Kategoriarkiv: Historia

Hans Holmér och Ingvar Carlsson, radarparet bakom Palmehaveriet

Publicerad den av
1

På måndag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. En person har lagförts för dådet; Christer Pettersson. Fälld av en oenig tingsrätt i juli 1989, friad av hovrätten i november samma år. Riksåklagarens begäran om förnyad prövning avvisades av Högsta domstolen i maj 1998. Bevismaterialet räckte inte.

Ändå misstänker många fortfarande att Pettersson verkligen var mannen som höll i revolvern den där kyliga februarinatten 1986. De mikroskopiska möjligheterna att skapa klarhet i saken försvann med hans död i september 2004. Spåren är numera bottenfrusna. Och de hade redan hunnit kallna ordentligt när Pettersson anhölls den 14 december 1988.

Anhållandet kunde måhända skett tidigare. Bara någon månad efter skotten på Sveavägen får Palmeutredarna tips om att Pettersson, tidigare dömd för dråp, skulle skjutit statsministern. Han kallas till ett första förhör den 28 maj 1986, men dåvarande spaningsledaren Hans Holmér visar inget intresse.

Vid tidpunkten för mordet är Holmér länspolismästare i Stockholm och befinner sig på skidsemester i Dalarna. Han saknar erfarenhet som mordutredare, men skyndar ändå till huvudstaden för att ta kommandot över spaningarna. Polisens första brottsplatsundersökning är förbluffande amatörmässig. Holmérs ankomst fullbordar haveriet.

Han blir inledningsvis helt låst vid den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, som anhålls i mitten av mars. Gunnarsson har ett näst intill vattentätt alibi. Dock dröjer det flera månader innan polisen kollar det. Holmérs önsketänkande väger tyngre (åklagarna hävdar senare att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson, mordmisstankarna avskrivs definitivt 1988 som grundlösa).

I maj 1986 ger en alkoholiserad vapenhandlare Holmér ett nytt uppslag: den kurdiska terrororganisationen PKK. Holmérs fixering är snart total. Vid en presskonferens under vintern förklarar han sig till 95 procent säker på att PKK mördat Palme. ”Desinformation”, säger åklagarna om Holmérs PKK-fantasier och kräver istället undersökning av spåren kring biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér går inte att rubba. Han beordrar ett lika massivt som rättsvidrigt tillslag mot misstänkta PKK-sympatisörer. De arresteras av polisen och släpps omedelbart av åklagarämbetet, vars restriktioner för aktionen Holmér struntat i. Den halsstarriga kurdfokuseringen gör honom till slut omöjlig. Hans Holmér sparkas som spaningsledare och lämnar mordutredningen i mars 1987.

Ett helt år hade klantats bort. Och som alla professionella mordspanare vet: för varje minut som tickar efter ett mord ökar gärningsmannens chanser att komma undan. Efter tolv månader är det mycket svårt att få fast någon. Man kan emellertid inte enbart skylla på Holmérs monumentala inkompetens. Holmérs härjningar skedde med den nya statsministern Ingvar Carlssons fulla och aktiva uppbackning.

Redan från dag ett grep den socialdemokratiska regeringen in i det operativa spaningsarbetet och gjorde sig därmed medskyldiga till katastrofen. Ingen åklagare fanns i Holmérs famösa Palmegrupp, som sammanträdde två gånger dagligen. Men väl en regeringstjänsteman. Justitieminister Sten Wickbom träffade Holmér i stort sett varje vecka. Holmér hade även ett stort antal möten med statsministern.

”I samma grad som politikerna släpptes in i utredningen, stängdes åklagarna ute. Åklagarens uppgift i rättsstaten är att kontrollera polisen. Men här prioriterades alltså den politiska kontrollen framför den rättsliga”, skrev juristen Hans-Gunnar Axberger i en för Ingvar Carlsson förödande artikel i tidskriften Moderna Tider sommaren 1995.

