När det s k samhället, det vill säga stat och kommun, trots allt högre skatter – inte sällan på grund av sådana – misslyckats i sina åtaganden, då har den enskilde kommit att stå ännu mera otrygg i löftesdjungeln än på den tid då han med egna medel och egna krafter hade att ta ansvar för sin tillvaro.
– Gösta Bohman, Maktskifte, 1984.
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra fundamentala trossatser:
That each man is responsible for his own actions.
That each man is the best judge of his own well-being.
That each man has an individual conscience to serve and a moral code to uphold.
That each man is a brother to every other man.
Svårare än så borde det inte vara. Men tidsandan tillhörde demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.
Tänk tanken om något parti frambringade en principfast ministatsfilosofisk liberal som Barry Goldwater i Sverige! Ännu förefaller det inte sannolikt. På sätt och vis är vi fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great society” och den ingrodda föreställningen om politikens allvishet.
Men när vi nu har den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och svårt daterad vänsterpolitik, samtidigt som den borgerliga oppositionen (i synnerhet M) bleknar in i tapeten, börjar måhända förtroendet för den gamla ordningens politikervälde att sakta erodera.
Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter, och de grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden åt medborgarna ter sig allt ihåligare.
Det kan framöver skapa en gynnsammare jordmån för ett program som begränsar sig till den upplysta frihetstraditionen av Barry Goldwaters märke: där medborgarna upphör att behandlas som barn och istället ses som vuxna människor, kapabla att ta eget ansvar och styra över sitt eget öde. I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.
Precis som vi en dag flyttar från vårt föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Eller som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.
Det dröjde visserligen ett tag innan den ovana väljarmajoriteten i USA vågade förlita sig på den känslan, men den var framtidens melodi. Så varför inte även i Sverige?
Vi har tröttnat på politiken
Vi har tröttnat på alla krigen
Vi ska bomba högkvarteret
Vi ska bomba högkvarteret
Med en god bok.
– Mats Ronander
Skrivit i Corren 18/7:
”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…
De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…
Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.
Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.
Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.
Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.
I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.
Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.
”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.
Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.
En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.
De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.
Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?
Frihet är möjligheten att säga nej. Frihet är väsentligen friheten att neka, friheten att motsätta sig. Så länge man inte förstår detta, förstår man överhuvudtaget inte friheten.
– Jukka Laajatinne, Mumin och tillvarons gåta, 2009.
I will not attempt to discover whether legislation is ”needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ ”interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.
– Barry Goldwater
Throughout history, government has proved to be the chief instrument for thwarting man’s liberty. Government represents power in the hands of some men to control and regulate the lives of other men. And power, as Lord Acton said, corrupts men.
– Barry Goldwater, The Conscience of a Conservative, 1960.
Skrivit i Corren 30/5:
Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.
Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.
Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.
För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.
Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.
”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.
Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?
Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).
EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.
Dagdrömmer om att leva fri på sjön och i princip aldrig gå i land. Folk bits där ju. Och kräver skatt.
Christian Dahlgrens Blogg 