talet förpestat deras tillvaro. Tursamt nog blev de bönhörda.

Statsmännen som samlades på den berömda Wienkongressen 1814-1815 för att reda upp kontinentens svårt tilltrasslade affärer motsvarade ypperligt tidens behov. Resultatet blev en uppgörelse som till sin huvudsak gav Europa hundra år av civilisatorisk sans och balans. Det möjliggjorde en imponerande period av ekonomisk, social, vetenskaplig och kulturell utveckling, vilken på ett enastående sätt vidgade människans horisonter och förbättrande hennes levnadsvillkor.

Tacka Klemens von Metternich för det. Han var som Österrikes utrikesminister och habsburgmonarkins reelle rorgängare den tongivande arkitekten bakom Wienkongressens fredsstruktur.

I den brittiske historikern Paul Johnsons lysande verk Det modernas födelse 1815-1830 karaktäriseras Metternich enligt följande: ”Han ville ha en lugn tillvaro där alla i alla samhällsskikt, från kejsare till bönder, hade sina ägodelar i trygg besittning, var nöjda med dem och inte ville breda ut sig på sina grannars bekostnad. Kungar borde nöja sig med sina gränser, hålla sina löften och gå in för att sköta sitt land ordentligt… Han var empiriker, accepterade verkligheten och var beredd på att kompromissa. Vad han framför allt ville ha var en stabil ordning som fungerade”.

Metternich hade förstås inte klarat allt på egen hand. Framgångsrika politiska förhandlingar kräver också goda, måttfulla motparter.

En sådan hade Metternich i Storbritanniens utrikesminister Castlereagh, som Johnson skriver brett uppskattad av alla partier på hemmaplan i det brittiska parlamentet: ”De högaktade Castlereagh för hans hövlighet, även mot de tjatigaste medlemmar, för hans hederlighet och inte minst för att han höll sig till sanningen. Den respekt han därmed vann var källan till hans oerhörda inflytande i parlamentet under denna tid. Det förklarar också hans framgångar som diplomat”.

En annan viktig person för Wienkongressen var Metternichs och Castlereaghs franske kollega Talleyrand, tecknad av Johnson i dessa ord: ”Det som gjorde honom speciellt värdefull vid fredsförhandlingarna var hans realistiska syn på vad Frankrike behövde. Han ville inte veta av entusiasm och dess ständiga följeslagare, överdrift. Till sina sekreterare sade han: ‘Surtout, messieurs, pas de zèle’ (‘Var framför allt inte för nitiska’).”

Sannerligen ingen dum trio. Problemen som skulle lösas var väldiga. Men Metternich, Castlereagh och Talleyrand var ansvarstagande vuxna och överkom svårigheterna med glans. Detta hände sig alltså i början av 1800-talet.

Varför kan vi inte i Sverige 2017 ha politiker av liknande kaliber som är sina styrelseuppgifter mogna? Istället har partisystemet skurit ihop, vi har fått en dysfunktionell riksdag och en regeringsmakt i förfall. Vi lever ändå i en demokrati och borde kunna begära bättre av våra valda.

Klemens von Metternich, 1773-1859.

En kardinal betyder så mycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.