Axberger gav där flera exempel på hur regeringen hjälpte sin förtrogne allierade Holmér att sätta rättssystemet ur spel. På mordutredningens andra dag begär polisen telefonavlyssning på den kroatiske terroristen Miro Baresic. Åklagaren finner ingen laglig grund för detta (Baresic hade alibi, han satt i fängelse på livstid). Polisen går då till regeringen, som ger grönt ljus.

När sedan 33-åringen blir aktuell, sätter regeringen upprepade gånger press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. Victor Gunnarsson drabbas av polisiära övergrepp och det sker med Ingvar Carlssons stöd.

Historien upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken rättsparagrafer eller bristande bevisning lägga hinder i vägen. Åklagarna vill bromsa, men befinner sig i underläge då Holmér hålls om ryggen av Socialdemokraterna i Rosenbad. Även efter att Holmér tvingats avgå behåller regeringen kontakten med honom. Holmérs gamle kompis Ebbe Carlsson inleder en privat deckarjakt med sanktion av justitieminister Wickboms efterträdare Anna-Greta Leijon. När Ebbe Carlsson-affären briserar i juni 1988 är Leijons karriär som statsråd över.

Men Ingvar Carlsson har aldrig behövt ta något reellt ansvar för sina solkiga manövrar i rättsstatens utmarker, som dessutom saboterade spaningarna. Hans regering ”bidrog starkt till den olyckliga utvecklingen”, menade Granskningskommissionen i sitt betänkande om Palmeutredningen 1999.

Kommissionen hävdade också att Ebbe Carlsson-affären ”sakligt och formellt” var en fortsättning på den ”olyckliga inriktning” som brottsutredningen hade under sitt första år. Vid denna kritik har det stannat för Ingvar Carlssons del, som lämnade politiken i mitten av 90-talet. Kompanjonen Hans Holmér slog mynt av sin fabuleringsförmåga som thrillerförfattare innan han avled 2002. Han var hela tiden övertygad om att PKK-spåret var rätt.

Och Christer Pettersson? I samband med 25-årsdagen av mordet återkommer oundvikligen frågan; avlossade han kulan som fällde Sveriges statsminister Olof Palme? Vore det inte för radarparet Hans Holmér och Ingvar Carlsson hade vi kanske fått veta svaret.

Glömskan får inte segra

Publicerad den av
1

Inför Förintelsens minnesdag på torsdag har jag skrivit denna krönika i Sydöstran (26/1):

Rester av järnvägsspår till ett ödsligt fält i skogen är numera i stort sett allt som återstår. Här, tio mil öster om Warszawa i Polen, var platsen för nazisternas utrotningsläger Treblinka. Ständiga tåg anlände hit mellan juli 1942 och augusti 1943. Vid perrongen tömde de sin last på människor, vilka efter ankomsten fick marschera rakt in i tretton väntande gaskammare.

Totalt blev Treblinka evig slutstation för 800.000 män, kvinnor och barn. Samtliga dömda till döden av blott ett skäl: de hade fötts som judar. En av dessa dömda var Jankel Wiernik. Han tillhörde Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder.

Wiernik lyckades dock fly Treblinka innan lägret revs och nazisterna dirigerade om tågen till Auschwitz. Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver:

”Idag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste få fortsätta leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Jankel Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv efter Treblinka åt att vittna om det ofattbara. Nu, några decennier senare, finns snart inga överlevande offer kvar av de miljoner judar som Hitler gav enkel biljett till sina dödsfabriker.

Förintelsens minnesdag, imorgon den 27 januari, är ett försök att hindra glömskan från att segra. Kunskapen om Förintelsen måste bäras vidare till åminnelse av det judiska folkets katastrof och som en vaccinering mot historielöshetens faror.

Men räcker det för att hindra nya utbrott av ondska, nya massmord, nya exempel på omvärldens passivitet när bödlarna löper amok? Aldrig mer! Denna försäkran brukar vi ofta höra i högtidstalen. Aldrig mer Treblinka eller Auschwitz.

Ändå fogas plågsamma namn från vår egen samtid till raden: Srbrenica, Rwanda, Darfur… Där har intoleransen åter visat sitt grymmaste ansikte. Även i vårt eget land misstänkliggörs människor fortfarande för sin hudfärg, etnicitet och religion. De kan vara judar, muslimer eller något annat.

Förintelsen illustrerar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter fördomar, främlingsfientlighet och rasism att slå rot. Kan det hända igen? Absolut. Att resa motstånd är därför varje människans ansvar.

Liken i Centerns garderob

Publicerad den av
Svara

Idag fyller Centern hundra år. Hurra, hurra. Eller? Tyvärr har partiet, trots att det numera vill kalla sig liberalt, märkvärdigt svårt att hantera sin gamla surdeg till historia av intolerans och främlingsfientlighet. Jag tänker främst på antisemitismen och dess ohyggliga kulmen: Auschwitz.

Ingen annan händelse ställer som Förintelsen frågor om moral och människosyn på sin spets. Efter nazisternas folkmord kan vi inte längre vända oss bort när grundläggande humanistiska och demokratiska värden hotas, när totalitära krafter sätts i rörelse, när medmänniskor förnedras och slaktas av samvetslösa regimer.

Aldrig tidigare har vår civilisations bräcklighet illustrerats med sådan förfärande tydlighet. Förintelsen lär oss nödvändigheten av att kunna urskilja och förstå ondskans mekanismer, att resa motstånd i tid, att likgiltigheten oftast är den största faran.
Det handlar inte bara om Hitlertyskland och dess drabanter.

Även vårt land har en skuld att göra upp med. Tveklöst är 1930- och början av 40-talet ett av de mörkaste kapitlen i vår nations historia. Den svenska allmänheten var ingalunda okunnig om vad som skedde med judarna i Tyskland.

Redan våren 1933 fördömde Svenska Dagbladet nazisternas ”utrotningskampanj” (tidningens egen term) mot det judiska folket. Informationen i pressen om judeförföljelserna var hela tiden omfattande. Svenska myndigheter var även bland de första i världen utanför nazisternas välde som fick detaljerade uppgifter om hur Hitlers dödsfabriker arbetade. Ändå var åtgärderna för att hjälpa judarna undan naziterrorn mycket ringa.

Under de kritiska åren på 30-talet, då det ännu var möjligt för judar att lämna Tyskland, hade Sverige kanske kunnat rädda ett par hundratusen människor. Men fram till 1939 – alltså innan kriget stängde gränserna ­– tilläts endast en rännil, 3 000 judar, att få en fristad här.

Varför höll sig Sverige så passivt? En viktig del av svaret kan sökas hos det parti som Maud Olofsson idag leder. Centern hette då Bondeförbundet. Det var det enda av de svenska riksdagspartierna som hade rasism inskrivet i partiprogrammet.

1921 krävdes ”hinder mot invandring av undermåliga folkelement”. Enligt 1933 års skärpta version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Observera att antalet judar i Sverige då endast var 7 000.

Tidsandan satte förstås sin prägel på klimatet. Vardagsantisemitismen hade representanter i samtliga partier och samhällsskikt. Men Bondeförbundet var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (Arena 1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte förvånande då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ’sund’ och ’rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Bondeförbundets grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson. Han hade intima kontakter med Julius Streicher i Tyskland, chefredaktör för den ökända nazitidningen Der Stürmer och som redan 1935 öppet pläderade för en total utrotning av judarna.

Otto Wallén – även det en inflytelserik figur i partiet – framträdde på nazistiska möten och förklarade under en riksdagsdebatt 1939 att han var stolt över att vara antisemit. SLU-bladet (organ för Bondeförbundets ungdomsförbund) skrev 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Bondeförbundet motionerade i riksdagen mot anslag för att hjälpa de fåtal flyktingar som trots allt fick inresetillstånd och krävde istället att pengarna skulle gå till svenska småbrukare.
Då Bondeförbundet inlett samverkan med Socialdemokraterna 1933 (krisuppgörelsen) och därefter regerade i koalition med dem 1936-39 (samt sedan i samlingsregeringen under kriget), hade partiet ett betydande inflytande över den förda politiken dessa år.

En nyckelposition hade bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister 1936-43 och det mäktigaste statsrådet vid sidan av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günter. Westman var protysk och hätsk antisemit. Ett stort ansvar faller på denne man för att gränsbommarna mot judarna hölls nere. Under krigsåren var han även ansvarig för censur och transportförbud av tidningar som skrev misshagligt om Hitler.

Den ivrigaste motståndaren till nazibarbariet var Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Westman hatade Segerstedt och skrev följande om honom i sin dagbok: ”hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Centern gjorde aldrig upp med sin antisemitiska och rasbiologiska politik efter Hitlerrikets fall, utan föredrog att låta alltihop falla i glömska. Men sedan tidningen Arbetaren 1997 avslöjade att författaren och centerpolitikern PO Sundman varit aktiv nazist under kriget, blossade debatten upp i medierna. Sundman var riksdagsman för Centern 1969-79 och hade aldrig ställts till svars för sitt tidigare engagemang (han avled 1992).

Pressad av uppmärksamheten lovade den dåvarande centerledningen att låta oberoende forskare klarlägga partiets förhållande till nazismen. Utredningen skulle presenteras i samband med centerns 90-års jubileum år 2000. Men ingenting hände. När trycket från massmedia försvann, gick intresset hos Centern för en ordentlig genomlysning också upp i rök.

Nu är det alltså 2010. Lagom till dagens jubileum har partiet gett ut en festskrift, 100 år av handlingskraft. Henrik Bredberg, ledarskribent på Sydsvenskan, har läst boken med kritiska ögon och konstaterar att uppgörelsen med det förflutnas synder fortfarande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Snarare fortsätter partigängarna att bagatellisera, ljuga bort och tiga ihjäl Centerns tidigare brunsvarta svärmeri. ”Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt”, konstaterar Bredberg.

Jag frågade en gång Maud Olofsson, det sommaren 2003, om hur hon såg på Bondeförbundets gärningar. Olofsson sade sig vara stolt över sitt partis historia och menade att man gjort progressiva insatser inom bland annat utbildningspolitiken under 1900-talets första decennier.

Men att Bondeförbundet var särskilt genomsyrat av antisemitism och nazisympatier vägrade Olofsson bestämt att gå med på. Fenomenet fanns inom alla partier och var inget utmärkande för hennes rörelse. Uppenbarligen gäller denna verklighetsförnekelse än. Beklämmande.

En fransk skåning upptäcker Amerika

Publicerad den av
Svara

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

Artonhundraåttionio

Publicerad den av
Svara

1889 firades hundraårsjubileumet av franska revolutionen med världsutställningen Exposition Universelle i Paris, vars kioskvältande dragplåster var invigningen av Eiffeltornet på Marsfältet.

Samma år bildades det socialdemokratiska partiet i Sverige, liksom spelföretaget Nintendo i Japan. Carl Bildts farfars farfar Gillis tvingades avgå som statsminister.

Två sedermera mustaschprydda, men annars mycket olika herrar föddes: Adolf Hitler och Charlie Chaplin. Även min kära farfar såg dagens ljus 1889, liksom filosoferna Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger.

Hur ska man tolka detta?

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Rött skräckvälde inför rätta

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:

”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.

Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.

1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.

I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.

Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.

Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.

I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.

Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.

”Shovel them under and let me work”

Publicerad den av
Svara

Grass av Carl Sandburg har aldrig lämnat mig någon ro.

Raderna är få och skenbart enkla, men kanske just därför går budskapet fram desto starkare.

Jag vet inget antikrigspoem i litteraturen som berör lika djupt och drabbande.

En gång vandrade jag över slagfälten i Verdun.

1916 var det platsen för helvetet live in action; ett ofattbart förhärjat landskap av kratrar, eld, blod och tusentals och åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Numera spöklikt stilla, återerövrat av lövträd och frodigt gräs.

Men såren fanns där fortfarande, väl synliga. Blindgångare, rester av taggtråd, nedrasade skyttegravar, bitar av skelett som stack fram ur jorden.

Om och om igen hörde jag för mitt inre öra denna uppläsning av Sandburg eka över nejden, skakande, anklagande. Och orden har dessvärre inte förlorat sin aktualitet.

Rödgrönt alternativ, signerat Tage Erlander

Publicerad den av
1

Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.

Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar. 

Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).

Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.

If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis. 

Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo. 

Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.

En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.

Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.

Det glömde Tage Erlander aldrig.

Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.

Det hedrar henne.

Bojkott mot Israel?

Publicerad den av
5

Nu hörs ropet igen. Bojkotta Israel! 

Denna gång är det Konsumentföreningen Väst som står bakom orden. Under sitt årsmöte i lördags röstades tre motioner igenom med krav på att israeliska produkter ska förbjudas i Coops butiker.

KF Västs ordförande Carina Malmer (S) är stridslysten och låter meddela: 

”Styrelsen kommer nu att driva bojkottfrågan vidare i KF Sverige”. 

Även jag finner det rimligt med stark kritik mot Benjamin Netanyahus högerregering, bosättningarna på Västbanken och byggexpansionen i östra Jerusalem. Även jag känner frustration, sorg och ilska över den till synes olösliga konflikten mellan israeler och palestinier.

Men bojkott? 

Den skulle sannolikt inte bli effektiv. Den skulle sannolikt inte leda till någonting konstruktivt, tvärtom. Den önskas inte av fredsrörelsen eller oppositionen i Knesset. Vidare är det mycket principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma värdegemenskap som oss själva – det vill säga, är demokratier. 

Dessutom ger bojkottkravet synnerligen obehagliga associationer. Vilket varje åtminstone någorlunda historiskt bevandrad person borde vara medveten om.

Uppmaning till bojkott mot judiska affärer och företag var ett stående inslag i nazisternas arsenal under 30- och 40-talen. Även det svenska näringslivet lät sig påverkas. Många av våra direktörer tvekade inte att rensa ut judar från sina rörelser. Allt för att vårda handelsförbindelserna med Hitlertyskland. 

När sedan Israel bildades 1948 som ett nationalhem för judarna, försökte arabvärlden omedelbart krossa landet genom vapenmakt. Därefter inleddes en långvarig ekonomisk bojkott som ett kompletterande medel i samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan. 

Ändå vet jag inget land som det lika ofta hojtas om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. 

Ryssland kan bedriva terrorkrig i Tjetjenien, invadera Georgien och syssla med utpressning mot Ukraina. Kina är världens största diktatur som avrättar flest människor i världen, har ockuperat Tibet sedan 50-talet och regelbundet skramlar med vapen mot demokratin Taiwan. För att inte tala om alla dessa oljestinna arabtyrannier där regimerna varje dag, året om, systematiskt kränker mänskliga rättigheter på grövsta tänkbara vis. 

När hördes krav på bojkott sist mot någon av dessa stater? 

Istället är det Mellanösterns enda demokrati, vilken sedan dag ett av sin existens levt under hotet om fysisk utplåning, som ska isoleras och tvingas till ekonomisk åderlåtning. För detta tyckts det finnas ett aldrig sinande engagemang, särskilt inom den svenska vänstern. Och dit räknas väl fortfarande Coop, antar jag. 

Men visst. Jag slutar gärna att handla israeliska apelsiner i deras butiker. Jag slutar faktiskt väldigt gärna att handla någonting alls där.